Google betalar ut 118 miljoner dollar i könsdiskrimineringsfall

Om vi förenklar frågan något, och sätter maximal konkurrenskraft som arbetsgivarnas enda och slutgiltiga mål, så borde det även ligga i deras intresse att få bort kön och andra missvisande/irrelevanta benchmarks, och enbart lönesätta efter individuell prestation.

Det är dock svårt att bara "ta bort" en uppfattning, den sortens insikt och mål måste nås organiskt. En förutsättning för det är att det eller de verkliga problemen identifieras och ådagaläggs, oavsett hur ideologiskt obekvämt det än må vara.

Att försöka lagstifta och tvinga sig till önskat samhällstillstånd är sådant man ägnar sig åt i Nordkorea, och det verkar varken fungera särskilt bra eller vara särskilt trevligt för de inblandade.

I en marknadsekonomi bör det väl sköta sig självt över tid, även om trögheten förmodligen sträcker sig över generationer. Den som har den bättre modellen har konkurrensfördel, och kommer ut på andra sidan som vinnare.

Ja det låter bra på papper, men tillhör man en godtyckligt missgynnad grupp och vill sluta vara missgynnad nu (eftersom det helt saknas rationella anledningar att man ska vara missgynnad) är det ingen tröst att "Det är på väg åt rätt håll och har nog fixat sig om några generationer.

Folk lever här och nu och vill ha rättvisa här och nu. Det handlar ju inte heller om att gynna folk som tidigare varit missgynnade, utan bara om att sluta gynna folk som gynnats på felaktiga grunder.

Det förutsätter att arbetsgivaren tillhör undantagen. Jag har svårt att se att diskriminering av olika slag skall kunna stävjas utan adekvat lagstiftning. Företag vill ha så mycket arbete utfört som möjligt till så liten kostnad som möjligt, och har de då en ursäkt att ge dig lägre lön utan risk för yttre intervention så kommer de att göra det.

Jag är för individuell lönesättning oavsett kön. En inre energi som vill göra mer än bara säga "godmorgon", och utför mer än det absoluta minimumet för sin verksamhet, bör belönas därefter. Det krävs visserligen bra och mogna ledare för att detta ska fungera rättvist, för det är fel om en arbetstagare ska behöva älta och motivera i stor grad mot sin löneförhöjning. Somliga är inte byggd för den där skäliga egoismen som krävs i sådana där situationer. Samtidigt så känns det inte som en bra relation, om inte min egna arbetsgivare kan öppet berätta åt mig, om mina styrkor och eventuella svagheter. Spenderar vi år efter år tillsammans under samma tak/flagg, så ska vi ju också kunna berätta saker om varandra.

Är det skillnad på att vara man eller kvinna i arbetslivet? Ja. Men de komplimenterar duktigt varandra i olika situationer så, man bör se sammansvetsningen som en enorm fördel sett till helheten.

Jo, visst, håller med om att total rättvisa vore fint, men jag tror också det är helt omöjligt att nå dit förrän man kan programmera om människohjärnan artificiellt. Där man har försökt tvinga fram det med de förutsättningar människan har idag, har det kostat individen enormt mycket frihet och välstånd, men likförbannat inte gett något vidare resultat på rättvisefronten. Sovjetunionen comes to mind.

Utöver det är ju inte alla orättvisor ekonomiska heller. Hur gör man med det som är svårare att kvantisera och fördela än materiella tillgångar? De stora orättvisorna, som att en del barn föds i en sjuk kropp och andra inte, och konsekvenser av det, är riktigt jobbiga att trolla bort.

Jag tror det enda hållbara och fungerande sättet att minska orättvisor är att få de som har fördel av dem att själva vilja ändra ordningen. Tyvärr är det svårt och tar tid, och hur hårt man än går in för det, kommer man bara kunna nagga orättvisorna lite lätt i kanten. Att det i alla fall inte är på väg mot det sämre är nog bästa nyheterna man kan åstadkomma i frågan om man inte vill offra sådant som är ännu viktigare, exempelvis individens relativa frihet.

De flesta stora teknikbolagen har ganska finkorniga titlar, t.ex. Senior Software Engineer II. Det jag antar har hänt är att kvinnor och män i samma "band" fått olika grundlön. Annars blir det svårt att bevisa något.

Det är lite av en utopi att hoppas på självsanering.

Sålänge man är överens om att vissa har fördelar de inte borde ha är det inte så svårt att se varför lagstiftning är vägen att gå. Att folk som besitter fördelarna skulle ge upp dem själva av ren idiologi är inte heller så troligt då vi aldrig hade haft de problemen vi har om alla har den grundinställningen.

Sen är det ju en specifik orättvisa vi diskuterar här, och att då slänga in att om vi ska lösa den orättvisan med tvång så måste vi lösa alla orättvisor med tvång är inte produktivt. Olika orättvisor måste lösas på olika sätt.

Nu har det blivit rätt off-topic, men som ett exempel på orättvisor som inte går lösa så kan jag väl ta mig själv. Jag har en halvsidig CP-skada och en grav synskada (ser 0.3 på bästa ögat). Då kan jag ju inte ta körkort, men det betyder ju inte att jag tycker det är orättvist, för applicerar man lite logik så vore det direkt olämpligt att sätta mig bakom ratten, och jag kan inte få min syn eller rörlighet tillbaka oavsett lagstiftning eller hur mycket pengar man skulle ge mig.

Men de problem som kan lösas genom lagstiftning eller pengar tycker jag inte man ska lämna åt självsanering för de problemen går ju att lösa med just de verktygen.

Beror helt på vilken bransch du är inom... Visst 3 månader är extremt men jag har många kontakter med mellan 8 och 10 veckors semester årligen utan större insatser.

Många ställen inom min bransch ger i alla fall betald semester direkt vid anställning utan krav på intjänandet av det först och dessutom har man rätt till 4 veckors semester varje sommar.

Oavsett, tråkigt att det hände dig men jag skulle aldrig i hela mitt liv jobba halvt ihjäl mig för att arbete.

Och det är lite av en dystopi att försöka forcera det med lagstiftning.

Återigen, Nordkorea är ett exempel på ett ställe där man försöker reglera varje detalj i lag. Förvisso har man utgått från den nordkoreanska ledningens definition rättvisa, vilken kanske inte riktigt sammanfaller med vår, men konsekvenserna för medborgarna och deras organisationers frihet är desamma.

När vissa drabbas av sådant som du drabbats av, och andra inte, kan ju i alla fall jag tycka det är lite futtigt att lägga sig i privata organisationers lönesättningspolicies, som om de var grund till de största orättvisorna i världen. Det är väl inte helt omöjligt att dina tillstånd hade gått att rätta till idag, om man avdelat mer resurser till den sortens forskning? Det hade också gått att reglera i lag.

Att välja ut vissa orättvisor att angripa är ju dessutom per definition i sig en orättvisa mot de som råkar vara drabbade av andra orättvisor än de aktuella.

Om vi ska återgå till trådens ursprungsämne, så ogillar jag också den där trenden att alla vill friskrivas från personligt ansvar, och att "enkelt" blivit någon slags ledstjärna för den moderna civiliserade människan. Det går faktiskt att kliva över tröskeln och säga "nej tack, ditt erbjudande är inte bra nog", man måste bara vara beredd på att det kan bli något mindre enkelt än att bara acceptera det man erbjuds.

Fast.. Om man drar det här med friheter till sin spets så är ett förbud mot diskriminering också att inkräkta på någons frihet. Om jag inte får ge dig ett lägre erbjudande på grund av kön, hudfärg, hårfärg, musiksmak eller bara för att jag känner för det så är det ju de facto att inkräkta på mina friheter. Så jag köper inte riktigt den argumentationen. Frihet. Är väl snarare i så fall en garanti att inte vara bunden av faktorer man själv inte har makt att påverka. Och att dra in Nordkorea så fort minsta lilla reglering kommer på tal är inte heller produktivt. Det är ingen som har det som mål eller måttstock. Lika lite som de som gillar kapitalism har facismens Italien som mål eller måttstock.

Ironisk?

Nu har jag nog helt tappat dig, om något verkar du vara inne på precis samma spår som jag i ovanstående. Ser inte vilken argumentation du inte köper?

För tydlighetens skull kan jag tillägga att jag tycker hela diskrimineringslagstiftningen är ytterst märklig. För det första, varför ska stat och lagstiftare alls lägga sig i privata organisationers urvalskriterier, och för det andra, varför ska bara vissa grupper privilegieras med att omfattas av lagen? Det blir liksom skitkonstigt när det i praktiken är fritt fram att diskriminera loss, bara man inte råkar göra det på fel handfull grunder.

Jag köper dock fullt ut att man har diskrimineringslagstiftning som gäller offentlig verksamhet. Det som om vi bortser från diverse fusk finansieras av alla bör förstås också stå öppet för alla. Förmodar också att det kan finnas ett värde i att personalsammansättningen i offentlig verksamhet ungefär ser ut som befolkningens sammansättning. Dock skulle ju lagens utformning vara sådan att det enda tillåtna urvalskriteriet är förmodad förmåga att utföra sina arbetsuppgifter.

Ser inget improduktivt i att ta med ett varnande exempel på var det kan sluta när man satt lagregleringsbollen i rullning. Jag har absolut inte heller något emot att man använder det fascistiska Italien som exempel på vart kapitalismen har potential att ta vägen om den får fria tyglar, så länge exemplet är korrekt. I den frågan är jag dock inte påläst nog att göra någon bedömning.

Avslutar aningens paradoxalt; om något är det improduktivt kalla argument och exempel improduktiva istället för att bemöta dem i sak.

Föräldraledighet would like to know your location

Denna tråden verkar något splittrad:
1. Utför samma arbete = samma lön -> Arbetar sämre = lägre lön (verkar ju rimligt och rättvist)
2. Föräldraledighet ska inte straffa individen som tar ut den.

Ingen kan ju rimligen förvänta sig att en person som har varit föräldraledig från jobbet i något år ska vara lika produktiv som en person som arbetat som vanligt. Under den tiden tycker jag det är rimligt att personen som varit föräldraledig får inflationen i löneökning - de har ju knappast blivit bättre på sitt jobb, antagligen tvärt om.
Nu inser jag också att nuvarande inflation är hyfsat trevlig som löneökning

Jo men nu skaffar ju inte folk ett nytt barn varje år så att de alltid kan ha massa extra lediga dagar.
Många skaffar inte barn alls. Många är för gamla för att skaffa barn men är kvar i arbetsstyrkan. Etc

Så det är ju en avvikelse.
Vederbörande som jag svarade fick det ju att låta som om anställda bara går in till sin chef o säger ”jag tar ledigt i fyra månader nu, vi ses i höst, ha d gött” till höger och vänster.