Är det naturligt att man slutar spela när man är över 50?

kolla in DayZUnderground de är riktigt tuft i början att överleva, komman över den där tröskeln längs kusten så att säga.
men sen var på man skaffar sig vänner, allierade, fiender så kan man överleva i månader, mitt längsta är 2 månader innan ett mångo i min Klan mata mig med "Kuru"

men är man en grupp som 2 till 5st spelare på DayZUnderground så är de goda chanser till att överleva kusten å komma bort från den ganska så snabbt Ända naktdelen är att folk kan gömma sig för er, då de kan tro ni är Hostiles så att säga 2-3 manna grupper som helt plötsligt blir 5 för att 2 spejjat, å joinar gruppen när ni träffar andra å pratar i VOIP är shady stuff xD

38 år och barnfri så spelar lika mycket som förr. Men något jag verkligen saknar och som absolut har haft en negativ inverkan på intresset är att alla mina vänner numera har barn och inte spelar längre. Så även om jag personligen föredrar single player-spel så har jag ingen att prata spel med. Är väl heller inte på jakt efter just nya spelvänner så... moment 22 (?)

Har en sambo som aldrig rört ett enda spel och tycker det är barnsligt att spela. Ändå har hon stått ut med mig i 18 år!

Är själv 45 och lirar inga fps spel överhuvudtaget längre. För 15 år sedan kunde jag lira alla möjliga spel.

Nu har jag nischat mitt till mer lugna spel. Strategi, rpg, äventyr, mmorpg samt 3rd person.

Och jag lirar mindre också. Tränar och lägger mig tidigare än för 15 år sedan. Vilket gör att spelandet inte tar upp hela natten och slösar bort dagen efter med att sova 😂

Det är väl lite mer komplicerat än å.

Intresset finns kvar, enthusiasm med både nytt och retro.
men lusten/orken att sätta sig ner och spela kommer i vågor, just senast två-tre åren har det varit rätt torrt. lite retro-spurts med ps1 och gameboy color. sen mest moddad minecraft, lite Genshin. men mycket mer man -vill- men inte riktigt kommer till.

Är ju 54 nu och spelandet kommer och går på ett annat sätt än när man var yngre. Nu är man väldigt luttrad och emellanåt tycker jag hela spelbranschen stagnerat. Tycker det mesta bara är upprepning. Gubbigheten är ett faktum.

Inte 30 ens och spelsuget har försvunnit helt.
Tror det har att göra med att allt känns som samma grej, dvs inte nytt och inte heller engagerande att spela om spel, för dessa har jag redan upplevt.

Jag tror att en orsak delvis är som du beskriver, att spel är precis det, spel, en begränsad form av lek med tydliga avgränsningar som är repeterbar.

Jag tror också att det handlar om syfte och mening i livet. Generellt när människor åldras så skapar de tydligare mål för sig själva och de tilldelas eller väljer att ta ansvar för något annat än sig själva.

Vad som då är viktigt mejslas ut och förankras på ett djupare plan i psyket. Under barndom och tonår så är omgivningen oupptäckt och allteftersom tiden passerar så formas personligheten och sätter sig.

Det är en komplex frågeställning

Mvh

vadå efter att barnen flyttar ut? det är ju på grund av allt jobb med barnen man spelar och få koppla bort hjärnan en stund
bästa beslutet som tagits var att sätta gaming datorn i vardagsrummet så ungar och frugan kan på kolla tv och jag kan välja att spela när dom väljer att se någon skitdålig serie. (Av någon anledning är det helt ok för mig att spela så länge som jag är i samma rum som dom andra?)