Plats för lite gubbgnäll

Dagens gubbgnäll får handla om folk som tror sig kommit på värsta ”haha, där fick ni” när de själva är ute och slirar något fruktansvärt.

Det är ok att tänka fel ibland, vem gör inte det, men när man samtidigt utstrålar en dryg attityd så blir det mest löjligt.

/gnäll

1) Jag går illa (= sakta), mitt på trottoaren eftersom jag har taskig balans och riskerar att vingla in i hus eller ut i gatan om jag inte håller mig ungerfär i mitten, jag hör inte så bra och ser inte heller perfekt så det kan nog hända att folk tycker att jag inte uppmärksammar dem. Eftersom jag dessutom har ont i mina leder så stannar jag gärna upp lite då och då för att vila lederna lite grand. Jag har en km till affären (en ICA-butik) och det tar mig c:a 35 min och sen, när jag handlat, ska jag hem igen med mina varor. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag lyckats överleva så länge och är i sånt skick att det retar gallfeber på en del yngre s.k. medmänniskor. Jag har jobbat i 57 år av mitt liv och tycker att jag kan ta det lite lugnt nu på äldre dar. Däremot, om du tycker att jag är i vägen så får du väldigt gärna handla åt mig. Det skulle vara vilsamt för mina knän och höfter och då skulle jag inte vara i vägen för såna som du.
1b) "Bered en väg för Herran" är startorden på psalm 103 i den svenska psalmboken och har väldigt lite med helvetet att göra. Detta vet jag trots att jag inte är särskilt kyrklig eller ens religiös. Betydelsen har med Jesus födelse att göra och psalmen är väl troligtvis en jul- eller adventspsalm. Att det inte står Herren, utan Herran beror nog på att det rimmar bättre på det som kommer sen i texten.

2) Här är vi nästan ense, kanske inte dödsstraff men nån form av hårt straff. Det roligaste jag sett i samband med hundskit var damen som tog upp hundskiten med en pappersnäsduk och ropade efter hundägaren: "Vänta lite, jag tror du tappade något!" och när den lite förvånade hundägaren stannade och frågade: "Jaså, vad då?", så tryckte damen pappersnäsduken med hundskiten i handen på hundägaren. Det var väldigt kul att se hundägarens min. Jag gjorde tummen upp åt damen som såg väldigt nöjd ut.

Chèvre med honung och valnötter eller rödbetor. Mums.

Men lite gnäll, vad är syftet med hushållsosten? Osten de glömde lagra. Den smakar ju typ inget. Om man då inte är någon typ av entusiast som lagrar den ett år eller så innan den äts.

Fattar inte, stadens bästa pizzeria har börjat slänga på bearnaisesåsen INNAN pizzan åker in i ugnen. Det kan fan inte vara normalt.

Man får en pizza med lite inbränd bearnaise istället för den krämiga såsen det blir om den åker på efter tillagningen.

Man får helt enkelt säga "bea efter" varje gång man beställer nu... Men varför ska det ens vara nödvändigt!

Och så säger de att det inte finns någon svensk kultur att bevara..

*Otrevligheter raderade*

Hälsa farsan att det är OK att köra på folk som "tränger" sig emellan och att "råka" knuffa på de som står så illa i bussen att man knappt kommer in med rulatorn (eller när man har barnvagn), stå-utrymmet vid utgångsdörrarna är ju egentligen till för barnvagnar och rulatorer och inte för folk som absolut *måste* vara nära utgången för att inte drabbas av klaustrofobi.

Nu har inte jag upplevelsen att alla är som @BrytaPlanka utan tvärtom får jag hjälp på bussen och stöd då jag går över en gata, inte sällan av ungdomar. Jag är nog ganska optimistisk avseende lejonparten av våra ungdomar.

En kul grej hände i Stockholm då jag åkte buss. Jag stod i begrepp att gå av om ett par hållplatser (måste förbereda mig för att hinna) och när dörrarna öppnades stod en dam med barnvagn utanför och undrade om det fanns utrymme nog. "Självklart", svarade jag, "vänd vagnen så tar jag handtaget och lyfter in den." Sen vände jag mig till en man som stod i vägen, vi kan kalla honom X, välkammad, med kamelhårsulster och kostym, troligen på toppen av sin karriär, utstrålande självsäkerhet och självupptagenhet och sa till honom att det vore bra om han makade lite på sig så barnvagnen kom förbi. "Det går inte, jag kan omöjligen flytta på mig. Damen får ta nästa buss!", svarade X.
Jag greps av ett av de där sällsynta ögonblicken av inspiration och svarade: "Om du då står alldeles stilla och väntar ett ögonblick så ska du få vara med om någonting extraordinärt!", sen tog jag barnvagnen och drog den över X välputsade skor och in i barnvagnsutrymmet. Barnvagnshjulen lämnade en lerig, kletig gegga på X nyss så välputsade skor. X tog ett skutt bakåt men det var ju för sent.
"Mina skor!", utbrast han, "de blev alldeles skitiga!". "Precis", sa jag, "och det här är något att vara tacksam för!". "Tacksam?", skrek X, "tacksam för vad, om jag får be?". Nu var det dödstyst i bussen trots att den var överfull (barnvagnen och damen var väl ombord).
Jag svarade: "du har just varit med om ett klassiskt grekiskt motsägelsebevis och det är inte alla förunnat att få vara med om sånt!".
Nu blev X ännu mer irriterad och polityren rann av honom. "Motsägelsebevis? Hur då?", skrek han, "Vad då för jävla bevis?"
"Jo, din hypotes var ju att du omöjligen kunde flytta på dig och jag har handgripligen visat att du kan", svarade jag. X blev alldeles tyst och till min förvåning började folk applådera i bussen. När jag gick av två hållplatser längre fram fick jag uppskattande kommentarer från andra som också klev av. Jag var omåttligt nöjd, det är så sällan man får till det. X gick också av vid samma hållplats, stirrade ilsket på mig och muttrade: "mina skor är alldeles skitiga".
"Var tacksam för det", svarade jag.