Livet som osocial tonåring
jahopp här var jag igen.. kände att det var dags att skriva av sig lite
för 2 år sedan skrev jag en tråd där jag skrev om huruvida jag var spelberoende eller inte och hur jag mådde osv. om någon vill läsa den tråden länkar jag den här https://www.sweclockers.com/forum/trad/1462831-ar-jag-spelber... vill börja med att tacka swec som gav så många fina svar
nu är situationen iallfall inte sämre, har förstått att jag inte alls varit spelberoende och har i skrivande stund inte spelat på 2 månader. jag också börjat gymma med en "kompis" om man nu kan kalla det det, för några riktiga vänner som bryr sig om mig har jag ju fortfarande inte.
har under dessa 2 år haft kommentaren "Med tiden får du vänner med samma intresse och tillslut en tjej (tro mig, de finns)" som en på swec skrev i bakhuvudet, den fastnade. jag trodde verkligen inte att det fanns en tjej i hela världen som kunde tänka sig att ha mig... ända tills jag träffade en underbar tös i maj 2018 med framgång. jag minns första gången vi kysstes och hur pinsamt jag tyckte det var att jag inte visste hur man skulle göra (ja kan ni tänka er en 17- åring som levt i en totalt isolerad bubbla som aldrig varit i kontakt med en tjej?). tiden jag tillbringade med henne kunde jag verkligen vara mig själv på ett sätt som kändes så otroligt skönt. dock räckte inte mitt självförtroende till att introducera henne till mina föräldrar under de 8 månader vi träffades (helt sjukt, jag vet). jag ljög alltid för mina föräldrar om vart jag var när jag träffade henne eller sov över hos henne, även om dem kanske innerst inne förstod ändå. tyvärr lyckades jag fucka upp det i februari med henne men jag kan liksom inte släppa henne ännnu. jag har aldrig mått så bra som jag gjort när jag tillbringade min tid med henne, hon fick mig att skratta som ingen annan gjort tidigare. låter väl säkert hur töntigt som helst när man inte ens fyllt 18 barre ännu...
jag kommer ihåg hur jag hoppades på att gymnasiet skulle bli en bra tid och att jag skulle få några bra vänner. när jag väl började i årskurs 1 mådde jag så bra som fick sitta bredvid ett par killar i klassrummet som jag blev bra vän med, trodde jag. ettan var en tid då jag faktiskt njöt av skolan och hade det bra. när tvåan började försvann dock all glädje då klasserna på min skola blandades och jag gick miste av de jag lärt känna så bra. jag pratade knappt över huvud taget med de jag lärt känna i ettan. jag minns första skoldagen i 2:an och hur de gick förbi mig i korridoren utan att säga hej, det sved. nu har jag ännu en gång blivit den som sitter i hörnet och inte har någon att prata med. i och med detta sjönk mina strålande betyg som jag fick stipendium för i åk 9 i botten och bara blev "average". jag har verkligen fått knega i åk 2 för att inte tappa allt för mycket.
att jag är blyg/ osocial/ har social fobi har jag också reflekterat över säkert alldeles för mycket. det var faktiskt i förrgår när vi hade en föreläsare på skolan som pratade om social fobi som jag vaknade till ordentligt, jag kände igen mycket av det hon nämnde. det jag upplever är dock inte så starkt att jag skulle våga kalla det för fobi, jag klarar av att hålla tal om det verkligen krävs av mig i skolan men absolut inget jag skulle göra frivilligt. att ta ordet i en vänskapskrets är något jag antagligen inte hade gjort heller. allt jag vill är att passa in och vara som alla andra, men inte ens det lyckas man med :/.
jag har haft turen att ha det bra ställt här hemma så jag fick en moppebil av mina föräldrar. detta är något mina "vänner" har utnyttjat genom att be om skjuts till fester osv och givetvis får dem det om dom frågar. nu när de börjar fylla 18 och har bil har de inget behov av mig längre och har inte blivit utfrågad en enda gång sedan dess. förstår ni hur det känns? det svider verkligen. duger man inte till mer än så?
lite oklart vad jag ville uppnå med tråden men är skönt att skriva av sig och fälla ett par tårar, tack swec, ni är bäst <3
är alla stockholmare inkompetenta?
