Jag tror att jag är utbränd

Detta är svårt då det skiljer från individ till individ vad som är den optimala lösning.

Har själv gått in i väggen en gång redan trots min 'unga' ålder.
Hur jag bla. löste det var att släppa allt som inte var super viktigt, så som socialt samspel (aka. träffa vänner, dyka upp till den där WoW-raiden varje vecka mm) och andra psykiskt ansträngande saker. Nu sade jag inte upp vänskapen eller så med folk, utan mer meddelade att jag inte kommer kunna vara så social ett tag framöver.

Jag började motionera mer(kvällspromenader framförallt), tvinga mig själv att lägga mig senast 22:00 på kvällarna oavsett om jag var trött eller inte (för att försöka forcera en "normal" dygnsryttm).
Meditation kan också vara ett rätt vettigt alternativ, det kan man göra hemma med lugn musik eller söka sig till grupper (aka. grupp-meditation). Finns massa "tutorials" på hur man går till väga på nätet.

En sak också, kosten! Försök undvika socker så mycket som möjligt, om möjligt ät en halv kaka mörk choklad en stund efter maten eller så - Det hjälper bla. mot eventuellt sockersug och hjälper till att hålla humöret i schack (hålla sig positiv).

Igen, detta kanske inte funkar för dig - Men det gjorde det rätt bra för mig, så kan vara värt att försöka iaf
Men jag tycker inte du ska sumpa en chans för ett jobb du verkligen vill ha! Försök hitta sätt att jobba runt problemet på andra håll istället.

Kan intyga exakt samma sak.

Har "gått in i väggen" 1 gång, efter det känner man av symptomen direkt och så illa som man mår när det hänt - önskar man fan inte ens sin värsta fiende.

Jag blev sjukskriven, gick hemma c:a 2 veckor och fick sedan arbetsträna upp mig igen stegvis.
Men problemet försvann inte, då stressen var kvar lika mycket (om inte mer) på arbetsplatsen när jag kom tillbaka och arbetet liksom hade "lagts på hög".

Jag fick till slut rådet utav min terapeut att säga upp mig om samtalen med min chef inte gav någon skillnad till min situation, dessutom byta yrkeskategori var det tal om..

Till slut fick jag iaf nog och bytte jobb till ett annat.
Det var dock inom samma kategori (från IT-support till IT-konsult), och även om det började bra så gick det efter c:a 6 månader utför igen.
Dock så kände jag av signalerna tidigare och kunde faktiskt tyda dem och vad det var... pratade med min chef som denna gången lyssnade - då han varit ute för samma sak - och han sjukskrev mig utan snack, sedan ny terapeut och mer fokus på psykologi varför det blir som det blir. Även om jag även slutade på denna arbetsplats, självmant pga. ingen bättring kom på arbetsplatsen, så jobbar jag fortfarande inom samma branschkategori, och numera som IT-Chef på ett större bolag på västkusten - men, jag har lärt mig (den hårda vägen) en hel del saker längs stigen i arbetslivet.

Världen är stressad idag
Så kontentan utav timmar från sessioner hos min psykiatriker kom vi väl fram till att;
1. Jag är alldeles för snäll - säg ifrån mer bestämt när du inte hinner / har tid, men föreslå en alt. lösning
2. Jag är en introvert person / personlighetstyp - som samlar energi genom att vara ensam och göra saker på egen hand. Att gå ut på krogen med vännerna och sitta och snacka tar tex. mer energi från mig än vad det gör nytta. Detta till skillnad hur samma sak fungerar hos extroverta personlighetstyper
3. Jag behövde bli mer strukturerad i mitt arbete numera, eftersom jag drabbats utav den hårda stress jag blivit, hade jag numera svårt att koncentrera mig / hålla många bollar i luften. Att skriva ner saker på lappar eller ha det i skrift/mail var min lösning, då kunde jag släppa det eftersom jag visste att det fanns någonstans, och således slapp ha det i huvudet.

Lite andra saker med, men det var väl de stora, i den ordningen.

Sakta men säkert bygger man upp sin resistens mot omvärlden och det stressiga samhälle vi lever i igen.

Jag stänger ofta av min telefon, eller använder flygplansläge.
Jag har ALDRIG med telefonen till sovrummet (jag skall sova??, den som vill något kan vänta till morgonen)

Jag tar aldrig mer åt mig personligen åt saker som händer på jobbet, såvida jag inte är ytterst ansvarig.

När jag föreslår tidsplaner gångar jag alltid den uppskattade tiden med 3 för att komma närmare verkligheten, dessutom blir folk bara glada om du gör klart en sak / levererar innan utsatt tid.

Är jag upptagen / sitter med något tidskrävande eller mer avancerat svarar jag inte på nya samtal/tar nya ärenden eller om det är väldigt viktigt tar det mest kritiska och ber att få återkoppla.

Bland annat.. kan hålla på länge känner jag.

För att göra en lång historia kort, om du känner av det du beskriver - SJUKSKRIV DIG.
Och be att få använda företagets hälsovård för att få någon att prata med.

Att prata med folk i din närhet om detta kommer inte fungera.
Varför? - för att alla nära dig, såsom familj och vänner vill dig väl och håller med / "daltar" med dig.
En psykolog tar fram fakta genom att låta dig berätta vad som hänt / pussla ihop de stödord på allt som är jobbigt och tungt och sedan ge dig slag på, på slag, på slag under bältet rent psykologiskt för att du skall förstå vad som händer och hur det påverkar dig.

Enda sättet att bli bra ur en sådan där sak är att vara nere på botten och slåss med sina problem, sedan kan du komma upp som en ny människa.

Krya på dig.

Trams, rent ut sagt. Vissa kan få mycket stor hjälp av medicin, att skrämma iväg dom genom att skriva på det där viset är inte bra.

Det är skillnad mellan att skriva att det finns alternativ, och att avskriva ett alternativ. Du verkar ha missförstått hur medicin ska användas. Åtminstone vid psykiska besvär så ska det farmakologiska bara vara en del av behandlingen, det är alltså inte frågan om att ta medicin eller "lösa sina problem på riktigt".
För alla mediciner gäller att nyttan ska vägas mot risken.
Ta insomningstabletter som exempel: Givetvis måste man fundera över varför man har svårt att somna, och försöka angripa det från flera håll. Det betyder inte att en och annan tablett inte kan hjälpa en att bryta den onda cirkeln, samtidigt som man jobbar på den större bilden.
Att skriva att "medicin aldrig är lösningen" är väldigt onyanserat, ungefär som att skriva att medicin alltid är lösningen.

Vad gäller antidepressiva:
Om det är en bra idé eller inte beror på hur illa det är ställt. Den bedömningen måste du göra tillsammans med din läkare. Men om du har ihållande symtom på depression så bör det övervägas. Jag vill då passa på att nämna att inte all nedstämdhet är depression; normala reaktioner på omgivningen är inte depression. Däremot kan besvärliga omständigheter under lång tid tvinga en person in i depression. Känslor av hopplöshet, nedstämdhet osv. osv.

Hur vanliga och starka utsättningssymtomen är varierar med person och medel. Paroxetin och venlafaxin hör till dom värre, exempelvis.
Men man måste förstås se riskerna i sitt rätta sammanhang. Blir man utbränd eller mer än lätt deprimerad så tar det rätt lång tid att ta sig tillbaka. Man kanske börjar fundera på om det vore bättre att inte leva, eller så ser man bara ingen framtid. Vid en viss punkt är det helt enkelt befogat att acceptera riskerna som finns med medicinering. Mitt intryck är att så länge man har respekt för medicinen och trappar ner dosen på ett lämpligt sätt så är risken för allvarliga och långvariga utsättningssymtom liten.
Bottom line är alltid att du måste göra bedömningen tillsammans med din läkare, men det där var några av mina tankar.