Det är ingen här som ger ett av oligopolbolagen koncessioner och regional/lokal ensamrätt att leverera bredband. Så fungerar det inte i Sverige. Vem som helst får bygga och alla får förhandla med markägare på samma villkor. Det är inte helt ovanligt med att en lägenhet har möjlighet att välja mellan tre olika fysiska lösningar, t.ex. fiberkoax, fiberlan och fiber från tre olika operatörer. Två olika är desto vanligare däremot.
Det är för det mesta husägaren som bestämmer vilket nät man blir tvingad att använda, men att grannhuset har en viss lösning och operatör hindrar inte att något annat väljs. Ofta kan också ett hus som binder upp sig till en tjänsteleverantör senare byta så att det går att välja mellan flera tjänsteleverantörer när avtalet går ut, eller helt enkelt ansluta sig till något annat nät. Går ofta att välja mellan lokala stadsnät där själva infrastrukturen lokalt ägs av t.ex. kommun eller Telia för villaägare. Ska du ha Comhem till ett radhusområde eller fiber från bredbandsbolaget är det ju föreningen som bestämmer detta. De har inte delat upp marknaden så hårt, och karteller är ju dessutom olagligt. I USA så är det vanligt med kabeloperatörer som är ensamma i respektive städer och det är också vanligt att ansluta sig till kabelnätet som småhus/villaägare. Här finns ofta både Comhem och Tele2 som nu flyttar alla till BBB i samma städer när vi pratar koax/kabelnät. Däremot brukar fastighetsbolag välja lösning och operatör. Ser inte hur man skulle tvinga dessa att erbjuda flera olika fysiska lösningar. Många erbjuder både bredband via kabeltv och fiber/lan från olika operatörer däremot. TV-tjänster är knutna till lösningen som nätet/operatören har i högre utsträckning än tjänsteleverantör för bredband däremot.
De stora är dock Telia, Comhem och Telenor/BBB. Även om många lokala stadsnät ägs av andra än dessa så behöver dessa också anslutas till en så kallad kommunikationsoperatör, en del stadsnät är själva drift/kommunikationsoperatör och har avtal med tjänsteleverantörer som erbjuds där eller så har de har avtal med bolag som främst ägs av de tre nämnda eller något mer lokalt alternativ. Mesta av konkurrensen blir mellan Telias, Comhems och Telenors egna olika bolag/varumärken. Däremot finns det ju ingen möjlighet att låsa in folk så att man blir fast. Telia och Telenor levererar i högre grad så kallade öppna nät, där man kan välja tjänsteleverantör, de fungerar också som sagt som (kommunikations-)operatör till lokala stadsnät, och stadsnät, byalag med mera brukar kunna byta operatör genom åren. Ibland agerar olika delar av samma koncern oberoende av varandra och erbjuder samma tjänster. Det är inte riktigt som elnätsbolag eller att en äger allt ännu. Det är inte som vatten och avlopp.
Behöver man gräva in nytt kan man ju så länge någon är intresserad av att erbjuda det, och kostnaden för denna sista bit är inte astronomisk. Tur är väl det. Transformatorstationer, distributionsnät och liknande är lite dyrare däremot så där handlar det om naturliga monopol och regleras därför. Liknande hade behövts om bara en kunde dra fram fiber till ett område också. Nu är det inte så. Det är ekonomiskt försvarbart att dra fiber till ett område eller flerbostadshus om tillräckligt många ansluter sig.
Byalag 10-20-30km ute på landet kanske får nöja sig med att bygga eget nät, men de kan välja mellan kommunikationsoperatörerna (som mycket väl kan vara någon som inte har någon fiberanslutning till orten sedan tidigare – eller någon som hyr in sig på de förbindelser som finns) och de kan dessutom välja sk öppna nät där kunden kan välja tjänsteleverantör.
Inget av detta har med Tele2 eller kundtjänst att göra.