I samband med årets CES-mässa hände det som precis alla på förhand visste skulle hända: det avtäcktes ungefär fyrtiotusen miljarder nya OLED-skärmar. Jag har de senaste åren gått och väntat på den där perfekta skärmen och har varit glad att trenden har gått åt hållet med mer och mer OLED. 42-tummarna kändes för stora och otympliga, 21:9-bildförhållande är inget för mig och 27-tummarna är trevliga men för lågupplösta.
Calle Vahlberg är testredaktör på SweClockers och har tillbringat ett decennium med att bygga datorer hos återförsäljare. När han inte grottar ner sig i resultatsiffror från grafikkorttester nördar han ned sig i det mesta som fångar hans öga, som bland annat hårdvara, spel, plastmodeller, fotboll och tung rockmusik.
Men nu plötsligt finns dom där, 32 tum, 4K, 240 Hz och bra HDR. Jag borde vara eld och lågor över nyheterna men jag känner mig själv allt för väl för att så ska vara fallet. Så fort jag köpt en kommer jag omedelbart börja leta fel i min nuvarande setup och mentalt påbörja nästa projekt. För det är sån jag är och aldrig får jag vara glad.
Perfekt storlek, hög upplösning och hög frekvens är livet.
Samtidigt är det fullt rimligt att lägga över 10 000 kronor för att ha bättre grafik i datorspel.
Oavsett vilket projekt jag har tagit mig an är det sällan jag faktiskt sätter mig ner och har möjlighet att avnjuta min skapelse innan det är dags att börja pilla med förbättringar eller helt enkelt gå vidare till nästa projekt helt och hållet.
Nu senast fick jag tag på ett RTX 4090 men var inte nöjd med en AIO till processorn, då var nästa logiska steg att vätskekyla hela datorn. När det projektet var färdigställt tog det inte lång tid innan det var dags att börja forska vidare på om jag skulle anskaffa en bättre pump, fler radiatorer eller vad nästa logiska steg var.
Det har förföljt mig i nästan alla mina intressen, när det gäller fotografi blev övergången till fullformat snabb och dyr. Därefter nedgradering till Micro 4/3 och sen tillbaka till APS-C. Miniatyrmålningen blev inte perfekt förrän det inskaffades Winsor and Newton Series 7-penslar. Att titta på film är inte på riktigt förrän det görs på UHD Blu-ray.
Miniatyrmålandet blev inte bra förrän rätt penslar införskaffades.
I folkmun kallas det jag lider av för Gear Acquisition Syndrome eller GAS. Tron på att bara det införskaffas en pensel till, ett objektiv till, en lite bättre radiator eller en lite bättre receiver kommer nirvana att uppnås.
Som privatperson har jag ofta ställningstagandet att vår konsumtion som världsmedborgare måste minska. Dels för att minska mängden elskrot men även ur perspektivet att fortsatta inköp av premiumprodukter spär på den tydliga segmentering som pågår på hårdvarumarknaden. Det som förr var premium är idag instegsklass och premiumsegmentet idag rör sig till nivåer som är direkt löjliga när vi pratar om prisnivåer.
Trots medvetenheten om problematiken är det svårt att ändra min egen inställning till vad som räknas som "tillräckligt" bra. Om jag inte upplever ett spel med grafiken i maxinställningar i 4K har jag ens upplevt det då? Här finns det givetvis en djupare diskussion att ha om hur var individ förhåller sig konst och hur de upplevs. Vissa svär att riktigt papper är det sanna sättet att uppleva en bok medan jag tycker E-böcker och ljudböcker är bra. Vissa tycker att vinyl är hur man ska uppleva Rage Against The Machines debutplatta medan jag tycker den digitala versionen på Apple Music är fullgod.
Ibland när jag besöker familjemedlemmar och tittar på TV eller film reagerar jag på att den inbyggda risiga interpoleringen är aktiverad. Ofta är även fabriksinställningarna för färg oförändrade och detta kan reta mig mer än vad som är logiskt samtidigt som min mor är obrydd. Jag ställer mig helt oförstående till varför någon betalar över 1 000 kronor för en tallrik av kungligt danskt porslin. Samtidigt är det fullt rimligt att lägga över 10 000 kronor för att ha bättre grafik i datorspel.
New year, new me
Under 2024 ska jag aktivt jobba med att försöka finna lyckan i det jag äger och kanske lära mig att förhålla mig till mina intressen på ett annat sätt. Det går att spela spel utan att bilden är perfekt, det går också att lyssna på musik eller se på film utan att uppspelningen är ofelbar. Det betyder inte att jag aktivt kommer att eftersträva att försämra upplevelsen. Däremot vore det sunt att lära mig att nöja mig med att göra det bästa av det jag har, som en normalt fungerande individ.
Iklädd peruk och klänning som karaktären Farbror Barbro yppade Johan Rheborg på 90-talet de bevingade orden "Det finns ingen genväg till det perfekta ljudet". En devis jag alltid har levt mitt liv efter, men kanske behöver inte alltid ljudet vara perfekt ändå.
