Hej, jag heter André och jag är en hoarder. Jag har nog alltid varit det. Varje gång datorhårdvara, eller annan pryl, trillade in i hemmet plockades samtliga kablar och andra tillbehör ur och lades i en bra-att-ha-låda. Det var där grejerna hörde hemma och jag visste vad lådan hade för kablage och annat att erbjuda. Till en början i alla fall.

Åren gick och lådan fylldes på. Inte bara med kablar, utan även med prylar som inte längre kom till användning, men som jag inte ville göra mig av med. Ytterligare förvaring införskaffades. Och ännu en låda. Och möjligtvis även en Billy-bokhylla för att förvara allt annat som behövde sparas. Resultatet blev att en förhållandevis stor yta i mitt hem upptas av "gammal skit som är bra att ha". Den beskrivningen är för mig ett humoristiskt sätt att parera om någon frågar varför så många grejer har sparats. Bra-att-ha-lådorna är dock mer än så.

Jag är fruktansvärt dålig på att spara minnessaker. Minnen om resor, familjehändelser och äventyr sparas i huvudet. Visst, det finns bildbevis på att jag har levt, men dessa bilder huserar hos föräldrar samt i molnet. I frånvaron av sådana mementos har prylarna fått extraknäcka som minnessaker, och karriären inom konsumentjournalistik med prylfokus har verkligen hjälpt till med att förse mig med mojänger och tjofräser som låter mig resa bakåt i tiden.

Ett jävla USB-minne. Är jag dum inuti huvudet?

Att rota runt i lådorna och hyllplanen är lite av ett nostalgiskt äventyr, oavsett om det är gamla kablar, mobiltelefoner, smarta klockor, hörlurar eller spelrelaterade statyetter. Plockar jag fram Nokia N900 spolas tiden tillbaka till 2010, vilket var året journaliststudierna i Piteå och karriären startade på riktigt. Nintendo DS Lite låter mig resa till skoltiden där vi tillbringade timmar med Mario Kart på en evighetslång bussresa till Berlin.

Sedan finns det lite mer underliga triggers för minnen. Det unikt formade USB-minnet som ser ut som ett Hearthstone-kort tar mig till min första resa till Blizzcon 2018. Strömkabeln till Spheros robotboll får mig att tänka på sommaren 2014 när jag inte bara skaffade hund, utan även kryssade i bucket list-grejen att bege mig till E3.

Minnet är ett konstigt ting och fungerar lite olika för olika personer. Vissa får minnen triggade av dofter, andra med bilder. Själv sitter jag här och åker på nostalgitripp av ett USB-minne jag fått på en pressresa. Ett jävla USB-minne. Är jag dum inuti huvudet?

Jag är fullt medveten att tankarna kring de sparade prylarna endast kommer från min förmåga att rationalisera. Och det är klart att jag är fullt medveten att majoriteten av de sparade tingen har noll existensberättigande i mitt hem. För mig är dock historiken viktigare än prylen i fråga. För att minnena ska vara tillgängliga får prylarna helt enkelt stanna.

Jag kanske borde skriva om inledningen och köra på detta i stället: Hej, jag heter André och jag är en nostalgijunkie. Därmed är det kanske dags att säga farväl till VGA-kabeln som har legat i lådan sedan 2005. Å andra sidan kanske jag kommer över en gammal skärm som behöver den…

Vad har du sparat som får det att väcker nostalgiska känslor?