Användning och intryck
Vid första anblick är Lenovo Thinkpad X390 en dator som inte drar till sig någon större uppmärksamhet, men vid närmare granskning ser vi tydligt att det rör sig om en påkostad dator i den lite högre prisklassen. Med en diskret industriell design och högkvalitativa materialval känns modellen exklusiv och robust utan att tumma på mobiliteten.
Chassit består av magnesium och aluminium medan locket är tillverkat i plast förstärkt med glasfiber. Utan att vidröra datorn är det svårt att urskilja de olika materialen då hela datorn är målad svart med en sidenmatt finish, som känns väldigt behaglig och kvalitativ vid användning. Undantaget är området runt skärmen som är omålat och har en klassisk mattsvart yta av plast.
Pekplattan har en något slätare yta jämfört med övriga delar av chassit och ger en bra känsla vid användning. Navigering känns naturlig och pekplattan är överlag väldigt responsiv med en mjuk och trevlig feedback på höger- och vänsterklick. De fristående knapparna ovanför pekplattan har en något hårdare känsla och påminner mer om knapparna på en traditionell mus.
Trackpoint är minst sagt en nischad funktion. Många vägrar att använda den medan andra hyllar den över allt annat. Trackpoint på Thinkpad X390 presterar väldigt bra där små som stora rörelser registreras som väntat. Det går efter en viss inlärningstid att vara väldigt exakt med Trackpoint även vid finkänsliga rörelser.
Höger och vänster musknapp känns väldigt naturliga att använda och tillsammans med den dedikerade skrollknappen går det att navigera mycket effektivt med denna inmatningsmetod.
Tangentbordet håller hög kvalitet rakt igenom och känns redan från början utmärkt att skriva på. Tangenterna är något konkava och rundade längs kanterna. Medan många konkurrenter kompromissar med slaglängden på tangenterna har Thinkpad X390 en slaglängd på cirka 1,7 mm, vilket subjektivt känns som en riktigt bra nivå att lägga sig på.
Det märks verkligen att Lenovo inte har kompromissat med någonting här vad gäller både funktion och kvalitet och det är svårt att hitta någonting klaga på. Det kan dock krävas en tids inlärning innan man vänjer sig vid Trackpoint, som sitter monterad nästan mitt i tangentbordet, men det är sällan vi upplever att den är i vägen vid användande.
En annan liten anmärkning är att FN-tangenten sitter monterad längst ned till vänster på tangentbordet och CTRL-tangenten är flyttad ett steg till höger, vilket kan upplevas besvärligt om man är inte är van vid denna placering. Det går dock att lösa detta genom att i BIOS konfigurera om så att FN och CTRL byter funktion med varandra.
Bakgrundsbelysningen på tangentbordet håller en behaglig ljusstyrka även på högsta inställningen och vi upplever den aldrig störande eller för stark vid användning ens i mörka miljöer.
Högtalarna med en effekt på en watt vardera i kombination med Dolby Audio Premium lovar bästa möjliga ljud för såväl film som musik och spel. men här underlevererar Thinkpad X390 på samtliga punkter.
Ljudet kan som bäst beskrivas som medelmåttigt och burkigt. Varken film eller musik är speciellt trevligt att lyssna på via högtalarna då både höga och låga frekvenser lyser med sin frånvaro. Även volymen i sitt maximala läge är helt klart lägre jämfört med många av konkurrenterna.
Skärmen på vårt testexemplar kan beskrivas som en ganska typisk IPS-panel i storleken 13,3 tum med upplösningen 1 920 × 1 080 pixlar. Enligt specifikationerna ska den leverera en maximal ljusstyrka på 300 cd/m², vilket den lever upp till med ett genomsnitt på 311 cd/m². Variationerna mellan olika delar av panelen är däremot ganska stora, upp till 12 procent skillnad mellan högsta och lägsta värde.
Detta är dock inget vi märker av vid användning och överlag upplevs skärmen väldigt ljusstark med vida betraktningsvinklar, djupa färger och bra svärta. Vårt exemplar klarar sig också utmärkt när vi kontrollerar "backlight bleed" där man kan se lite ljusblödning i vänster över- och nederkant, men överlag är det i princip obefintligt.
Enligt Lenovo ska Thinkpad X390 med denna panel täcka 72 procent av färgrymden sRGB, vilket innebär att den inte lämpar sig för exempelvis fotoredigering där det ställs höga krav på en korrekt färgåtergivning.
I bakkant av datorn hittar vi luckan till Micro SD-kortläsaren. Placeringen av denna gör oss något konfunderade över hur eller när den är tänkt att användas. För att komma åt själva Micro SD-platsen måste du använda ett öppningsverktyg för SIM-kort, vilket gör det hela väldigt besvärligt om man till exempel tänkt använda denna kortläsare för överföring av bilder mellan kamera och dator.
Den skulle i teorin kunna användas för att permanent utöka lagringskapaciteten i datorn, men det känns som en väldigt udda lösning som dessutom skulle resultera i plågsamt låg prestanda för lagringsutrymmet. En fullstor SD-kortläsare eller en mer lättillgänglig Micro SD-kortläsare hade varit betydligt bättre alternativ här.
