Har inga vänner

Nu var det ju ett förslag från han. Du kan lika gärna gå med i E-sport, lokala brädspelsklubb, rutchkaneåk på tid. Vad vet jag. Det var mest för att du skulle få tips.

De personerna som ger mig mest här i livet är de fåtal vänner jag har kvar från gymnasiet men allra mest via hobby. Jag kör motorcykel så träffar folk där via och gick med i en lokal riding club. Vi fikar varannan vecka nu på vintern och kör på sommaren.
Jag kan gå ner till brädspelsbutiken och hänga. Jag är styrelsemedlem i en lokal e-sportsförening och träffar där annat gott folk.

Lycka till!

Äldre personer behöver inte vara tråkiga. Men de kanske spelar tråkiga spel och är tråkiga ändå. Det vet du inte förrän du varit där.

Jag är 28 och hänger mycket med folk i runt 50 årsåldern.
Jag festar och super dock inte längre och vi har inte samma intresse vad gäller IT / gaming. Så det är väl lite vad man är ute efter.

Äldre människor kan vara helt fantastiska de med. Det är inget krav på att du måste umgås med jämnåriga.

Ge det en chans vetja! Vidga dina vyer!

Tråkigt!
Eftersom du har försökt så mycket så är det ju något som gör att det är svårt att klicka med andra. Det betyder däremot inte att det aldrig kommer klicka med någon så viktigt att du fortsätter försöka.
Nu har du direkt "avspisat" några råd du fått här i tråden med att det inte passar dig. Du kanske är för selektiv med vad du vill vara med på/göra? Att umgås med vänner handlar ju mycket om att kompromissa och göra saker som man kanske inte är supersugen på, men som vännen vill. Har du några syskon eller annan närstående som du kan fråga om råd och som också kan ge dig uppriktiga svar?

Jag tycker du övertänker. I småskolan var man ute på rasterna och lekte, när man blir äldre blir det mer att man umgås för att få något tillbaka. Ens tid är begränsad.
På skolan och arbetsliv är det superlätt att få vänner om man är superduktig och andra inser att de genom deras vänskap kan dra fördelar av detta. Om de inte känner detta, så visst går det vara vänner ändå, men det där drivet saknas. Och man själv mer måste vara aktiv hela tiden om man vill umgås.

När jag bytte utbildning på universitetet hamnade jag lite "off", alla andra hade redan teamat upp med kompisar och då jag inte är den mest sociala blev det mycket dator, TV, etc. Turligt nog hade jag personligen ett intresse av miljö, så jag blev aktiv i miljöföreningen som råkade finnas på universitetet, och även i en utrikespolitisk förening där jag skrev en del i vår tidning, redigerade artiklar, och fikade. Det var ganska olika människor i dessa båda föreningar, men det behöver man ju inte gå in på nu, jag umgicks mestadels i anslutning till föreningsaktiviteter men även en del privata grejor.

Nu, en del år senare, har studentkamraterna skingrats för vinden, vilket är lite synd, men en av dem gifte jag mig till sist med. Så för mig var det mycket lyckat att gå med i några föreningar, men jag vill inflika att jag inte gjorde det med huvudsyfte att få vänner, och inte heller ändrade jag på vem jag var på annat sätt än att de flesta automatiskt anpassar sig lite efter situationen man är i. Däremot utvecklades jag nog som person.

Precis som trådstartaren gillar jag inte idrott, annars är det en väldigt inkluderande miljö faktiskt, då man ju håller på ett lag gemensamt, snackar om laget, går på matcher, etc. När man "kommit in i det" finner man det intressant och det finns alltid något att snacka om eller någon match att gå på. Många på min arbetsplats har sportintresset gemensamt, men går även ut på krogen eller umgås en del privat. Men, som sagt, jag tycker det är det närmaste helt meningslöst, att se på fotboll till exempel alltså. Dock, en av idrottens styrkor, att ge gemenskap, ofta över sociala gränser som annars sällan passeras.

Ett annat tips, om man klarar av det, är att ta jobb som Manpower Student eller liknande. Det var utvecklande för mig, att kastas in i nya situationer är något jag egentligen hatar men med tiden blev det ett mindre problem, och man träffade nya människor mest hela tiden.

Jag säger inte emot dig, men är du inte väldigt cynisk nu? Jag har aldrig ens tänkt tanken på att vilja vara vän med någon som är duktig hellre än någon som är lite sämre, det är i mitt medvetna tyckande helt likgiltigt - däremot kan det såklart påverka undermedvetet då framgångsrika personer generellt framstår som mer tilltalande och intressanta.
Håller med om att man som vuxen mer aktivt måste anstränga sig för att umgås, de automatiska kontaktytorna är färre och flyktigare.

Till att börja med kan jag konstatera att de allra flesta är dåliga på att initiera grejer över lag. Men det som intresserar mig är väl egentligen två saker.

1. Definiera hur du blir behandlad som en främling. Det jag undrar över är huruvida detta endast är i ditt huvud eller inte.
2. Hur många av dessa har du umgåtts med regelbundet på aktiviteter likt beskrivet ovan?

Att få en faktiskt kontakt och skapa en vänskap kräver oftast upprepade tillfällen med samma person för att bilda en relation. Sedan måste relationen underhållas över tid såklart.

Angående nummer 1: Ja, man ska inte försöka passa in i meningen att man försöker ändra sina egenskaper, lägga sig till med manér man inte har, åsikter man inte egentligen tycker, etc. Däremot kan man ju tona ner några av de saker man vet kan få folk att dra öronen åt sig. Älskar man att skylla alla samhällets fel på regeringen Bildt kan man ju för all del få göra det på forum, eller i kretsar som håller med en, men att dra upp det i rollspelsföreningen i tid och otid kanske inte är rätt väg att gå.

Jag syftade på att man själv hela tiden får anstränga sig mer. Man kan inte räkna med att någon kontaktar en bara för att tjata när folk ofta har så ont om tid själv. Det blir mer att man pratar när man av slumpen träffas.
Undantaget är dock såklart om man har något andra vill ha. En skylift, bilgarage med verktyg, släpvagn, kunskap om det ena eller andra.

Så min poäng är att man får anstränga sig mer när man är vuxen för folk har mindre gott om tid och de där spontana kontakten blir det mindre av.

Intressant ämne. och högaktuellt som ingen riktig vågar att prata om i våra dagar.

Jag är inte direkt känt här för att skriva små inlägg, så gör dig redo for ett extremt långt inlägg, det är för att jag har haft ett långt liv bakom mig och känner din situation mycket väl, men ta tag i nåt gött att dricka (nån värm chokladmjölk eller nåt gott att äta) för det här kommer att bli en LÅNG läsning:

Ensamhet har ingen ålderdom:

Det är en myt att man måste vara vän med en med samma intresse, samma ålder eller nån slags form för realitet som alla accepterar, ensamhet har ingen färg, kultur, religion eller nån speciell manual för hur det uppstår, men det finns verktyg du kan arbeta med för att få ett bättre socialt umgänge och det som du själv kommer att definiera som ett bra liv.

Först måste du definiera vad du förväntar dig av ett vänskap:

Du har säkert drömmar och idéer om vad du vill ha ur livet, det är oftast baserat på det du har upplevd sen barnsben och det miljö du har uppvuxit i, det är inte nåt du helt är skyldig i ensamt, men det är ett resultat av det miljö du har haft kring dig, dina önskemål och idéer om vänskap är baserat på det du har sett och upplevd (kan även vara från TV shows som Friends/How-I-Met-Your-Mother) eller att du har sett andra vänner som har det kul, och du vill självklart vara med eftersom du är en social varelse.

Låt oss först definiera vänskap:

Vänskap behöver inte ha stora krav, det handlar oftast om att ha nån att prata med, behöver inte vara så mycket snack, eller att man behöver vara underhållande hela tiden, ibland räcker det med att man lär sig bli bra att lyssna (världen har alldeles för få som orkar lyssna, så är du bra på det - blir du väldig snabbt populär).

Vänskap handlar om uppoffringar och det att knyta band. När mamma är ledsen, vad gör du då? Ignorerar henne? Eller så lyssnar du eller kanske kommer med någon råd, kanske drar ett skämt för att få henne att smila lite igen? Om din bror gråter, tröster du honom då? Kanske ger en bit godis och frågar om varför han gråter? Kanske han inte vill säga nåt men bara gillar att du är "där", sen behöver man inte alltid säga så mycket, men bara finnas kvar när alla andra inte är.

Vänskap handlar ofta om inte alltid ha rätt - även om man faktisk har rätt. "Läs mellan raderna här" och lär dig att uppfånga stämningen (läsa rummet), det kommer bara med erfarenhet men om du tar det lugnt och accepterar den du är, kommer andra att se dig som en trygg person att vara kring. Ofta är det bra att bara hänga ut lite och lyssna, sen kommer det andra naturligt.

Vänskap kräver att man håller det man lovar. Har man lovat vara nån stans, och inte bara "glömmer" det, så visar man att man bryr sig om andra och kan hålla löften.
Vänskap kräver också att man inte bara tjallar på någon för den minsta fel någon har sagd eller gjord (såvida det inte är riktig allvarliga grejer som faktisk är olagligt här) använd sund förnuft.

Vänskap handlar också att man ger och inte bara tar. T.ex. kan man dela av sig om man har nått gott att äta, kanske man kan hjälpa någon med att lyfta nåt, kanske även ge läxhjälp utan att vara "påhoppade", man kan ge "tips" istället för "jag vet bäst".

Vänskap handlar ofta om att "orka" var andra inte orkar. Att lära sig att lyssna till andra och inte minst komma ihåg vad dom sade och vilka intressen dom har - kan vara skillnaden mellan en ny vän, eller en som inte bryr sig. Jag har lärd mig att bara säga "hej" till en som dyker om ibland, och inte ge upp - får människor att känna sig "sedda" och att lyssna, komma ihåg bara EN grej som dom intresserar sig för - gör att andra känner sig hörda och bekväma i din närvaro.

Ja - vänskap kan definieras på 100 olika sätt, likaså olika som vi är allihopa, men det handlar mest om att bara vara där och lyssna.

Men det finns inga med samma intressen som jag:

Ja du, det ville faktisk vara rejält tråkigt om alla hade samma intressen, då ville vi aldrig upptäcka nåt nytt. Det kan vara riktig spännande att lära nåt om något man inte hade intresse för förut. T.ex. jag har absolut noll intresse för sport, ändå har jag vänner som absolut älskar sport. Ibland får man offra sig, fråga om hur det gick med matchen, eller bara hänga med när din nya bekantskap vill se lite hockey, bilsport, fotboll eller vad det nu är. Det kan vara nörden som konstant pratar om sitt nya datorbygge, eller den som intresserar sig för nya kläder och du faktisk uppmärksammade att hen hade nya plagg, nån ny accessoar eller andra grejer.

Du behöver inte berätta hela din livshistoria:

I början handlar det om att etablera nån form for relation, för att uppnå detta måste man ofta offra sig lite, d.v.s. lyssna mera än man pratar. Nåt som jag vet av erfarenhet är att om man tar upp ett ämne som den andra parten riktig brinner för, så har du fångat dennas intresse för dig DIREKT. Även om du i början bara HATAR ämnet som tas upp, kan det ju vara du faktisk lär nåt.

Du kommer att upptäcka att den tolerans för dig som dom andra inte hade förut, kommer att utökas och dom kommer småningom fråga dig om vad du intresserar dig för. Nu har du etablerat en relation.

Relationer behöver underhåll:

Nästa gång du träffar personen, säg "hej", och fråga om hur det gick med "intressen". Hur mår din hest nu då? Fick du ta den till veterinären? Vilken utrustning, och hur mycket kostar det att ha en häst? Vad heter den?

Igen - du behöver inte involvera en hel historik här, men lyssna så länge som du orkar, sätt en gräns, och respektera egna gränser med, nu säger jag inte att du ska bryta av strax när du hör ordet "sport", men lyssna lite 10-20 minuter, ställ frågor kring intressen, det här är ett sätt att skapa "Empati" för din samtalspartner och potentiella vän.

Don't be clingy:

Det är ett ganska välkänd fenomen, ingen vill vara vän med hen som följer dig vart än du går, och inte förstår när hen ska lämna. Så sätt små personliga gränser, så uppnår du större respekt samtidig med att du tog dig tid att lyssna, då kommer relationen till att växa sig starkare för varje gång ni möts.

Här utvisar du respekt för personen samtidig som att du inte blir som en dörrmatta. Vänskap fungerar två vägar, har du ingen respekt för dig själv - kommer ingen att ha det. Uppmärksammar du andra vid att lyssna, kommer dom att uppskatta din närvaro!

Här är några fällor som du absolut ska undvika:

1) Ryktesspridning. Det kan vara frestande att säga nåt du har hört om den personen pratar om, eller om personen vill säga nåt dåligt om en annan person, du känner du brinner för personens godkännande, och det är en väldig farlig fälla att falla ner i, det kommer aldrig nåt gott ur det, det är en fälla! Så byt ämne snabbt, du får gärna sympatisera, oj då - det var ju inte roligt, och så byter du ämne till nåt annat, med en positiv vinkling, eller sympatiserar med nåt liknande du har upplevd, och kanske även berättar för personen hur den andra personen kom till att "vara så där" utan att rikta det emot nån enstaka person, men heller hur du hanterade en liknande sits - utmärkt tillfälle att ge personen Empati och samtidig effektivt stoppa ryktesspridning.

Då kommer personen att få växande respekt för dig, och du känns som en trygg och hälsosam person att hänga ut med.

2) Låna bort pengar eller konstant ge prylar. Ibland önskar man så gärna att bli accepterat att man kan bli frestat att bjuda på nåt hela tiden bara för att behålla det "falska" vänskap, tro mig - det kommer INTE att gå bra i längden, för när du stoppar givande så är vänskap plötslig borta, som dugg för solen, och du kommer att bli miserabel när du upptäckte att ditt vänskap byggde på att du hela tiden måste erbjuda nåt, sån funkar ett äkta vänskap absolut inte!

Äkta vänskap är inte nåt som går att köpa, det bygger på förtroende, ömsesidighet och en äkta och genuin intresse för den relation du vill ha.

Å den annan sida, du vill inte vara känd som snålisen bland dina vänner, så om ni går ihop med nåt kul, som kanske kostar en hund eller så, bidra gärna och snylta inte på din vän, men var alltid ärlig med din ekonomi. Kostar det för mycket att vara med på allt som dina vänner föreslår, ska du vara ärlig och säga det som det är att du inte har ekonomi till det just nu, du kommer att bli överraskat över hur litet det faktisk betyder.

Det sista kan låta lite kontroversiellt, men jag lärde mig den hårda vägen när jag har bott i 3 olika land med 3 olika kulturer att kulturen varierar från land till land. T.ex. I Danmark när du blir inviterat hem till nån på ett kalas, är det en oskriven regel att du tar med nåt gott, behöver inte vara dyrt, men det är lite en uppmärksamhets grej. I andra kulturer utväxlar man lite små gåvor, och i vissa kulturer är det absolute INTE okej att bringa gåvor eller erbjuda nåt då det kan ses som "ansvars givande" att du pålägger den andra parten att "skylla dig nåt".

Konklusion:

Det finns ingen 100 procentig uppskrift på hur du får nya vänner, men om du lär dig åtminstone NÅGOT av dom grejerna jag har tagit med ovan, såsom bli bra på att lyssna och komma ihåg minst EN grej om personen, varje gång - så är du rejält foran i spelet.

Lycka till.

Mycket fummel i tråden tycker jag.
Själv är jag övertygad att svennar ej har "vänner" utan antigen utför vi gemensam sak (sport/hobby/spel tex) och håller oss borta utanför det (vilket är utmärkt för sig), eller så supar vi oss dyngraka för att vi absolut ej kan bara umgås.

Sedan att jaga vänskap en dålig strategi, snarare borde du göra framsteg i ditt liv och bli någon värd att känna.
Så skit i terapeuten, lyft vikter, avancera din karriär; kanske du kan leva med dig själv.
Du missar inget med dessa "vänner" du söker.