Ett stort problem med Unitys introduktion var att det var en massiv bugghärd när de tryckte in det i Ubuntu 11.04, trots att de inte ens hade hunnit implementera allt de tänkt. Det var inget som någon hade bett om, produkten var inte färdig, och ändå så gick det rakt in i en skarp version av Ubuntu. Det är säkert många som inte ens använt Unity sedan dess som fortfarande hyser agg gentemot konceptet enbart grundat i det sätt Ubuntu försökte "tvinga" det på användare i den misslyckade introduktionen.
Själv så är jag inte en anhängare av de "paradigmer" som Unity och dess kompisar står för. När gränssnitt för datorer började designas så användes skrivbordsmetaforen då den visade sig vara enkel för människor att hantera. Att ha olika program öppna var en abstraktion av att ha flera dokument liggande på ett skrivbord. De kunde flyttas, ligga ovanpå/under, och läggas undan. Att "maximera" var en analog till att fokusera på ett specifikt dokument vilket ofta är nödvändigt, men samtidigt är det ju också väldigt användbart att kunna ha en överblick över flera dokument.
När jag satt och studerade så hade jag ofta lärobok, eget block, formelsamling, föreläsnings/räkneövningsanteckningar, stenciler med mera på bordet samtidigt. Att ha ett UI som fokuserar kring "fullskärmsapplikationer" är lite som att ha ett skrivbord där man bara får fokusera på ett dokument i taget — det känner jag är en begränsning, även för hur jag använder min dator. Även småsaker som automatisk gruppering av applikationer, så att alla terminaler hamnar under en ikon, känner jag är väldigt märkligt, och tar bort min överblick över vad som händer. Likaledes att menyer ibland integreras i operativsystemet, samt fler saker som gör att jag tycker gränssnittet tappar determinism, vilket möjligen är det viktigaste hos ett UI i mina ögon.
Man är ju inte tvingad till fullskärmsapplikationer, men det är ändå en designtanke att det ska vara förstaklassmedborgaren i gränssnittet. I praktiken så implementerar ju sedan exempelvis webbläsare sina egna lager av flikar och liknande, så det är en väldigt flytande gräns, men personligen föredrar jag snarast att fönsterhanteraren är en närmast helt tom yta på vilken man själv kan kontrollera placering.
I min fönsterhanterare så kör jag ett 14 px högt aktivitetsfält som listar öppna program på skrivbordet, visar en klocka och några få indikatorikoner, och därefter är allt utrymme vigt till programmen. Jag känner att Unitys sätt att sköta programhantering inskränker på hur jag vill organisera saker.
Om man rör sig i miljöer där många använder *nix-liknande OS i stor utsträckning så ser man dock snabbt en enorm mångfald av fönsterhanterare, så alla är olika. Jag använder en rätt minimal Fluxbox-konfiguration med en hög virtuella skrivbord som passar mig. Någon annan svär vid Window Maker-liknande layout, eller dwm, KDE, Gnome 2, Gnome 3, … .
Unity var nog inget som kändes naturligt för de allra flesta, så att låta det vara standard innan det ens kunde anses vara färdigt gjorde att många [citation needed] redan från början blev avogt inställda. I mina ögon var det också första stora tecknet på att Ubuntus planer var något väldigt annorlunda gentemot vad Linuxanvändare tidigare trott, vilket senare fortsatte med Mir, i viss mån Upstart, telefoner, Amazonlinser, märkliga uttalanden av Shuttleworth, etc. Från att vara på väg att bli ett de facto-tips för nya Linuxanvändare att börja med så delades lägren, med startskottet i Unity, och fönsterhanteraren i sig blev en symbol för mer än bara sin huvudfunktion.
Just eftersom jag inte är övertygad om hela grundkonceptet så använder jag ju ej heller Unity, mer än att jag tittar in och ser vad som hänt sedan senast någon gång då och då. Den exakta implementationen av Unity har säkerligen utvecklats sedan jag först tittade på projektet.
Några fler diskussioner i ämnet:
Ubuntu Unity: The Great Divider [/.] — kommentarer från när Unity precis lanserats som standard. Jag noterar en person bland kommentarerna som hade en upplevelse som liknade min:
Citat:
I tried it on our family machine which has been running Ubuntu for about 5 years. It declares that the hardware is inadequate to support the new UI, and advises you not to use it - but not until you have already started it, and cant find a way to stop it. If it knows the hardware wont support it, why does it even try? (fortunately, I happen to know about ctrl-alt-f2, and am confident using the CLI. My grand-childen are not in the same boat.
Jag skötte en dator som hade autoinloggning aktiverat. Vad som hände efter uppgradering var att datorn startade, autostartade Unity, skärmen blev svart, ridå. Det var väldigt långt ifrån vad som kommit att förväntas av Ubuntu som en "just works"-distribution.
Are Power Users Too Cool For Ubuntu Unity? [/.] — Shuttleworths tidiga och ytterst klumpiga försvar av Unity.
Ask Slashdot: Are We Witnessing the Decline of Ubuntu? — publicerades 2.5 år efter 11.04, men notera hur mycket av kommentarerna som fortfarande fokuserar på just Unity.
—
Så, du ville få olika argument emot Unity, och det var väl en hög, inklusive länkar till andras utsagor . Det är inget som handlar om "flashighet" — de allra flesta som var kritiska mot Unity var det med åsikten att Gnome 2 vid tillfället fortfarande var ett mycket mer användbart alternativ; så till den grad att Gnome 2 både forkades och reimplementerades med moderna bibliotek. Jämför även uppmärksamheten som MetroModern UI fick i Windows 8.
