Krönika: Är det sociala mötet URL mindre värt än IRL?

Har svårt att se att den ena kan ersätta det andra.
Ur ren produktivitet och informationsutbyte duger URL och är föredraget framför IRL.
Men för nätverkande, djupare dialog och möjlighet att faktiskt tolka en person behöver iaf jag IRL. Samma budskap kan få helt olika mening när man kan tolka in kroppsspråk m.m IRL jmf med vad olika URL-lösningar kan erbjuda.

Allt beror på syfte IMO

Hehe jag tänkte skriva "Det är bara att fråga sig om Sex är bäst URL eller IRL så får man svaret på frågan "

Jag lite svårt med det sociala men slutar aldrig försöka. Det blir för mig extra viktigt att överexponeras istället, blir oacceptablet att t.ex. jobba hemifrån.

Jag tror en räddning för andra som är som mig är att tjäna ganska bra, skaffa familj, villa, kanske husdjur. Då kan de falla tillbaka, fylla ut tiden och vara sig själva. Men jag kommer aldrig sluta försöka som ensamboende knegare i en liten 2a, har ingenting meningsfullt att falla tillbaka till.

Det är bara i en privilegierad tillvaro det går att dra sig tillbaka.

Angående jobba URL vs IRL så har jag som projektledare in mjukvaruutveckling sett skillnaderna pre/post Corona hur det fungerat med allt från projekt, team till enstaka personer. Först så kan man nog säga att utvecklare generellt är mer åt introverta hållet så inte konstigt att de flesta gillade att jobba hemma.
För teamen och utvecklarna så blev URL om något effektivare då störmoment ofta blev färre, man kunde även smygjobba(svara på meddelande etc i bakgrunden) på möten. Teamen va redan sammansvetsade grupper med rutiner.
Mellan team så försämrades sammarbetet kanske lite när det gällde att lösa problem som IRL löstes genom att slänga in teamleads tillsammans i ett rum och sen kommer de ut när alla är lika mycket missnöjda över lösningen men överens . Men även här med folk som redan känner varandra så funkade Teams + miro board näst intill lika bra.
För projektet va det ingen större skillnad, har man tydlig plan och krav som man synkar med teamen så är det liten skillnad URL och IRL.
Så för ett projekt med 4 team och c:a 5 pers i varje team som redan hade en struktur så va övergången väldigt odramatisk, möjligen blev vi effektivare om något.

Starta projekt eller team med personer som tidigare jobbat med varandra är ofta inget problem URL heller även om IRL är bättre. Även att ta in någon enstaka ny person i befintliga projekt/team fungerar ofta bra URL.
Kom själv in i som projektledare på ett uppdrag där jag jobbade nästan ett helt år över teams innan jag ens träffade halva teamet IRL. Teamet va uppdelat på tre olika länder (4 nästan då ja satt själv i Skåne ) enda problemet va 4 timmars skillnad för 2st i teamet som gjorde det lite jobbigt ibland. Men vi jobbade fram ett bra arbetssätt i teamet så till och med företaget såg detta och ville dra lärdom av det sen.

Däremot att starta ett nytt projekt och sätta ihop ett helt nytt team där ingen jobbat med varandra från början det blir helt klart svårare URL och leder lätt till mer oro när folk sitter hemma och funderar själv istället för att kunna ventilera naturligt vid kaffet eller fika. För Seniora utvecklare inte lika jobbigt som för Juniora och det är nog här den största risken finns med URL jobb då inget ersätter att få sitta IRL med en erfaren utvecklare om man är nyexad eller Junior på ett nytt jobb. Eller för den delen sitta med hela teamet inkl projektledare/beställare/produktägare och förstå teamdynamiken.

Detta blev längre än väntat , men om någon läst hit så avslutar jag med citatet nedan som förklarar varför folk (inkl mig själv) gillar URL framför IRL

"Vi människor är av naturen lata. Vi letar ständigt efter det mest energisnåla sättet att röra oss på, visar en studie i Current Biology. Vårt nervsystem strävar hela tiden efter att styra kroppen i en rörelse som kräver så liten ansträngning som möjligt, människan är av naturen lat"

Jag tycker att det ena inte går att prata om utan det andra.

Om jag är arbetslös i en ny stad så är det viktigare för mig att ha 1 IRL vän eller/och ett socialt sammanhang än att ha 10 online-vänner.
Men har jag ett rikt socialt liv redan sen länge så tycker jag att dom båda alternativen kan vara lika viktiga för ens välmående.

Så för mig går dom inte riktigt att ta isär om man ska prata om vilket som är viktigast/bäst.

Ps. Jag var lat och läste inte artikeln så sorry om svaret inte är så bra.

Jag föredrar ofta att träffas online. För egen del är det oftast mer laidback och mer chill. Man kan göra saker mer samtidigt om man så önskar. Svara när man är beredd, tänka igenom ett bra svar. Ska sägas att jag gillar chatt/skriftligt över allt annat

Alla ska vara så där sociala hela tiden. Usch vad jobbigt det kan vara för en annan. Samhället är tyvärr skapat för extroverta personer.

Är det sociala mötet mindre värt online? Ja, oftast!
Samtidigt så är ju umgänge online ett bra komplement när det inte är möjligt att träffas IRL.

En erfarenhet jag gjort i mitt arbete där vi frekvent använder distansmöten är att den tekniken fungerar bäst om deltagarna tidigare träffats IRL och lärt känna varandra.

Ett skräckexempel har min fru råkat ut för: Hon och några svenska släktingar var på besök hos andra släktingar utomlands. De träffas bara med flera års intervall, så det gäller att ta vara på tiden tillsammans. En dag satt i princip alla utom min fru djupt försjunkna i asociala medier på sina telefoner. Min fru försökte umgås med dem som faktiskt fanns i samma rum, men de uppfattade henne som asocial därför att hon inte just då i stället föredrog att umgås digitalt med andra människor.

Mycket sanning där! Och det finns fler fördelar med URL.
För mina barn var pandemin en välsignelse:
Skolundervisning online gjorde att min dotter slapp den extremt mödosamma processen att kliva upp i svinottan och göra sig i ordning och sedan ta sig till skolan. I stället för att påbörja lektionerna med total mental utmattning kunde hon sätta sig framför datorn och ha relativt gott om ork.
När bussarna införde påstigning i mittdörren utan direkt kommunikation med chauffören så kunde min tonårige son för första gången i sitt liv klara av att åka buss själv.

Som medlem i "aspergerfamiljen", där såväl min fru som mina barn har fått diagnosen och jag själv har drag i den riktningen skulle jag vilja påstå att "inte tittar folk i ögonen" inte duger som kontroll, varken åt ena eller andra hållet.

Det finns en ganska lång lista på autistiska egenskaper. Passar man in på ungefär hälften så är man kvalificerad för det som tidigare benämndes Asperger och har man de flesta egenskaperna har man Autism. Mina två barn delar ganska lika på listan och täcker hälften var, de är alltså väldigt olika.

IRL > online för hälsan kanske. Och jag tycker båda är väldigt härligt.

Nog för att jag har spenderat en ohemul tid på nätet med att snacka med folk i alla dess former så vore det helt barockt att påstå att utbytena online jämfört med socialt umgänge på "riktigt" är ens i närheten av lika givande.

Online funkar som vardagsslask, men vill man ha något som är givande i långa loppet så måste man garanterat ut i verkligheten och se hur folk pratar på riktigt med kroppsspråk och liknande.

Jag är inne på samma spår...
Folk inklusive min storasyster tror jag är värdens mest sociala person IRL.
Helst skulle jag nog jobba hemma 99% av tiden men alla arbetsgivare vill att man ska komma in?
Jag har inga problem att prata med folk i flera timmar i telefon eller IRL men vill gärna vara för mig själv om jag kan.
Det har blivit större och större sedan jag har fått familj och sådant, man hinner inte längre dra iväg för träffa folk.
Sedan när han man träffa folk/vänner på vardagar? jag är oftast dränerad efter arbetsdagen.
Gamingen och alla onlinevänner är min räddning, givetvis är det svinkul att att träffa dem med.

Jag ser det snarare som att de kompletterar varandra än att det ena skulle vara bättre än det andra.

Vissa saker är bättre online, vissa är bättre offline.
Vissa saker är omöjliga online, vissa är omöjliga offline.
Ibland skulle offline vara bättre, men alternativet är online eller inte alls (t ex kört brädspelskväll med polare som bor långt bort).

Min sociala ängslighet är betydligt större när kommunikation/interaktion sker via telefon/mail/chatt/video.

"Alla" interaktioner dränerar mig i någon utsträckning, men är det möjligt så föredrar jag alltid IRL även om jag måste medge att online oftast funkar helt okej, åtminstone på kort sikt

Märks ganska tydligt i kommentarerna vilka som får energi av andra och vilka som inte får det.

Var ju flera som tydligen inte skulle klara ens 24 timmar med sig själva om man får tro alla historier från extroverta som blev påverkade av covid nerstängningar. Då mest i andra länder som spanien och frankrike då "nerstängningarna" i sverige var en fars.

Människor behöver umgänge och tillgång till natur för att inte må dåligt enligt forskning men spannet på exakt hur mycket varje individ behöver varierar kraftigt.

Varför sitter folk och försöker värdesätta möten och interaktioner? Beror ju på vem man umgås med samt sammanhanget, oavset om det är IRL eller URL.

IRL möten är självklart bäst. De är mycket enklare att kommunicera och oftast roligare.

Suttit remote o utvecklat sen Corona kom så jobbar 100% hemifrån.

De funkar givetvis jättebra men vissa möten hade man hellre vilja tagit på plats.

Gällande träffa kompisar så är IRL också bäst men att snacka på discord är ju trevligt då man inte har möjlighet till träffas.

Finns inte något som kan ersätta IRL. Folk som saknar socialt umgänge i verkliga livet mår sällan bra psykiskt. Tror det gjorts en del studier kring det där. Bara att kunna läsa folks ansikten är ju väldigt viktigt när man kommunicerar. Pratat i talspråk har vi ju bara gjort en liten del av människans tid.

Men hur mycket man behöver är nog väldigt individuellt och en stor gråzon.

Efter 30 var det ju som nån drog ner rullgardinen. Innan var man ju land och rike runt på olika tillställningar och socialiserade obehindrat. Sen körde man barnsvängen och när man kom ut på andra sidan behandlades man som en spetälsk helt plötsligt. Väldigt märkligt så jag är väldigt tacksam för URL där man kan socialisera vidare utan åldersbojan eller vad tusan det nu är i den IRLa världen som nu portar en från all social kontext.

Det är ju olika sätt att umgås, och det ena utesluter ju inte det andra. En bra mix av båda är nog det man mår bäst av. Och sen är det ju individuellt hur den mixen ser ut.
Som exempel så kan vi ju ta dessa som helt sågar URL i denna tråd. Om det nu är så illa, varför är dom ens här och kommenterar? Jo men, för att det är ett annat sätt att umgås. Det är en annan typ av umgänge, men det är ju helt klart att den fyller sin funktion på sitt sätt.

Det där är ett stort problem. Psykiatrin använder sig av symptomdiagnoser, men de blir absurt breda. Det känns som att de inte har rört sig så långt från humoralpatologin (flegmatiker/koleriker/sangviniker osv kopplat till obalans i "vätskorna"). Det handlar om att grovsortera människor, inte att förstå eller hjälpa. Som du påpekar kan väldigt olika människor få samma diagnos.
En av flera sorgliga konsekvenser är att när de väl har fått stämpeln i pannan, tenderar både omgivningen och de själva att identifiera dem/sig med diagnosen. Det blir en del av deras identitet och självbild, trots att testen som används är till förvillelse lika online-testen för vilket Hogwarts hus man tillhör, och hon skulle ha fått ett helt annat resultat något år tidigare. (Eftersom testresultatet är så beroende av den testades befintliga sociala situation och inte deras sociala beteende.) Och när det sker med barn "jag är sån här" som inte ens tagit igenom sig puberteten, än mindre hunnit växa upp och finna sig själva, är det tragiskt. Min dotter som fick en autism-diagnos vid tolv tog mindre än två dagar på sig att börja utnyttja den för att tillskansa sig fördelar. Det finns ingenting i diagnosen som hjälper henne att åtgärda sina problem, tvärtom sker det en anpassning till dem som förstärker hennes beteenden.

Osthyvlade skolbudgetar gör att barn bara kan få särskilt stöd om de har en diagnos. Så det finns företag som står till tjänst med att tillhandahålla sådana (till ett pris....) eftersom det är långa köer till de allmänna resurserna. Och i skolan får min dotter också en del fördelar av sin diagnos, men den har samtidigt fördjupat hennes problem och utanförskap på ett sätt som är fruktansvärt att se som förälder.

Familjeliv typ..

Beroende på person och syfte känner jag att det kan vara både bättre och sämre, eller ibland likvärdigt, med IRL respektive onlinemöten. Särskilt i arbetslivet tycker jag ofta att det är bättre online än IRL då det inte blir så mycket dötid utan mer on topic och effektivt; dessutom har man ofta loggar/inspelning om så önskas.