Leva livet som ung?

Tolkar det som att ts planerade barn med sin sambo, inte att de hade.

Jag hade passat på att leva livet medan man kan. Idag är jag 24 och varit tillsammans med min sambo i snart fem år. Vardagen börjar bli rätt tråkig och ångrar att jag stadgade mig såfort.

@Baxtex:
ah, ok.
Läste TS inlägg igen och du har rätt.

Så till TS, har bara en sak att säga. Börja resa, upptäck världen.
Även om du inte stannar kvar utomlands så kommer du komma tillbaka så mkt rikare och inte bli en av den grå massan som klagar på allt och lever i en illusion att allt är så mkt bättre utomlands.
Du kommer uppskatta Sverige på ett annat sätt och också lärt känna nya sköna människor på kuppen..

Åk iväg och jobba lite ideellt, starta i NZ och känn efter.
Livet är för kort för spendera på dagar som återupprepar sig.

Och om förtidspension är någon form av mål så känns det verkligen som du behöver ut och röra på dig för att få lite luft under vingarna.

Åk ut ser världen, flytta till Australien, syd Amerika, central Europa, eller var du är nyfiken på att åka och ta upp jobb på varje plats 2-3 år. Evt. kontakta röda korset och se världen genom deras organisation.

DET tycker jag

Jag ångrar inte för en sekund att jag inte "levde livet". När jag ser tillbaks är jag nöjd med mina beslut och att jag fattade dem. Jag känner heller inget behov av att kompensera för dessa "borttappade" (läs: välinvesterade) ungvuxna år.

Fråga andra vad som är bäst för dig är som att be frisören om råd på valutahandel. Bara du vet vad som är bäst för dig, följ inte andras råd utan använd dem som grund för att avgöra hur du vill leva ditt liv och vilka mål du vill uppnå.

Börja i den änden. Fråga dig själv vilka mål du vill nå med ditt liv, och fråga om att "leva livet" idag uppfyller dessa mål. Ibland kan det vara bra att få det ur sitt system, ibland introducerar du mentaliteten i ditt system och 20 år senare har du fortfarande inte fått det ut ur dig och du sitter fast på samma ställe i ditt liv utan att ha kommit nånvart. Det är helt individuellt, bara du kan bestämma vad som gäller för dig.

Amen, @reverend benny!

Nu är vi ju alla olika med prioriteringar och intressen, men att resa är för mig det mest givande jag gjort (och fortfarande gör). Att se nya platser, göra saker man aldrig annars skulle gjort och träffa människor från jordens alla hörn.

För att dra min egen story (tl;dr längre ner):
När jag var 16 fick jag mitt första jobb i en matbutik. Trivdes rätt bra och var där tills jag fyllde 22. Då kände jag att "så här kan jag ju inte knega hela livet", så jag sa upp mig och drog till USA i tre månader och volontärarbetade i nationalparker i Arizona och Utah. Jag jobbade med andra volontärer från Nordamerika, Europa och Asien. De är fortfarande tre av de bästa månaderna i mitt liv. Mer eller mindre samma dag som jag kom hem igen bokade jag 6 nya månader följande år.
Efter de 6 månaderna 2013 fick jag jobb som 3d-grafiker på en liten indiespelstudio. Jag älskade jobbet och trodde verkligen att jag hittat rätt. Men efter 3 år där kände jag att jag var fast i ekorrhjulet igen, så jag tackade för mig och i December förra året köpte jag en enkelbiljett till Australien och sa adjö till Sverige. Idag har jag varit "down under" i nästan 10 månader. På den tiden har jag hunnit se en bit av landet, lära känna folk längs vägen och göra diverse jobb som jag aldrig hade gjort hemma. I skrivande stund sitter jag i Byron Bay och dricker en kall öl efter en lång dag i bilen. Jag ÄLSKAR att resa och jag har inga planer på att komma hem någon gång snart.

Medan mina syskon och vänner börjat bli klara med utbildningar, starta karriärer, skaffa bostad och förhållanden, är jag ute och lever livet på mitt sätt. Jag är inte intresserad av att göra karriär och ha semester 5 veckor om året tills jag går i pension. Jag tycker att livet ska levas varje dag och att ett rikt liv innehåller många intressanta upplevelser, något man i min mening inte får mycket av när man lever "Svensson-livet"

Men som jag sa innan är vi ju alla olika. Mina vänner vill ha karriär, stabilitet och familj. Själv gillar jag att inte veta vad som händer imorgon eller ens vart jag kommer att vara om en vecka.
Imorse råkade jag till exempel av en slump hamna på en offroadsektion i en liten nationalpark. Det var jävligt ojämn terräng och många sektioner med rätt lös sand, så jag var nervös att jag skulle fastna. Men, tänkte jag, jag har ju inte köpt en 4WD utan anledning. Så jag googlade vad jag behövde tänka på när man kör i sagd terräng, slängde iväg en snabb bön till offroad-gudarna och sen körde jag - och allt gick bra! Det är den typen av oförutsedda händelser jag älskar. Vem vet vad jag stöter på imorgon?

tl;dr
Ut och res för tusan! Jag har aldrig hört någon säga att de ångrar att de reste. Tvärtom har jag hört många säga att de ångrar att de inte reste när de hade chansen. Många av de intressantaste människorna jag träffat är dessutom också de mest beresta. För inte inte tala om hur bra det är att ha kontakter runtom i världen.

Testa en månad eller två någonstans du tycker verkar intressant och se vad du tycker. Jag garanterar att du inte blir besviken

Jag skulle kunna skriva 50 000 ord om hur bra det är att resa, men någon måtta får det vara

Är 25 nu, och har (inte) levt livet, med sjukdomar och depression osv.
Tittar jag tillbaka nu så är det ju flera år till spillo. Hade jag orkat, vågat och kunnat så hade jag definitivt levt livet.
Väldigt många verkar skaffa familj väldigt tidigt nu för tiden, det är väl trendigt.

@m4gnify: Det är aldrig för sent att börja leva som man vil. Själv är jag 27 och känner ingen stress att slå mig ner och skaffa familj och allt vad det innebär. Det handlar bara om att våga ta klivet. För mig var det att lämna min "comfort zone" och åka till ett nytt land där jag inte känner någon och prova något helt nytt.
Det behöver inte vara så dramatiskt, varje steg är ett steg framåt. Se framåt och tänk inte på förlorad tid

Detta må vara lite off-topic men jag kan inte låta bli. Jag har en fråga till alla som varit ut och rest och vänt på livet helt och hållet. HUR i hela vida världen har ni RÅD?

Det kostar fruktansvärt mycket pengar att resa samt ha mat och husrum och vad gör man med sina dyrbara tillhörigheter? Donerar allt till närmaste loppis eller sopis? Dessutom blir man blir tvungen att säga upp lägenhetskontrakt (eller huset) om man vill slippa betala räkningar på distans för något man inte har nytta av. Hur går man till väga? Vad gör man när pengarna är slut?

Har vänner som fick barn vid 20. Nu när vi är 40 så börjar deras ungar flytta hemifrån. Så nu har han en vuxeninkomst, inga barn hemma o all tid i världen. Han lever livet! Samtidigt har jag småbarn o är fast hemma tills jag är 55-60 år...

Så allt har fördelar o nackdelar.

Skickades från m.sweclockers.com