Det händer hela tiden mycket nytt i världen av datorkomponenter, men samtidigt står en del mer eller mindre stilla: Medan prestandan tar långa kliv framåt är fysiska detaljer som distanser mellan monteringshål och dimensioner för moderkort oförändrade sedan årtionden. En annan komponent som länge varit fredad från förändring är nätdelen, men nu börjar uppdaterade enheter på allvar rulla ut på marknaden.
ATX 3.0 är en stämpel som ackompanjerar de färska nätaggregaten, som innebär att standarden får en ordentlig omdaning för första gången sedan år 2003. Vad innebär då den nya standarden och är det något som är extra viktigt att tänka på? Kort och gott handlar det om en uppdatering som lägger stor vikt vid grafikkort och plötsliga effektökningar. I den här artikeln avhandlar vi vad ATX 3.0 innebär, och varför det kan vara en god idé att skaffa nytt nätaggregat i samband med köp av ett kraftfullt grafikkort.
Intel och ATX – datorstandarder sedan 90-talet
Akronymen ATX syns i fler sammanhang än nätdelar, där chassin och den vanligt förekommande formfaktorn för moderkort är två vanligt förekommande exempel. Bokstavskombinationen står för Advanced Technology Extended består av ett stort antal designparametrar som hårdvarubranschen som Intel publicerat sedan mitten av 90-talet. Även om det inte handlar om en samling lagar och regler, väljer många aktörer att följa processorjättens direktiv.
Innan fjolårets lansering av ATX 3.0 har det på nätdelssidan skett flera mindre uppdateringar med fokus på bland annat verkningsgrad och rippel, men de gamla kontakterna för att strömmata moderkort, grafikkort, processor och lagringsenheter har hängt med betydligt längre. Däribland finns alltså de klassiska 6- respektive 8-pinnars PCI Express-kontakterna för grafikkort, som är klassade för 75 samt 150 watt.
Färska grafikkort med höga toppar
Med ett gäng kontakter är det möjligt att möta det specificerade effektuttaget även hos prestandamonster som Geforce RTX 4090, men ett beteende som är mer uttalat hos sådana grafikkort är ordentliga effektspikar eller transienter (eng. power excursions, power spikes). Det innebär att grafikkortet under kort tid – ett antal mikrosekunder till flera millisekunder – når en betydligt högre effektnivå än TBP-värdet (Thermal Board Power, grafikkortets totala effekt).
Med ATX 3.0-föregångaren 2.4 finns skrivet att nätdelar ska klara plötsliga spikar, men detta endast i spannet 20–100 procent av vad anslutningarna klarar på papperet. Det är i praktiken sällan problem att para törstiga grafikkort med mer påkostade nätaggregat av äldre snitt, men det finns inga garantier för vad som sker utanför det nätdelen officiellt klarar. Värt att ha i åtanke är att de bläckfisklika adaptrarna från 16-pinnarskontakten 12VHPWR till 8-pinnarsvarianter ligger i något av en gråzon. De kan fungera bra med ditt nätaggregat och kort, de kan fungera sämre.
Från och med ATX 3.0 får både nätdelstillverkare och grafikkortsmakare efterlängtade och alltså konkreta värden att förhålla sig till när det gäller effektspikar. Tillkommer gör också detaljer om att spännings- och strömuttag ska kunna ändras snabbare än tidigare, samt ett gäng testsituationer som måste uppfyllas. I Intels designdokument finns bland annat krav på 200 procents belastning i 100 mikrosekunder, medan ett effektövertramp om 20 procent ska fungera i en tiondels sekund.
Hur väl nätdelar presterar sett ur perspektivet energieffektivitet har länge underlättats genom de klassiska och metallosande 80 Plus-certifieringarna. Med ATX 3.0 ger Intel tummen upp till ett alternativ signerat Cybenetics, där fler tester och ljudmätningar står på dagordningen.
PCI Express 5.0-kontakten 12VHPWR
Utåt sett är den största skillnaden hos ATX 3.0-nätdelar medföljande kontakter enligt PCI Express 5.0-standarden. Namnet på 16-pinnarskontakten är som nämnt 12VHPWR och modellen gjorde en något skakig entré med Geforce RTX 4000-seriens toppmodeller. Glappkontakt bedömdes ligga bakom några incidenter av smältande kontakter, men om eventuella användarsvårigheter med kontaktdonets design justeras finns fördelar att hämta.
12VHPWR har 12 stift som står för strömmatning och 4 tillhörande signalkontakter som ska göra modellen mer mångsidig. Kontakten kan leverera upp till 600 watt kontinuerligt, vilket alltså ersätter fyra gamla 8-pinnarskontakter – en uppsättning som kan krävas hos överklockade prestandakort. När det kommer till utrymme avsatt anslutningar på kretskortet och kablage i datorlådan är en ensam kabel uppenbart mycket smidigare. Möjliga adapterproblem försvinner i samma veva.
Den färska kontakten krävs hos ATX 3.0-nätdelar med högre effektklass än 450 watt, något som vid första anblick rimmar illa med nämnda 600-wattstak. Nätaggregatets tillverkare kan justera 12VHPWR-anslutningen till uteffekt om 150, 300, 450 alternativt 600 watt och här kommer signalpinnarna in i bilden. Detta är något som kan kommuniceras till grafikkortet och resten av systemet, för att exempelvis strypa prestandan eller upplysa användaren om en klenare 12VHPWR-nivå av någon anledning kopplas in.
Avslutningsvis har 12VHPWR ett äss i rockärmen kopplat till strömspikar. Enligt PCI SIG tillåts moderna grafikkort tillfälligt nå 1 800 watt i effektuttag, om det är anslutet till en PCI Express 5.0 12VHPWR-kontakt. Med ett äldre nätaggregat och tillhörande kontakter, krävs en ordentligt överdimensionerad pjäs för att vara på den säkra sidan och undvika att datorn kraschar.
ATX 3.0 inte nödvändigtvis synonym med halvfärska ATX12VO
ATX 3.0 är nu den första stora nätdelsförändringen på många år, men den med gott minne kommer kanske ihåg Intels storstilade satsning för en helt annan standard: ATX12VO. Varianten var på tapeten för ett par år sedan och är på ett sätt en betydligt större förändring än ATX 3.0. Från ATX12VO-nätaggregat levereras endast 12 volt, medan omvandling till lägre nivåer istället sker på moderkortet.
► Ny nätaggregatsstandard – vad är ATX12VO?
Tilltaget möjliggör att 24-pinnarskontakten ersätts med en 10-pinnarsvariant, samtidigt som betydligt högre effektivitet är ATX12VO-standardens stora fördel. Med facit i hand har ATX12VO dock inte blivit någon succé på konsumentsidan, men är inte död och begraven. Med ATX12VO 2.0 finns samma stöd för strömspikar och tillfälligt hög belastning som hos ATX 3.0, varför färdigbyggda system eller de få fristående ATX12VO-nätdelarna som finns inte är något att undvika.
Nätaggregat med ATX 3.0 – garanti för stabil drift
Sammanfattningsvis är ATX 3.0-standarden en uppdaterad samling designparametrar som innebär mer ordning och reda på nätdelsmarknaden. Med 12VHPWR-kontakten kan grafikkort av senaste snitt strömmatas över en ensam kabel, medan både grafikkort och datorn som helhet nu får konkreta värden för tillfällig förhöjd maximal förbrukning.
Sponsras av Be Quiet
Denna artikel produceras i betalt samarbete med Be Quiet. Tack vare sponsorskap och samarbeten kan SweClockers fortsätta erbjuda högkvalitativt innehåll utan kostnad för dig som läsare.
