Testpilot: Philips Evnia 49M2C8900 – ultrabred OLED för gaming-fantasten

Det råder inget tvivel om att OLED har hållit högsta standarden bland TV-apparater under flera års tid och ses som en självklarhet hos många teknikentusiaster. På datorsidan har utvecklingen gått långsammare och LCD-skärmar har förblivit dominanta på marknaden.

Efter så många års väntan har vi äntligen fått datorskärmar med OLED–paneler i en större utsträckning. Än så länge har alla tillhört premiumsegmentet och Philips Evnia 49M2C8900 är inget undantag. Den är i huvudsak avsedd som en spelskärm och redan vid första anblick sticker den breda panelen ut från många andra OLED-baserade skärmar.

Implementeringen av QD–OLED är också en mycket central punkt hos skärmen, då det ger goda förutsättningar för bildåtergivningen. Då jag tidigare bara har testat WOLED är Philips Evnia 49M2C8900 en mycket spännande skärm som verkligen visar vart skåpet ska stå.

Specifikationer

Skärmen har en QD-OLED-panel från Samsung Display och använder således en RGB-pixelstruktur där varje pixel utgörs av en röd, grön respektive blå pixel. Detta skiljer sig markant från WRGB, vilket har varit standard på OLED i många år.

Upplösningen uppgår till 5 120 × 1 440 pixlar, vilket ger ett bildförhållande på 32:9. Då den diagonala storleken är 49 tum är den faktiska bildytan likvärdig med två traditionella 16:9–skärmar med en diagonal storlek på 27 tum. Panelen har en pixeltäthet på drygt 108 ppi. Maximal bilduppdateringsfrekvens är 240 Hz och med VRR ger det goda förutsättningar för högkvalitativa spelupplevelser.

Form och funktioner

Philips Evnia 49M2C8900 har totalt fyra bildingångar. Dessa utgörs av två HDMI–ingångar, en Displayport–ingång och slutligen USB Type-C som använder DP Alt mode. Det finns även en USB–hubb med totalt fyra utgångar för USB Type–A, samt en ingång för USB Type–B. En 3,5 mm–ljudutgång finns också tillgänglig. På baksidan av stativet finns en hållare som underlättar kabeldragning.

Skärmen levereras med ett stabilt stativ som har en vikt på cirka tre kilogram och en fot formad som ett V. Den står stadigt på skrivbordet men har en ganska djup profil, vilket kan vara begränsande. Skärmens höjd kan justeras med ett omfång på totalt 120 mm. Den kan vinklas upp till ±20° och lutas från -5° till 15°. Det ger en viss flexibilitet, men eftersom skärmen är så bred används dessa funktioner relativt sällan. Panelen har även en böjning på 1800R.

En mindre och ganska enkel fjärrkontroll medföljer, vilket möjliggör enklare navigering genom skärmens menyer. Alla justeringar kan göras med hjälp av en styrspak som sitter på baksidan av skärmen, men fjärrkontrollen gör processen mer tillgänglig och mindre frustrerande. Fjärrkontrollen använder IR för att kommunicera med skärmen och är mycket flexibel när det gäller avstånd, vinklar och respons.

I sann Philips-anda finns det RGB-belysning på baksidan av skärmen i form av Ambiglow, som kan styras genom skärmens meny. Det finns många förinställda lägen och gott om justeringar som kan göras för den som vill skapa en belysning bakom skärmen som passar deras preferens och rummet där skärmen placeras.

Vardagligt bruk

Det initiala intrycket från Philips Evnia 49M2C8900 när den används för traditionellt datorbruk är att dess bredd är närmast överdådig. För någon som mig, som sedan länge är van vid att ha minst två skärmar vid skrivbordet, är detta en fullt rimligt kompromiss. Eftersom den är dubbelt så bred som en vanligt 16:9-skärm fyller den säkerligen de flestas behov sett till den totala arbetsytan.

Skärmen har också stöd för picture–by–picture, där två bildsignaler visas upp bredvid varandra. Detta är användbart för den som exempelvis använder två separata datorer vid samma skrivbord.

Då OLED använder emissiv belysning, där varje pixel är sin egna ljuskälla, uppenbarar det sig omedelbart att svärtan är närmast felfri. För någon som sitter med en LCD–skärm är skillnaden enorm i direkta jämförelser. Däremot är det långt ifrån alltid som svärtan uppenbarar sig vid vanligt datorbruk då mycket hänger på hur mjukvaror, hemsidor med mera är designade. Används mörkt läge i Windows är effekten mycket bra.

Skärmen gör en panelrensning efter fyra timmars ackumulerad användning för att motverka inbränningar. När fyra timmar har gått kommer ett meddelande upp på skärmen där valet är att antingen göra panelrensning med en gång eller fördröja processen med två timmar. Därefter kommer samma meddelande upp igen med samma alternativ. Efter 16 timmars användande måste panelrensning genomföras.

I systeminställningar finns ett reglage kallad skärmsläckare, vilken används för att dämpa skärmens ljus över tid om statiska objekt visas. Detta är för att motverka inbränningar, men tenderar att vara irriterande när exempelvis ordbehandlare eller kalkylark visas. Funktionen går att inaktivera helt och då ger skärmen ifrån sig ett mycket mer konstant ljus över tid. Mer detaljerad info om det finns under bildåtergivning.

Det finns även inställningar för pixelskiftning, vilket är en funktion som över tid flyttar bildinnehållet på panelen i syfte att göra eventuella inbränningar mer diffusa. I praktiken är pixelskiftning inget som jag märker vid användning, men kan inaktiveras helt för den som stör sig på det.

Med hjälp av USB Type–C och DP Alt Mode går det även att använda en Mac till skärmen. Jag använde en 2020 års Macbook Air, men Mac OS begränsade upplösningen till 3 840 × 1 080 pixlar och 60 Hz. Med hjälp av ett tredjepartsprogram gick det att få ut 5 120 × 1 440 pixlar och 120 Hz som mest. Med andra ord lyckades jag i det fallet inte nyttja högsta möjliga bildfrekvens, men det är inte heller någon större förlust då Mac knappast kan ses som en särskilt stor plattform för spel.

För den som tycker att 32:9 är ett alldeles för brett bildförhållande för datorbruk har skärmen ett så kallat Smart Image–läge, som gör det möjligt att visa upp lägre upplösningar med svart kant på höger och vänster sida. Det gör det möjligt att simulera hur en 27 eller 34 tum stor skärm skulle upplevas exempelvis. Däremot är reglaget helt låst vid upplösningen 3 840 × 2 160 pixlar och då dras bilden ut för att fylla hela panelen, vilket gör skärmen direkt olämplig för vissa källor.

Genom att aktivera picture–by–picture korrigeras bildförhållandet även för 4K UHD, men bilden hamnar på antingen den högra eller vänstra halvan av panelen beroende på inställningarna. Då lyckas jag heller inte få HDR att fungera utan skärmen verkar endast vilja använda SDR vid PBP.

Då panelen använder en RGB–pixelstruktur kan text renderas med markant mindre påtagliga problem än andra OLED–paneler med WRGB. Helt felfritt är det inte och svart text på vit bakgrund kan ge en viss kontur av magenta ovanför tecknen samt grönt nedanför. Detta är knappt märkbart på normala avstånd och även om Cleartype i Windows inte är anpassat för den triangulära strukturen lyckas det ändå på ett acceptabelt vis förbättra hur text renderas.

För vardagligt datorbruk håller Philips Evnia 49M2C8900 sammanfattningsvis en mycket bra nivå. Många av de brister som funnits hos tidigare OLED–skärmar på datormarknaden lyser med sin frånvaro samtidigt som fördelarna finns kvar.

Spel

Då skärmen marknadsförs med gamers som en tydlig målgrupp blir förväntningarna höga när det kommer till hur den presterar vid spel. I korta drag gör den, precis som vid vardagligt bruk väldigt bra ifrån sig även om det inte alltid är den mest praktiska skärmen.

Bildförhållandet är lite av en udda fågel och det är långt ifrån alla spel som har stöd för det. Särskilt i äldre titlar kan stödet för 32:9 vara ovisst och ibland är det uppenbart att många spel inte är designade med det i åtanke. Naturligtvis är inget av det skärmens fel, men det är ändå något som bör beaktas innan köp och då är det en bra idé att först kika på hur stödet ser ut i ens egna spelbibliotek.

När allt står rätt till finns det inte särskilt mycket att beklaga sig över. 32:9 får verkligen traditionella widescreen-skärmar att upplevas som trista och att få ett så mycket större synfält kan verkligen höja spelupplevelsen till helt andra nivåer. Bildegenskaperna hos OLED, vilket inkluderar fenomenalt bra kontrast och avsaknad av eftersläp, gör också riktigt bra ifrån sig.

Skärmen har stöd för VRR i form av AMD Freesync Premium. För mig med ett Geforce RTX 3090 behövde jag forcera G–Sync i Nvidias kontrollpanel, då skärmen inte är validerad som kompatibel. Efter det fungerar VRR precis som utannonserat. Vid HDR kan visst flimmer uppstå i mörka scener om bildfrekvensen sjunker till 60 Hz eller lägre, men det har visat sig vara ovanligt av min erfarenhet.

HDMI-ingångarna har även de stöd för VRR och fungerar således med Xbox Series X och Playstation 5. Däremot följer konsolspelande med andra kompromisser i form av svarta kanter på höger och vänster sida eller, som tidigare beskrivet, fel bildförhållande när 4K UHD används. I dagsläget är det tveklöst att Philips Evnia 49M2C8900 lämpar sig bäst med en dator.

Bildåtergivning

Som väntat med QD–OLED uppvisar Philips Evnia 49M2C8900 inga som helst skiftningar i färg eller ljus beroende på betraktningsvinklar. Uniformiteten är också den mycket god, utan några märkbara avvikelser över panelen oavsett om ljust eller mörkt innehåll visas. Till skillnad från WRGB finns det heller ingen så kallad luminance overshoot, vilket gör att rörelser i mörka partier inte orsakar några konturer eller andra artefakter – det ser helt enkelt bra ut på skärmen.

Med reglaget ljusstyrka går det att ändra skärmens generella ljusnivå och för SDR kan det användas för att anpassa ljuset till en lämplig nivå för miljön samt ändamålet. Vid mätning används den mest korrekta förinställningen för vitbalans (6500 Kelvin) och alla strömsparlägen samt "Smart Contrast" är inaktiverade.

Det är tydligt att skärmens ljus påverkas av bildinnehållet, då den faktiska ljusstyrkan minskar något när medelnivån ökar eller hela bilden är rentav vit. Det är dock i en begränsad utsträckning och inget som egentligen påverkar mitt intryck av bilden.

När skärmsläckare är aktiverat sänks ljusstyrkan över tid om bilden saknar rörelser. Genom att lämna en statisk testbild på skärmen märktes det inom loppet av några minuter att ljusstyrkan gick från 100 nits till knappt 20. Med maximerad ljusstyrka sjönk den till drygt 50 nits. Med andra ord finns bara en femtedel av ljusstyrkan kvar som lägst. Om dessa ljusskiftningar ofta förekommer i ens användande av skärmen kan funktionen med fördel inaktiveras.

Skärmen har en klar yta och saknar således ett matt antireflexfilter. Trots det gör panelen ett bra jobb med att hålla borta reflektioner och behålla en bra kontrast. Det är främst vid direkta reflektioner från ljuskällor som den inte kan mäkta med, men det ska till väldigt särskilda situationer där det uppstår utan möjlighet att göra något åt saken.

SDR

När en SDR–signal används finns flertalet bildlägen tillgängliga och merparten av dessa har samma förutsättningar. Undantag finns såsom low blue light, vilket markant sänker blått över hela gråskalan och således inte bör användas av den som eftersträvar en mer korrekt bildåtergivning.

En väsentlig faktor är dock att så länge sRGB är inaktiverat blir skärmen låst till DCI-P3. Det finns heller inga reglage för att ändra vitbalansen annat än ett par förinställningar (6500 Kelvin, 7500 Kelvin, 9300 Kelvin och så vidare). Det främsta som går att ändra på är ljusstyrka, kontrast (vilket ändrar var vitt klipper), skärpa och gamma.

Mätningarna är gjorda med Calman och avser då spelläget med sRGB inaktiverat. Given standard är då DCI–P3 med 2.2 gamma. Vitbalansen är satt på 6500 Kelvin vilket i särklass ligger närmast D65 och ljusstyrkan är satt för att ligga vid 100 nits vid vitt.

Med sRGB–läget aktiverat följer skärmen den färgrymden på ett tämligen bra sätt utan att vitbalansen påverkas i någon större utsträckning. Gamman blir låst till den typiska sRGB–kurvan som ämnar att göra skuggnyanser ljusare. Som tidigare är 6500 Kelvin valt för vitbalans och ljusstyrkan motsvarar 100 nits vid vitt.

Att inte kunna kalibrera skärmen är en markant nackdel. Med det sagt är resultatet ändå tämligen acceptabelt och tillräckligt bra för spel, men begränsande för den som arbetar med exempelvis tryck eller annan form av kreativt arbete som kräver hög korrekthet.

Att inte kunna använda sRGB med ett mer traditionellt gamma–läge, likt 2.2, är också lite av en besvikelse. Den särskilt ljusa skuggnyanserna kan lätt ge intrycket av en mer platt, kontrastfattig bild vilket inte alls går ihop med vad som kan förväntas från en OLED. Med det sagt lyckas skärmen hyfsat väl med färgåtergivningen och påvisar inte någon märkbar posterisering.

Såsom jag ser det finns det två möjligheter att komma runt problemet. Det ena är att använda en .icc–profil för skärmen, vilket då är helt beroende av att mjukvarorna som används också gör rätt med färghanteringen. Det andra är att genom tonmappning visa upp SDR–innehåll i en HDR–signal, vilket är fullt möjligt i Windows men kan leda till andra problem beroende på flera faktorer.

HDR

Philips Evnia 49M2C8900 har stöd för HDR10 och har flertalet bildlägen att välja mellan med lite olika förutsättningar. Jag använde i huvudsak "Personlig" där samtliga bildinställningar är tillgängliga, trots att de är väldigt få.

Det främsta som går att ändra på är återigen ljusstyrka och kontrast, vilket beter sig precis som i SDR. När kontrasten är inställd på 50 av 100 klipps vitt vid den nivå som anges av Mastering display luminance i bildsignalens metadata och därav gör användaren bäst i att inte ändra på reglaget annat än i nödfall.

Två ytterligare reglage finns, kallade "färgförbättring" och "ljusförbättrin". Med färgförbättring ändras luminansen i färgerna, vilket i förlängningen också gör starka färger mer matta. Ljusförbättring försöker göra skuggnyanser ljusare och enklare att urskilja. Dessa kan användas för att få en bild som är mer subjektiv, men skall vara nollställda för mest korrekta bildåtergivningen.

Mätningarna är gjorda med Calman och avser läget personlig. Kontrast är inställt på 50 och ljusstyrka på 100. Metadatan för HDR (BT.2100, HDR10) är 1 000 nits peak white. Vitbalansen går inte att ändra på alls.

Som mest ger skärmen ifrån sig lite drygt 470 nits. Som med alla OLED–skärmar finns så kallad Automatic brightness limiter vilket begränsar ljusstyrkan beroende på bildinnehållet. När cirka 35 procent av bildytan är helt vit börjar ljusstyrkan att sjunka och som allra lägst hamnar den på drygt 280 nits. Algoritmerna är inte överdrivet agressiva, men kan få särskilt ljusa scener att framstå som lite matta.

Även om 470 nits kan verka vara i lägsta laget, även för en OLED, är tonmappningen generellt sett bra och följer ST.2084 tämligen väl fram till cirka 300 nits innan det rullar av. Mätmässigt hamnar skärmen något över referens upp till 150 nits, vilket går att se i graferna. Det går att åtgärda genom att sänka ljusstyrkan till cirka 80, men då sjunker också maxljuset till runt 380 nits vilket inte känns som en rimlig kompromiss då avvikelserna från början är små.

Både vitbalans och färgåtergivningen är generellt sett bra i HDR, vilket återigen öppnar för möjligheten att uteslutande använda HDR vid datorbruk. Det gör det möjligt att få både rätt gamma och färger på samma gång till skillnad från de befintliga SDR–lägen. Eftersom OLED har utmärkt svärta oavsett ljusstyrka ges det klart bättre förutsättningar för detta tillvägagångssätt i jämförelse mot en LCD-skärm.

Oavsett vilket så ger faktisk HDR ett mycket gott intryck på skärmen till stor del med både bra kontrast och färgåtergivning. Det enda egentliga klagomålet är att ljusstyrkan är lite för låg för att ge de riktigt kraftfulla intrycken som många andra OLED-skärmar idag ger ifrån sig. Däremot är dess välgjorda tonmappning verkligen ett plus, något som annars är en väldigt blandad kompott på datorskärmar generellt.

Slutsats

Det är lätt att uppskatta Philips Evnia 49M2C8900. Designen är välgjord, panelen är utmärkande bra, spelupplevelserna blir ofta fantastiska och den gör vad den ska. I korta drag prickar den många rätt utan några större krusiduller. Att få en jämn, uniform bild där text kan renderas på ett hyfsat vis och ljusflödet inte skiftar alltför mycket är mycket frestande.

Målgruppen är förmodligen smal och långt ifrån alla skrivbord är lämpliga för en så bred skärm som den här. Det är inte riktigt den allround-skärmen som många kanske letar efter och det krävs dessutom lite justeringar i både skärmens inställningar liksom Windows innan allt är på plats. Därefter är det inte några större konstigheter.

Däremot blir det lite svårare att åsidosätta några tekniska missar. Bland annat inkluderar det att bildförhållandet alltid blir fel om 4K UHD används och att någon egentlig kalibrering inte kan göras – trots att färgåtergivningen är helt klart inom acceptabla nivåer. Detta bör inte vara något problem för en skärm i premiumsegmentet, men förhoppningsvis går det att åtgärda med ny mjukvara.

Lyckas fördelarna ändå överväga nackdelarna med tanke på prisklassen? Från mitt håll blir svaret ja. Jämfört med flera andra datorskärmar med OLED-panel lyckas Philips Evnia 49M2C8900 ge en klart jämnare och stabilare bild. Slutresultatet är mycket bra samtidigt som det mesta i överlag helt enkelt fungerar utan några konstigheter.

Trots bristerna känner jag att detta ändå når upp till en guldutmärkelse. Tack vare QD-OLED och dess implementering känns det som att vi äntligen får OLED utan de nackdelar som så länge har präglat dem. Samtidigt görs det inte särskilt mycket avkall på annat. Detta är ett stort steg i rätt riktning och kommer säkerligen kunna bli ännu bättre framöver med lite högre ljusstyrka i HDR och möjligheter till kalibrering. För den som inte kan vänta är detta en utmärkt skärm.

Fördelar

• Väldesignad och estetiskt tilltalande.

• Episkt bildformat

• Bra kvalitet på panel och mestadels försumbar ABL

• Utmärkt för spel

• Bra bildkvalitet...

Nackdelar

• ...Men saknar kalibreringsreglage

• Ger fel bildförhållande vid 4K UHD

• Visst flimmer vid VRR