SweClockers testpiloter är recensioner av och för medlemmarna i forumet. Erfarna datorentusiaster får tillfälle att på egen hand testa de senaste produkterna i datorvärlden. Läs mer.

Aorus[är kanske inte är kända för den stora allmänheten. Det är ett dotterföretag till Gigabyte som är specialiserade på bärbara datorer samt möss och tangentbord för gamers. Distinktionen mellan Aorus och Gigabyte är att den förra helt fokuserar på högpresterande produkter, där egenskaper som låg vikt och lågt pris spelar andrafiol.

Här ska vi ta en titt på en av företagets absoluta värstingar: en renodlad gamingdator med upplåst CPU, dubbla grafikkretsar i SLI-konfiguration och 17"-skärm med stöd för Nvidia G-sync. Häng med!

Specifikationer: Aorus X7 Pro v5

Egenskap

Värde

Skärm

17,3" IPS-panel, 1920×1080 @ 75 Hz, Nvidia G-sync

CPU

Core i7-6820HQ

Kretsuppsättning

Intel HM170 Express

RAM

32 GB DDR4-2133 MHz (maximalt 64 GB)

Grafikkrets

2x Nvidia GTX 970M med 6 GB VRAM i SLI

Lagring

2x Samsung 256 GB M.2 SSD i RAID 0
1 TB 2,5" 5400 RPM hårddisk för bulklagring

Tangentbord

Bakgrundsbelyst med "chiclet"-tangenter

Bildanslutning

Mini DP, HDMI 2.0, VGA

Kommunikation

3x USB3.0, USB 3.1 (typ C), RJ45 Killer NIC, WLAN 802.11ac, Bluetooth V4.1, SD-kort läsare

Ljud

2x 2 W högtalare, inbyggd mikrofon, 3,5 mm hörlursuttag med SPDIF, uttag för extern mikrofon

Batteri

92 Wh, litiumpolymer

Strömförsörjning

Extern 230 W

Mått

428×22,9×305 mm (B×H×D)

Vikt

3,2 kg

Operativsystem

Windows 10 Home

Cirkapris

29 990 kr inkl. moms

Exteriör

Att det handlar om en stor pjäs blir påtagligt när den jämförs med andra enheter. Från toppen och ned återfinns 4,7" Iphone 6S, 11,3" Dell Venue Pro, 13,3" Asus Zenbook, 15,4" Dell XPS15 och slutligen produkten i fokus här 17,3" Aorus X7 Pro v5

Jag undviker konsekvent att kalla detta för en bärbar dator. Den går inte ner i min ryggsäck, som ändå sväljer 15"-maskiner. Vad det handlar om är en "portabel" stationär maskin med enorm kraft per volymenhet.

I uppfällt läge är skillnaden mot 15" kanske inte påfallande. En del av storleken försvinner eftersom skärmpanelen har relativt tjock ram. Jag tycker inte bilden riktigt gör rättvisa åt den enorma skillnad i upplevd storlek det är mellan Aorus maskinen och 13" ASUS Zenbook, men en del av den skillnaden kommer naturligtvis från vikt och tjocklek, som är långt mer påtagligt när man sitter med maskinerna framför sig.

Chassit är mattsvart och består på nästan alla ställen av metall. Metallchassi får anses vara standard i den här prisklassen och Aorus har lyckats bra med att leda bort värmen på ett sätt så den inte sprider sig allt för mycket i chassit.

Det relativt stora chassit ger mer flexibilitet för högtalare. Enligt produktbladet finns två högtalare, som ackompanjeras av lika många subwoofers. Ljudet är riktigt bra för att vara en laptop. Vet inte om basen riktigt ger den där näven i bröstet som undertecknad associerar med "subwoofer", men det låter bättre än de flesta bärbara datorer. Strömknappen sitter mellan höger och vänster högtalare i form av en upplyst Aorus-logotyp.

I framkant på höger sida sitter fem vita lysdioder som visar status för Bluetooth, trådlöst nätverk, diskaktivitet, batteriladdning och om enheten är påslagen eller ej.

På baksidan av skärmen återfinns Auros logotyp i form av en spegel, något om ger ett stilrent intryck. När skärmen är aktiv lyser logotypen i vitt likt logotypen hos Apples MacBook Pro serie.

Tangentbord

Tangentbordet är väldigt svårt att bedöma då många aspekter är väldigt personliga. Här handlar det om så kallade "chiclet"- brytare, en variant jag personligen föredrar. Den här typen är väldigt vanlig på laptops idag.

Placeringen och layouten av piltangenter, page-up/down och några till finns i ett par variationer. Även här är det mer personliga preferenser än något annat som avgör om det upplevs bra eller dåligt. Jag undrar ändå hur man tänkt att page-up/down överhuvudtaget ska kunna nås med den layout Aorus X7 Pro v5 använder, där dessa tangenter är placerade på toppen av den numeriska delen. Enda rimliga placeringen är i min mening ihop med piltangenterna och min personliga preferens är att Fn+pil up/ner ger Page up/down.

Nu är detta främst en speldator och jag hade absolut inga problem att använda tangentbordet i den aspekten. Den utlovade anti-ghosting funktionen fungerar perfekt under speltestning och generell registrering av tangenttryckningar är lysande. Väldigt kort är "ghosting" att vissa knapptryckningar inte registreras om en eller flera andra tangenter redan är nedtryckta. "Anti-ghosting" är då att konstruktionen för hur tangenter avläses och rapporteras till systemet hanterar fallen där flera knappar är nedtryckt samtidigt.

Att arbeta på Aorus X7 Pro v5 var ren frustration. Dels det redan nämnda problemet med layout men även att det saknas extra mellanrum mellan Enter och den numeriska delen drog ner betyget. Föredrar att laptops saknar numerisk del, i alla fall om de ska användas som arbetsredskap. Utan numerisk del hamnar den sektionen av tangentbordet samt touchpad i centrum av skärmen. Finns ändå en del spel där det är trevligt med en numerisk del och då spel är huvudfokus är detta ändå logiskt.

Huvudpunkten att ta med sig om detta är att tangentbord är något där personlig preferenser väger tungt. Jag ser inget direkt fel med tangentbordet i Aorus X7 Pro v5 ur en ren kvalitetsaspekt, men det är inte heller bättre än andra laptops runt tiotusenkronosstrecket och man kan önska sig lite mer med tanke på prislappen. Även om knapptryckningar alltid registreras känns knapparna lite sladdriga, något som inte alls är fallet i exempelvis Dell XPS- och Apple Macbook-serierna. Inget som direkt stör i spel, men det känns lite billigt när maskinen används att skriva text på.

På vänstra kanten finns fem stycken programmerbara tangenter. Mer information om dessa i sektionen om programmet Macro Engine senare i artikeln.

Touchpad

Här återfinns samma typ av touchpad som i princip alla dagens laptops har, en stor glatt platta med multitouchstöd och avsaknad av fysiska trycknappar.

Jämfört med en genomsnittlig dator håller touchpaden på Aorus X7 Pro v5 en bra nivå. Jag känner aldrig frustration över att rörelser eller klick inte registreras. Att scrolla genom att dra med två fingrar fungerar klanderfritt. Även "tap-to-grab", där sekvensen är klick-släpp till klick-håll (motsvarar att man håller ner vänsterknappen för att t.ex. flytta runt fönster) – fungerar bra.

Däremot får jag inte upp accelerationen till en i min smak tillräckligt hög nivå. Önskar också lite mer kontroll över inställning av simuleringen av tröghetsmoment vid tvåfingerscroll, där man sätter fart på fönstret för att sedan lyfta fingrarna från touchpad, motsvarande en "flick"-rörelse på en telefon. Som det är nu är trögheten mycket högre än vad jag önskar.

Prislappen på denna maskin gör det dock smärtsamt uppenbart att det inte handlar om en genomsnittlig produkt. Jämfört med exempelvis Apples Macbook-serie och 2013/2014-års Dell XPS saknas mer avancerade funktioner som att navigera webbläsaren genom gester (tre fingrar snabbt åt vänster för föregående webbsida). Jag känner inte riktigt att det samma precision i Aorus X7 Pro v5 som i de två ovan nämnda modellerna. Touchpaden är helt ok, men inte i toppskiktet.

Här går det åter igen peka på att det främst handlar om en spelmaskin. Just touchpaden är kanske inte något som jättemånga använder i spel.

Skärm

Aorus tillhandahåller en IPS-panel med upplösningen 1920x1080 pixlar och en maximal uppdateringsfrekvens på 75 Hz. Skärmen har stöd för Nvidia G-sync, en funktion som ger ett rejält mervärde på system där spel inte alltid kan driva uppdateringen av spelmotorn i skärmens uppdateringsfrekvens, något som absolut är fallet i många moderna spel med uppskruvade inställningar. En hel sektion är därför tillägnat G-sync. Där belyses vilka problem tekniken löser och även lite om vilka problem som kvarstår.

Då jag är en absolut novis inom skärmteknik, utöver att kunna det uppenbara, blir det inte så mycket sagt mer än att panelen producerar väldigt fina färger. Finns inte heller något att anmärka på kring betraktningsvinkel eller ljusstyrka. De är båda riktigt bra!

Upplösningen ger en pixeltäthet på runt 120 pixlar per tum. Jag är van vid över 200 ppi ("retina") sedan många år tillbaka och detta var en källa till frustration när maskinen används till arbete. Att läsa PDF och andra dokument på skärmen är i mitt tycke jobbigt med så låg pixeldensitet. Sedan Windows 8 fungerar det faktiskt riktigt bra att använda skärmar med hög pixeltäthet.

Däremot är 1920x1080 pixlar helt rätt val för spel i min mening. Här finns inte heller något problem med pixeldensiteten. Eftersom det handlar om en ren spelmaskin är ändå valet av upplösning fullt logisk. Att exempelvis byta G-sync mot högre upplösning vore ju helt felprioriterat.

Strömförsörjning

Inte mycket att orda om. Strömförsörjningen är en extern rektangulär låda med dimensionerna 170×30×80 mm och en kapacitet på 230 W. Kapaciteten är väl tilltagen jämfört med vad komponenterna i maskinen rimligen maximalt kan behöva, vilket är viktigt i en spelmaskin för att undanröja denna del som potentiell källa till problem.

Jämförelse mellan HP Elite Book 45 W, Dell XPS15 130 W och Aorus X7 Pro v5 230 W strömförsörjning. Den som inte syns är hur mycket tjockare boxen är för Aorus, inte långt ifrån dubbelt upp mot de andra två.

Anslutningsmöjligheter

Givet storleken på chassit är det något tunt med USB-portar, men därutöver finns inget att klaga på. På vänstra sidan återfinns en Gigabit Ethernet (Killer NIC), VGA, USB3 samt 3,5 mm-uttag för hörlurar och mikrofon. Under det lilla locket sitter något som ser ut som en HDMI-port, men hittar inte exakt vad detta är eller om porten ens används.

Utefter högra sidan återfinns en SD-kortläsare kopplad till PCIe, USB 3.0 typ-A, USB 3.1 typ-C, HDMI 2.0 (4k @ 60 Hz) samt en Displayport.

På baksidan hittas ännu en USB 3.0 typ-A samt kontakten för strömförsörjning.

Komponenter

Då skruvarna är plomberande valde jag att inte öppna upp enheten. Den intresserade hittar enkelt bilder på innandömet med en Google-sökning.

Att de tre mest värmegenererande kretsarna är placerade så nära baksidan av enheten, där också utblåset för varmluft riktas, är ett bra designval. Varje enskilt Geforce GTX 970M utvecklar upp till 75 W och det är aldrig trevligt att behöva ha händerna på en väldigt varm yta. Placeringen blir därför så bra som möjligt givet att det handlar om en laptop.

Processor/CPU

Dennas sektion skulle kunna vara riktigt kort. Eftersom det handlar om en laptop inriktad på spel är den processor Auros valt med råge stark nog för att alltid lägga flaskhalsen på GPU. Faktum är att det handlar om en av de absolut snabbaste fyrkärniga modellerna som existerar, den även innan man tar hänsyn till att TDP är relativt låga 45 W.

Processormodellen i fråga heter Intel Core i7-6820HK, vilket betyder Skylake med en maximal turbofrekvens på 3,6 GHz. Den skarpsynte läsaren noterar att det finns ett ”K” i modellnamnet och mycket riktigt handlar det om en upplåst modell, om än med stödhjul i form av en begränsning på maximalt 4,0 GHz.

Det praktiska värdet av att överklocka CPU-delen i Auros X7 Pro v5 är ändå relativt begränsat. Dels hamnar flaskhalsen i spel på GPU-delen. Dels verkar TDP sätta käppar i hjulet då överklockningen gav ett mycket begränsat utfall i t.ex. Octane Webb, som helt begränsas av processorns enkeltrådsprestanda. Jag har tittat runt på internet och läst andra tester av denna maskin, och även där ser det ut som överklockningen av CPU ger väldigt lite. Vissa ser ser till och med en marginell försämring vid maximal överklockning.

Då en upplåst processor inte riktigt verkar vara en ”killer-app” går det att ställa frågan om det finns ett bättre val av CPU-modell. För samma prislapp återfinns Core i7-6820HQ, där man förlorar möjlighet till överklockning och vinner stöd för vPro och Trusted Execution Technology (TXT). Med tanke på målgruppen och givet att båda dessa finesser är väldigt anpassade mot företag och IT-organisationer är ändå en begränsad möjlighet till överklockning att föredra.

Eftersom Auros X7 Pro v5 är en "haloprodukt" med rejäl prislapp går det att föreställa sig att Core i7-6870HQ eller 6970HQ, som båda innehåller 128 MB eDRAM och Intel Iris Pro 580, skulle vara mer intressanta alternativ. Men Nvidia Optimus fungerar inte ihop med två grafikkort i SLI, vilket gör det helt meningslöst med en starkare integrerad grafikdel. Kvar är eventuellt prestandavinsterna av eDRAM, men effekten av denna blir nog försvinnande liten i skärmens naturliga upplösning på 1920x1080 pixlar. På det stora hela finns inget att klaga på kring valet av CPU-modell.

Skylake

Vad är då nyheterna i Skylake jämfört med Broadwell och Haswell? I faktisk prestanda finns redan massor med information att inhämta, t.ex. SweClockers test av i5-6600K och i7-6700K. De relevanta skillnaderna jämfört med tidigare är som vanligt iGPU, men den är helt irrelevant för just denna maskin då iGPU aldrig används.

SGX

En annan nyhet är en teknik som kallas Intel Software Guard Extensions, SGX. Väldigt kort är SGX något om i det närmaste omöjliggör vissa typer av säkerhetshål orsakade av en programmeringsmiss som kallas buffertöverskrivningar. I OpenSSL upptäcktes för något år sedan ett säkerhetshål som gavs namnet Heartbleed. Det är ett exempel på problem som SGX ska omöjliggöra. I stället för att läcka information kommer SGX upptäcka att man skriver eller läser utanför det tillåtna området och programmet kommer avslutas, potentiellt med information om problemets natur, vilket underlättar felsökning.

L2-cache

Skylake fokuserar också, som de flesta modeller på senare tid, på bättre prestanda per watt. En av ändringarna som nog bidrar mest här är att andra nivåns cache, den som är 256 kB per CPU-kärna, gått från att ha åtta set till att få fyra set. Rent teoretiskt är detta en försämring i prestanda då färre set betyder att cache i genomsnitt får lägre träffsäkerhet.

Nu är skillnaden i praktiken väldigt liten på fyra och åtta set på en så pass liten cache som 256 kB. Ovanpå detta har bandbredden mot denna cache ökats en del. Vinsten i strömförbrukning kommer av att man vid uppslagning och skrivning till cache alltid måste göra en access mot alla set på den plats i cache som motsvarar minnesadressen som läses eller skrivs.

Bredare front-end

Sista nyheten värd att nämna i Skylake är att man ökat kapaciteten för hur många instruktioner som kan avkodas under en klockcykel. Den har varit fyra instruktioner sedan Core 2 och ökas nu till fem instruktioner i Skylake. Rent praktiskt märks det i en liten förbättring i enkeltrådprestanda, däremot ökar effekten av SMT, det Intel kallar Hyperthreading, ganska mycket i vissa applikationer som t.ex. kompilering. På det stora hela är nog detta denna nyheten den mest intressanta för skrivbordsanvändarna.

För att lite visa effekten av denna förändring skapades ett skript som kör hårt binder ett script till en specifik CPU-kärna och sedan parallellt kör fyra instanser av denna kod. Specifikt räknade programmet ut de 10 000 första decimalerna i Pi.

Samma skript kördes sedan på samma sätt fast denna gång hårt låst till två CPU-trådar som båda tillhör samma fysiska kärna. Detta program är inte på något sätt optimalt för SMT, dels används några få resurser i CPU-kärnan väldigt frekvent och dels kör man samma program i båda CPU-trådarna. Optimalt för SMT är när de två trådarna kör program som vill ha lite olika resurser eller att man kör ett program som har väldigt stor spridning av vilka resurser som används (kompilering är ett bra exempel på detta).

Här är fördelen för Skylake lite väl stor, runt 10 % mer effekt av SMT än Broadwell är nog mer realistiskt som förväntat genomsnitt. Att visa absolut prestanda eller visa resultatet med fler än en CPU-kärna blir inte relevant då saker som frekvensskalning kommer in och den varierar väldigt mycket på bärbara. Än värre blir skillnad i frekvensskalning här då den Broadwell jag har tillgång till har 15 W TDP medan de två andra CPUerna har en TDP på 45 W.

GPU

Den mest målande beskrivningen av Nvidias GTX 970M för de som är väl bevandrade modellerna för stationära system är att 970M är den krets som skulle ha blivit 960 Ti. Det handlar alltså om Maxwell generation två, mer specifikt kretsen GM204, där två av de åtta minneskanalerna är bortskalade för en total bussbredd om 192 bitar. Ett fullskaligt GM204, ett 980, har totalt 2048 CUDA-kärnor över 16 SMM (Maxwell Streaming Multiprocessor). I 970M är 10 SMM aktiva vilket ger totalt 1280 CUDA-kärnor, 80 texturenheter (TMU) och 48 rastreringsenheter (ROPs).

Jämförande GPU-tabell

Tar med 860M i tabellen då en maskin med den kretsen samt en maskin med 970 används som referens i testerna av spelprestanda senare. 850M, 860M, 950M samt 960M har alla samma krets, presterar relativt snarlikt och är väldigt vanliga kretsar i spellaptops runt 10 tkr strecket.

Modell

Krets

CUDA-kärnor

GFLOPS

ROPs

VRAM storlek GB

VRAM bandbredd GB/s

TDP W

860M

GM107

640

1317

16

2 eller 4

80

40-45

970M

GM204

1280

2365

48

3

120

75

960

GM206

1024

2308

32

2 eller 4

112

120

970

GM204

1664

3494

56

4

224

140

980

GM204

2048

4612

64

4

224

165

Tvåvägs SLI

Aorus X7 Pro v5 har inte ett 970M utan två i SLI. Total grafikkapacitet är därför strax ovanför ett 980! Men det är teoretisk kapacitet, i praktiken skalar inte multikort lösningar perfekt och i praktiken såg undertecknad en skalning på 30-40 %.

Det finns absolut titlar som skalar väsentligt bättre med tvåvägs SLI, men finns också de som verkar skala ännu sämre. Gjorde inget benchmark på Just Cause 3, men det verkar skala extremt dåligt med SLI när man använder högsta inställningarna. Gissar att det är främst saker som TXAA och rörelseoskärpa som ställer till det då dessa tekniker normalt behöver föregående scen som indata.

Är två orsaker till att föregående scen som indata blir ett gissel för SLI-system. Dels så måste man kopiera en hel del information mellan korten då de renderar varannan scen. Dels kanske man inte kan börja renderingen så tidigt man vill, vilket gör det omöjligt att nå 100% GPU-last.

I en laptop finns ändå en stor fördel med två grafikkretsar. Är definitivt enklare att kyla två kretsar på 75 W än att kyla en enda krets som har motsvarande prestanda. Läst på om hur 970M SLI står sig mot 980M som har TDP på 100 W. I de flesta titlar är maskiner med 970M SLI 20-25% snabbare, men finns också titlar där 980M är snabbare.

Är inget stor anhängare till SLI, men givet restriktionerna i en högpresterande laptop och den upplevelse Aorus X7 Pro v5 levererar under testperioden känns det ändå som ett bra val. Ett ensamt 980M hade absolut också varit ett bra val och det är precis vad Aorus X5S v5 stoltserar med under huven, i genomsnitt presterar ändå ett 980M något sämre än två 970M i SLI.

RAM

Enheten har plats för upp till fyra st SO-DIMM, varav två används från start. Enheten undertecknad testar är utrustad med 2x 16 GB RAM, vilket inte verkar vara standard då toppmodellen av Aorus X7 Pro v5 hos Inet har 2x 8 GB medan den i övrigt verkar identisk med det testade enheten.

Maximal minneskapacitet är 64 GB och hastigheten är 2133 MT/s. MT = mega transfers per sekund. Oftast visas hastigheten som 2133 MHz men rent tekniskt är klockfrekvensen i DDR4 mellan 800 till 1600 MHz, 1067 MHz i detta fall. DDR står för "double data rate" vilket något förenklat betyder att data skickas över bussen både vid stigande och fallande klockflank så två bitar data överförs per tråd och klockcykel.

SSD

Batteriet är placerat nedanför tangentbordet, mot användaren. De två M.2 SSD diskarna är placerad precis ovanför batteriet som sitter i framkant av datorn. Diskarna har en kapacitet på 256 GB och är konfigurerade i RAID 0.

M.2 definierar endast den fysiska layouten på kontakten, som bussprotokoll finns sedan tre val för datortillverkarna. PCIe upp till x4, SATA3 eller USB3.

I detta fall handlar det om Samsungs SM951-NVMe. NVM express är en protokollspecifikation, väldigt snarlik den SATA använder, som används för M.2 diskar som kör med PCIe som bussprotokoll. NVMe lyfter bandbreddsbegränsningen på ca 600 MB/s hos SATA3 till hela 3938 MB/s per disk om diskkontrollen använder fyra PCIe kanaler. För SM951-NVMe hittar man en maximerad konfiguration på 4x PCIe, vilket helt eliminerar denna del som bandbreddsflaskhals, flaskhalsen hamnar i stället på flashminnen eller processorn i diskkontroller.

RAID 0 betyder att operativsystemet ser en logisk disk med 512 GB kapacitet. Vidare hamnar vartannat block på disk #1 och vartannat på disk #2 i RAID 0. Detta betyder att den teoretiska bandbredden mot den virtuella RAID 0 disken är summan av bandbredd på de ingående diskarna, något som man även i praktiken kommer rätt nära vid sekventiell läsning och skrivning av stora filer.

Den stora nackdelen med RAID 0 är tillförlitlighet. Om någon av diskarna går sönder är det väldigt sannolikt att information går förlorad. För en dator som främst är designad för en optimal spelupplevelse och där de flesta spel idag kan laddas ner igen vid behov så är RAID 0 ändå en rimlig avvägning i min mening. Dock inget man ska använda på arbetsdatorn eller andra enheter där den lagrade informationen kan vara svår att återskapa.

Rent subjektivt upplevs disken väldigt snabb, t.ex. spel som Just Cause 3, GTA V och Ashes of the Singularity som laddar in väldigt mycket information vid start går i rasande fart. Diskkonfigurationen i Aorus X7 Pro v5 är den snabbaste skrivbordsdator undertecknad jobbat med så här långt, även om skillnaden mot andra moderna SSD inte är gigantisk i praktiken då de flesta program läser och skriver relativt små filer. NVMe i RAID 0 ger främst brutal kapacitet vid sekventiell läsning och skrivning.

För att sätta konkreta siffror på disken används CrystamDiskMark. En Dell XPS15 utrustad med Samsung 256 GB mSATA Evo 840 med RAPID-läget avslaget får agera referens. Hantering av små filer representeras av 4K stora block i två varianter. Första varianten är den mest relevanta för skrivbordet, där är "ködjup" ett. Andra varianten med små filer har ett ködjup på 32, något man i praktiken endast ser på relativt hårt lastade servermaskiner som hanterar väldigt många samtida anrop. Ködjupet beskriver hur många samtida anrop som hanteras av disken, vid lågt ködjup är flaskhalsen tiden att färdigställa varje anrop d.v.s. latens medan fall med högt ködjup tenderar att ha diskens bandbredd som flaskhals.

Läsning MB/s

Aorus X7 Pro V5

XPS15 med 840 Evo

Sekventiellt

2648

485

4K QD 1

48

34

4K QD 32

489

392

Skrivning MB/s

Aorus X7 Pro V5

XPS15 med 840 Evo

Sekventiellt

2445

466

4K QD 1

125

80

4K QD 32

411

180

Kort och gott, diskoperationer avverkas med rejäl schvung.

WiFi

Nätverksuppkopplingen över trådlöst nätverk har fungerat helt smärtfritt under testperioden. Inga problem alls med tappad uppkoppling och mottagningen har haft riktigt hög nivå, helt i nivå med mina andra bäst fungerande enheter. Upp till 802.11ac både över 2,4 GHz och 5 GHz stöd via kretsen Intel Dual Band Wireless-AC 8260. Under testperioden användes dock en accesspunkt som endast stödjer 802.11n, vilket begränsar bandbredden.

Använder normalt alltid 802.11n över 5 GHz bandet om enheten stödjer detta, vilket är fallet för Aorus X7 Pro v5. Med bredbandskollen uppmäts 110 Mbit/s nedströms och 12 Mbit/s uppströms, vilket är kapaciteten på internetanslutningen. Över 2,4 GHz-bandet blir i stället den trådlösa överföringen flaskhals nedströms, här uppmättes 57 Mbit/s nedströms och 12 Mbit/s uppströms vilket är i linje med vad andra enheter får.

Test med bidirektionell trafik via iperf mot en Ubuntu-server kopplad till accesspunkten via 1 Gbit/s Ethernet gav 59 Gbit/s uppströms, 44 Gbit/s nedströms och totalt 103 Gbit/s på 5 GHz bandet. Över 2,4 GHz bandet nåddes 33 Mbit/s uppströms, 22 Mbit/s nedströms och totalt 55 Gbit/s. Även det i linje med vad andra enheter får på samma trådlösa nätverk.

På det stora hela fungerade det trådlösa nätverket klanderfritt.

Programvaror

Rätt trist att ta upp detta som en fördel, men som verkligheten ser ut sticker denna produkt ut med att inte ha några förinstallerade demoversioner eller andra skräpprogram. Riktigt trevligt.

Aorus X7 Pro v5 har ganska många funktioner, något som kan göra det svårt för användarna att riktigt hitta allt. Som tur är finns ett par programvaror som samlar ihop alla funktioner på ett väldigt överskådligt sätt,

Command and Control

Här presenteras en översikt över alla de funktioner i datorn en användare kan tänkas behöva komma åt. T.ex. kan man sätta olika fläktprofiler under "Fan control", ställa in om USB-portarna ska vara strömsatta eller ej när datorn är i vila och här hittar man även möjlighet att överklocka CPU-delen upp till 4.0 GHz.

Macro Engine

Det här programmet styr funktionen hos de fem makroknapparna som återfinns på tangentbordets vänstra kant.

Dold text

Upp till fem grupper av kommandon kan programmeras, de ordnas efter färg och en knapp med ett "G" på används för att byta mellan grupperna och den knappen lyser i färg motsvarande aktuell grupp.

Spelprestanda

Den mest intressanta aspekten för en speldator är naturligtvis hur den presterar i spel. Jag har tyvärr begränsade möjligheter att jämföra med ett större antal andra grafikkort och har använt tre konfigurationer som referens, så att alla kan få en känsla för hur Geforce GTX 970M i SLI presterar. Mest intressant är kanske jämförelsen med Geforce GTX 970 för stationära datorer, då denna finns med i SweClockers prestandaindex.

I testerna används MSI Geforce GTX 970 Gaming i OC-läge med Core i7-5775C. Jämfört med referens är denna modell cirka 10% snabbare.

Vidare jämförs Geforce GTX 860M med i7-4710MQ. Geforce GTX 850M, 860M, 950M och 960M presterar alla väldigt lika varandra och just 860M är en av de absolut vanligaste mobila GPU-kretsarna, så det finns nog en hel del SweClockers-läsare som sitter på någon av dessa kretsar. Datorn i fråga är en 15" ASUS "Republic of Gamer" laptop, det vill säga en relativt stor maskin som inte har några synbara problem med "throttling".

Resultaten för ett ensamt Geforce GTX 970M kommer från testdatorn där SLI stängs av. Samtliga system kör Windows 10 och referensmaskinerna har 16 GB RAM.

Shadow of Mordor

Första titeln är Shadow of Mordor, en titel som funnits med ett tag i prestandaindex. Gjorde ett försök att även ta med 750M, men den kretsen är allt för långsam och gammal för att vara en relevant jämförelse mot 970M så den finns inte med senare.

Detta spel skalar relativt bra med SLI, de två 970M kretsarna är väldigt nära en fabriksöverklockat 970 vilket är riktigt bra för en laptop.

Dirt Rally

Dirt Rally är Gaming Evolved titel som lanserades i april 2016. Här används flera renderingstekniker som t.ex. rörelseoskärpa som inte är optimalt för SLI, något som syns i skalningen från ett kort.

Ashes of the Singularity

DX12 titlar lyser fortfarande väldigt mycket med sin frånvaro. Ashes of the Singularity är nog betydligt mer känt för att vara skrivet från grunden som en DX12 titel än för sina kvalité som spel. Inga direkt nyheter kommer fram här, då alla maskiner i detta test har väldigt stark CPU-del jämfört med grafikdelen så ser man ingen skillnad alls mellan DX11 och DX12.

En intressant detalj är ändå jämförelsen mellan traditionell DX11 med SLI mot DX12 och MDA, Multi Display Adapter. I denna titel är det överhuvudtaget ingen relevant skillnad mellan DX11 SLI och DX12 MDA. Omöjlig att säga om det är en vink om hur det kommer se ut i framtiden eller om resultatet är unikt för denna titel.

Adaptiv skärmsynkronisering

En relativt ny teknik är synkronisering av färdigställande av en scen i GPUn och skärmens uppdatering av vad som visas. Idag finns två tekniker för detta, dels Nvidias som kallas G-sync och en teknik framtaget av AMD som standardisera av VESA med namnet VESA adaptive vsync. För att exakt förstå varför denna teknik är riktigt användbar, framförallt på lite klenare system som en laptop, är det bra att ha en bild av hur en grafikpipeline fungerar. Av naturliga skäl blir denna beskrivning väldigt förenklad, men hoppas att just effekten av adaptiv skärmsynkronisering framgår. Kommer också att referera till denna teknik som "G-sync" då det är den teknik som Aorus X7 Pro v5 använder.

input lag

Alla bilder kommer ha den gröna färgen på boxarna som representerar tiden GPU spendera för att rendera en scen. Det absolut första som händer i varje scen är att alla styrdon läses av. "Input-lag" är då tiden från början av scenen till dessa att spelaren ser den resulterande scenen på sin skärm.

Här är skärmen extremt grovt förenklad med gråa boxar. I verkligheten visas inte bilden omedelbart efter att grafikkortet skickat informationen, tvärt om introduceras en relativt stor del av input-lag i tiden från att data skickas till skärmen till dess att färgen på skärmens pixlar stabiliserats. Dock är detta tillskott en konstant som endast beror av typ av skärm, så inget som spelmotorn eller G-sync kan påverka. Effekten av att utelämna detta är dock att förändringen av input-lag blir visuellt överdriven.

v-sync

Så länge systemet kan rendera scener i minst samma takt som skärmen uppdateringsfrekvens och grafikkortet synkroniseras med skärmen med v-sync är allt frid och fröjd. Undantaget fall när spelmotorn hinner rendera flera scener per skärmuppdatering (t.ex. 300 FPS i Counter Strike) så v-sync lågt input-lag samt sekvenser av scener har inget "tearing" eller "stutter".

Om däremot tiden GPUn måste spenderar för att färdigställa en scen blir lägre än tiden mellan skärmens uppdatering så get v-sync två problem.

Dels börjar input-lag öka då det kan bli ganska lång tid från att en scen blir klar till att den kan skickas till skärmen, detta händer när en scen blir klar precis efter att skärmen läser in en ny scen.

Dels får animeringen "stutter", något som syns väldigt bra vid panoreringar i sidled.

Stutter kommer av att spelmotorn renderat scen 2 under förutsättning att förlupen tid sedan scen 1 motsvarar tiden för skärmuppdateringen. Men då scen 2 tog lite för lång tid att färdigställa kommer skärmen visa scen 1 en gång till, så om panoreringen idealt är t.ex. är 10 pixels så visas bilden nu 10 pixels fel i två bildrutor.

Spelmotorn kan avancera tiden när scen 3 renderas, då är bilden som visas korrekt igen men blir åter igen ett animeringsfel mellan bild 2 och bild 3 då panoreringen hoppar 20 pixels där för att komma rätt i tid igen.

G-sync

Hur räddar G-sync denna situation då?

Helt enkelt genom att förlänga tiden scen 1 visas så scen 2 hinner färdigställas. Skärmen väntar alltså in GPU. Rent teoretiskt får man även i detta fall lite stutter då spelmotors uppfattning om tiden mellan scenerna är baserad på historiskt förlupen tid, men förutsatt att FPS inte varierar allt för mycket så märks det inte och oavsett är effekten långt mindre än utan G-sync.

Optimalt är ändå att ha ett system som orkar driva spelet i skärmens naturliga uppdateringsfrekvens, i det läget är tiden mellan scenerna konstant så animering och fysikberäkningar blir alltid perfekt i spelmotorn. Men framförallt i laptops är det inte alltid möjligt att driva spel i den takten, 75 Hz för Aorus X7 Pro v5, vilket gör G-sync till en riktigt trevlig finess.

Och även om avslagen v-sync ger samma genomsnittliga input-lag så får man i det läget betydligt större varians mellan när kontrolldon avläses och när resultatet visas på skärmen.

G-sync ger i vissa fall även minskad så kallad "micro stuttering", ett problem som kan uppstå med flera grafikprocessorer.

Strömförbrukning

Med hela 230 W kapacitet i strömadaptern infinner sig frågan hur mycket maskinen drar under last, var värmen tar vägen och vilka temperaturer det handlar om. För att testa detta konfigurerades Dirt Rallys inbyggda benchmark att köra i en loop. Sekvensen kördes sedan först två gånger innan temperaturen mättes ungefär mitten av den tredje.

Maxeffekten under mätningen uppgick till 162 W medan genomsnittseffekten hamnade på 148 W, det mätt på 230 V sidan, d.v.s mätt "från väggen". Som lite mellan referens drar min stationära dator med MSI 970 Gaming och i7-5775C (65 W TDP) runt 250 W under last. Så även om effekten är hög för en laptop så är prestanda per Watt riktigt hög i Aorus X7 Pro v5.

Värme

Bärbara datorer måste tränga ihop komponenter på en relativt liten yta och placeringen av de mest strömslukande komponenterna blir väldigt kritiskt i spelinriktade laptops. Extra kritiskt är placeringen och hanteringen av kylflödet för GPU i de laptops som är utrustade med de mest högpresterande grafikkretsarna, vilket är fallet här. De två GT 970M kretsarna kan utveckla närmare 75 W var, med en maxeffekt på 162 W når man ganska nära denna siffra då CPU-delen sällan är fullt belastad i spel och den är definitivt inte det i Dirt Rally.

Värmebilden visar att Aorus lyckats riktigt bra givet förutsättningarna. Den absolut varmaste delen på ovansidan hamnar något till högre ovanför tangentbordet, ett område man normalt inte kommer i kontakt med. Vidare värms inte handlovsstödet upp i någon nämnvärd utsträckning. Är lite förvånad över att temperaturen är så pass hög runt "Enter"-tangenten, visst är det området märkbart uppvärmt i detta fall men gissade ändå på en något lägre temperatur än den uppmätta.

Temperaturen på baksidan och strömadaptern är ur ergonomisk synpunkt rätt irrelevant. Här ser man ändå hur Aurus hanterat värmen, två stora flöden rakt bakåt samt två något mindre flöden i bakkant riktat rakt åt sidorna.

Testade att ha datorn i knät under en spelsekvens något som förstärkte känslan av att detta handlar främst om en portabel stationär maskin än en riktig "laptop", det är inget man vill ha i knät speciellt länge. Tvivlar på att det finns någon som helst risk att man bränner sig, men det är obekvämt varmt rätt snabbt.

Sammanfattande tankar

Det första som måste påpekas är att detta handlar om en extrem spelmaskin med en väldigt smal potentiell kundgrupp. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det är hel del imponerande ingenjörskonst som trängs inuti datorn. Det finns några enstaka andra laptops med motsvarande spelprestanda och de ligger också på samma nivå vad det gäller vikt, storlek och prislapp.

Det som drar ner intrycket för mig är främst att datorn fungerar så pass dålig för arbete. Här är det främst tangentbordet som inte känns som det passar en premiummaskin. Skulle Aurus X7 Pro v5 vara en riktig klippa till arbetshäst hade prislappen blivit rejält mycket enklare att blunda för. Snarlika konfigurationer av 15" MacBook Pro och 15" Dell XPS ligger inte jättelång bort prismässigt

En av de mest utmärkande egenskaperna för laptops är att mycket handlar om att göra kompromisser och framförallt göra dessa kompromisser på rätt saker. Exempelvis upplösningen är överhuvudtaget inget problem i spel och en högupplöst skärmpanel kanske hade resulterat i lägre uppdateringsfrekvens eller avsaknad av G-sync.

Jag nämner inte ens batteritiden i testet eftersom det känns att om man överhuvudtaget bryr sig om den är inte detta produkten man letar efter. För den som ändå propsar: vid surfande och liknande ligger batteritiden på cirka två timmar och vid spelande under en timme, trots att GPU-delen är lägre klockad vid batteridrift.

Att det blir så väldigt lågt även vid surf beror delvis på den stora och ljusstarka skärmen. En annan starkt bidragande orsak är att SLI verkar omöjliggöra Nvidias Optimus-teknik, som gör det möjligt att använda processorns integrerade grafikdel när man inte spelar. Den drar betydligt mindre än ett Geforce GTX 970M.

Man ska inte heller stirra sig blind på att maskinen innehåller Geforce GTX 970M och en att ny generation grafikkretsar är på väg ut. Denna datormodell har funnits i flera generationer och naturligtvis kommer snart en uppdaterad variant med den senaste arkitekturen Pascal, men konceptet är fortfarande det samma. Aorus X7 Pro är en gamingdator i det absoluta toppskiktet och totalt sett en lysande modell för den som behöver en portabel spelmaskin.

Fördelar

  • Massvis av prestanda

  • Bra spelskärm med G-sync

Nackdelar

  • Sladdrigt tangentbord

  • Mycket begränsad överklockning

Pris vid publicering: 29 990 kronor inklusive moms