Vet inte om det är formatet ni letar efter, men gjorde mitt bästa
Eventuella stav och grammatikfel bjuds på!
https://i.ibb.co/Z2bjhDJ/slide-1.jpg
Vi evakuerar planeten idag. Min pappa fick ett telefonsamtal igår från sitt jobb, och efter det så var han ovanligt tyst. Jag försökte lyssna från trappan när när han pratade med mamma, men han viskade så jag hörde inget. Hon satte sig ner i shock. De såg mig i trappan och mamma börja gråta. Jag frågade vad som var fel, men pappa kramade mig och sa att vi behöver resa bort imorgon och att jag behöver packa ner allt jag vill ha med mig, för att vi inte kommer tillbaka på ett tag. Jag var vid tillfället ovetande till att allt liv på jorden skulle upphöra. Efter packandet så gick jag och la mig. De väckte mig mitt i natten. Våra väskor står utanför huset. En lastbil med två män stannade och plockade upp våra väskor samtidigt som vi körde iväg. Jag tittade genom bakrutan med en flyktig känsla av att jag aldrig kommer att få se vårt hem igen. Jag somnade om och vaknade ett par timmar senare när vi stannade vid ett gräsfält som sträckte sig så långt ögat kunde se. Vi får gå resten av vägen, sa pappa. Jag gick ut, tog mammas hand och sprang mot fältet. Ett rymdskepp stod parkerat i fjärran. Hade jag vetat då att jag inte kunde känna gräset under mina fötter igen på flera år, så hade jag unnat mig det mer. Jag kollade up mot natthimlen och beundrade den samtidigt som jag frågade mina föräldrar när vi kommer tillbaka; men de svarade mig aldrig.
https://i.ibb.co/Qr6M3qg/slide-2.jpg
Jag tittar ut genom fönstret och ser våran planet och andra skepp. Solen är på väg upp bakom vår systerplanet, och den skiner så starkt att den bländar mig. Jag vänder mig till mina föräldrar och frågar var vi är på väg någonstans, och de säger att vi är på väg till Tau Ceti där vi har haft en koloni i 200 år. Jag tittar ut genom fönstret en sista gång. Jag kommer aldrig glömma hur vacker synen var, och hur hjärtkrossande det vara att återvända för att lösa gåtan om vad som hände.
https://i.ibb.co/sQVMZnR/slide-3.jpg
De första dagarna i vår resa så fick jag veta varför vi lämnade vårt hem. Jag grät mig till sömns i flera dagar tills jag fick reda på att några av mina vänner blev evakuerade på olika skepp. Det var tio år sedan, och idag ett minne blott. Det tog 2 år till vårat nya hem som är en sandplanet med tunn atmosfär. Idag arbetar jag som ingenjör på ett skepp som tillhör min familj. Det är även vårt hem. Min pappa hade varit stolt över allt vi har åstadkommit och att jag följde i hans spår; men han dog i en gruvolycka tre år efter vi anlände, strax innan jag slutförde min utbildning. Med pengarna vi fick i ersättning från företaget pappa arbetade för i årtionden så köpte vi ett transportskepp. Vi transporterar allt som vi kan få betalt för, men mestadels mineraler från andra aktörer som används för att bygga rymdskepp för långa expeditioner. Ibland så står jag på sanddynerna och undrar om detta är allt mitt liv är och kommer att vara, och om jag någonsin kommer får svar på vad som hände med hemmet vi lämnade.
https://i.ibb.co/RYBTMZC/Slide-4.jpg
Vi har arbetat länge för att försörja oss på denna ogästvänliga planeten. Livet var hårt i början, men det blev bättre. Skeppet har även sett bättre dagar och vi behöver stanna mer ofta för att utföra reparationer. Vi parkerade på en bit mark i mitten av ingenstans, och av ren tur hittade vi en väldig sällsynt metall nära en stenformation, som används för byggandet av rymdskepp. Vi gjorde anspråk på marken och sålde gruvrättigheterna mot en del av kakan. Vi har äntligen tillräckligt med krediter till att inte endast köpa ett rymdvänligt skepp, men ett skepp som klarar resor mellan solsystem. En resa som tog år tar nu månader istället. Men mamma anser att Ceti är vårat hem nu och hon vill inte att jag lämnar allt och alla jag känner för något som inte finns längre. Men jag måste veta vad som hände. Jag måste se det med mina egna ögon. Tillsammans med två vänner så reser jag tillbaka.
https://i.ibb.co/MSH90Jh/slide-5.jpg
Resan var lång och vi stötte på ett par problem på vägen, men det var inget vi inte kunde lösa. Vi anlände till koordinaterna där våran tidigare planet ska vara, men planeten ser inget ut som vi minns. Mot horisonten så ser vi klippor höga som skyskrapor, och vi ser knapp något växtliv eller vatten. Vi vänder oss om och ser ett onaturligt sfäriskt föremål av episka proportioner som har kraschat in i planeten. Vi tittar på varandra för att bekräfta att vi ser samma sak. Ett dövande ljud hörs från objektet, och det känns som att all värme försvinner ur kroppen. Jag tittar mot mina vänner medan de tappar medvetandet. Jag ramlar strax efter. Var det ett misstag att komma?