Ända sedan jag brände ut mig genom att vara konstant tillgänglig och "visa framfötterna" utan att få någonting för det har jag satt en stenhård gräns mellan arbetsliv och privatliv. Det är ingen som tackar dig när du gått sönder. Som jag såg någon påpeka är det dessutom arbetsgivarens - inte arbetstagarens - ansvar att se till att verksamheten flyter på även när vissa personer inte är på plats.
Använder två telefoner varav en privat och en från jobbet. Jobbtelefonen används uteslutande bara under arbetstid. När arbetsdagen är slut är det jag som äger min tid.
Tycker det är oroande hur normaliserat det verkar vara bland många arbetare att man ska vara konstant tillgänglig och dessutom idén att det ska vara till ens fördel eller rentav något att sträva efter. Såg ett argument om att det kan användas till att förhandla till sig bättre lön eller befordran, men jag tänker att det är ett minst lika starkt argument att man kan få allting gjort som förväntas av en + extra inom ens ordinarie arbetstid. Klarar man inte det kanske man behöver slipa på hur man prioriterar tid/uppgifter eller ta ett snack med sin chef kring arbetsbördan. När jag var ensam på en position som egentligen krävde 3 personer sa jag rakt uppochner till min chef att det var fullständigt ohållbart och att de fick lösa det, annars skulle jag börja leta efter en ny arbetsgivare. Några månader senare hade jag en ny kollega.
Jobba för att leva.
