Efter materialet som släppts från Tokyo Games Show har min pepp bara vuxit allt mer. Om ni tillåter att jag nördar loss lite skulle jag vilja dela med mig av några tankar om Remake (pratade med en barndomskompis om detta över telefon i två timmar igår).
Innehållet
I den senaste trailern från TGS kan man se en del material som dels är annorlunda från originalet, och dels sådant som inte fanns med i originalet över huvud taget. Minispelen kommer exempelvis göras om, vilket syns när Cloud ska tävla i gymmet för att kunna samla ihop materialet till klänningen så att han, Tifa och Aeris kan infiltrera Don Corneos syndiga näste (kommer vi få klä ut Cloud även i Remake? Oklart, men spännande!).
Jag gillar också att de lagt till möjligheten att slå sönder saker i omgivningen (lådor, etc) för att hitta föremål. I videodemonstrationerna kan man hitta ether-kristaller som fyller på MP-nivån, och den sortens belöningar för den som är nyfiken och utforskar alla skrymslen uppskattar jag rejält. Med tanke på att första delen fokuserar helt på Midgar-sektionen, som ändå inte var så fasligt lång sektion i originalet, misstänker jag att de expanderat en hel del här. Kanske finns det betydligt mer att utforska uppe i Shinra-tornet? Kanske finns det sidouppdrag och saker att samla i Midgars olika sektorer? Kan tänka mig att de lyfter in Sephiroth tidigare och mer än vad han var med i originalet.
Stridssystemet
Final Fantasy VII var ett helt fenomenalt bra spel när det släpptes 1997, bäst på i princip alla punkter, men stridssystemet var inte ett av dessa. Det var ett ytterst traditionellt turordningsbaserat system där Materia-systemet förvisso utökade strategin något, men då man kunde göra alla karaktärer mer eller mindre identiska gav det inte så mycket strategiskt djup ändå. Det enda som verkligen särskiljde karaktärerna var deras Limit Breaks, men det spelade in på allvar först mot slutet (och endgame-spelandet mot Emerald mm).
I Remake blir striderna händelserika och karaktärerna spelar unika roller. Barret är ensam om att kunna skjuta fienden på avstånd, Cloud är den typiskt starka närstridskaraktären, Aeris kan utföra attacker på flera fiender genom att snurra staven över huvudet, osv. Eftersom första delen av Remake inte innefattar karaktärer som Red XIII, Yuffie, Vincent, Cait Sith, med flera återstår det att se hur deras egenskaper fördjupar strategin.
Många gnäller över att detta är för likt FFXV, men det är en kritik jag inte håller med om. Den som verkligen inte vill ha ett actionfokuserat stridssystem kan välja Classic Mode, där attacker sker automatiskt mellan spelaren väljer åtgärder i menyerna. Systemet för summons är helt annorlunda i Remake, och tur är väl det för systemet i FFXV var rätt kass. Summons har här olika attacktyper (abilities) som spelaren kan välja mellan, något som inte fanns i originalet och som kommer ge fler strategiska möjligheter.
I de bosstrider som visats upp används olika spelmekaniska utmaningar. Mot klassikern Guard Scorpion behöver gruppen dels gömma sig bakom skydd när gadden höjs, dels behöver en svag punkt på dess baksida attackeras för att sänka ett skyddande kraftfält och dels kan bara Barret skada den när den hoppar upp på väggen. I striden mot den kloaklevande bossen Aps används inte alls den sortens invecklad strategi. Det visar ändå på ett mått av variation i bosstriderna, och jag ser med spänning fram emot att se hur striderna mot bossar som Lost Number i Shinra Mansion eller Gi Nattack i Cosmo Canyon kommer se ut.
Orosmoment?
Jag tycker nästan allt jag sett från Remake ser helt galet trevligt ut. Vill jag ha originalet kan jag fortfarande spela det på min PC, min Switch eller PS4. Nu kan jag få uppleva världens bästa handling och temposatta spelupplevelse i nytt och snyggt format med moderniserad spelmekanik. Jag kommer dessutom få uppleva nytt innehåll jag inte upplevt tidigare (drömmer lite smått om att de kanske lyfter in lite berättande från Crisis Core och Dirge of Cerberus).
Det finns några få orosmoment. En av anledningarna till att originalet är så fängslande är att det är så in i helvetes bra temposatt. Från att man kastas in i bombningsattentantet mot Shinra-reaktorn till att man sätter efter Sephiroth i tron om att han är spelets skurk till att göra allt från att slåss mot världens beskyddare Weapons till att se Aeris dö i en av spelvärldens mest gripande scener, se Red XIII inse sanningen om hans far till slutet ... ja exemplen känns ändlösa på hur bra det är. Hade det inte varit så bra temposatt som det är hade det inte varit lika medryckande och känslomässigt bestående som det är.
I och med att Remake delar upp upplevelsen i flera delar kan den medryckande och intensiva upplevelsen gå förlorad. Samtidigt är jag beredd att rucka på det för att få uppleva mer och förfinat innehåll. Skulle Square Enix packat in allt i ett enda spel hade det tagit evigheter att få fram, och hade inte innehållit i närheten så mycket som det kommer ha när alla delar är på plats. Jag ser fram emot att spela alla delarna individuellt, och att köra igenom hela klabbet när den oundvikliga PS5-samlingen släpps i framtiden
Vad känner ni? Tillhör ni lägret som inte gillar actioninriktningen eller är ni som jag helt orimligt taggad för 3 mars 2020?