Att kunna betala och få betalt för varor och tjänster är en förutsättning för ett fungerande samhälle. På samma sätt som vi räknar med att det kommer vatten när vi vrider om kranen, eller att lampan tänds när vi slår på strömbrytaren, räknar vi med att betalningar kan genomföras snabbt och säkert.
Riksbanken spelar här en viktig roll: Dels ger Riksbanken ut det lagliga betalningsmedlet kontanter, dels ansvarar Riksbanken för Rix. Rix är Sveriges centrala betalningssystem för betalningar mellan banker, clearinginstitut med flera. Det är detta system som gör det möjligt för en banks kunders transaktioner att nå en annan banks kunder. På båda dessa områden står vi nu i en brytningstid.
Först en kort blick bakåt. Riksbanken har funnits sedan 1668 och vi firar i år vårt 350-årsjubileum med start i Luleå i veckan. Under hela denna tid har vi gett ut kontanter. När affärsbankerna växte fram under mitten av 1800-talet fick de till en början ge ut egna privata sedlar, men efter en lång politisk debatt renodlades rollerna; Riksbanken fick, likt många andra centralbanker, monopol på sedelutgivningen 1904 och bankerna fick ansvar för den kommersiella utlåningen.
Ett skäl var att de privata bankerna tjänade stora pengar på sedelutgivningen, vilket väckte irritation på vissa håll. Ett annat var att man ville få en stabilare ordning för att hantera finansiella kriser. Den teknologiska utvecklingen ledde senare till att Riksbanken gav ut kontanter till allmänheten och elektroniska pengar till stora finansiella institut, medan bankerna gav ut elektroniska pengar till allmänheten i form av inlåning på bankkonto. Nu betalar allt fler med kort, men Riksbankens kontanter har alltid funnits i bakgrunden som ett enhetligt, pålitligt och allmänt accepterat betalningsmedel – och därtill tillgängligt för alla.
Det torde vara självklart att Sveriges beredskap försvagas om vi vid en allvarlig kris eller krig inte i förväg har bestämt oss för hur hushåll och företag ska betala för drivmedel, proviant och andra nödvändigheter.
Denna drygt hundraåriga ordning håller nu på att rubbas. Allt oftare möts man i butiker och offentliga inrättningar av skyltar om att man inte tar emot kontanter och allt färre bankkontor erbjuder kontanttjänster. År 2007 var värdet av kontanter ute i samhället 112 miljarder kronor. I dag återstår drygt 50 miljarder – mindre än hälften och i ett internationellt perspektiv en unik utveckling.
Enligt riksbankslagen är svenska kronor, i form av sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken, lagliga betalningsmedel. Riksdagen har därmed gett kontanter en särställning som betalningsmedel. Denna särställning får emellertid i dag ensidigt förhandlas bort av handel och banker. Det betyder att det inte finns någon skyldighet att i handeln acceptera kontant betalning eller för banker att befatta sig med kontanter.
Det finns flera skäl till varför kontantanvändningen har minskat: De är relativt omständliga att hantera och innovativa elektroniska betalningssätt blir alltmer tillgängliga. Det finns därför inga skäl att tro att sedlar och mynt kommer att finnas kvar i tid och evighet. Men faktum är att om ingenting görs är Sverige på väg mot en situation där alla betalningsmedel som allmänheten har tillgång till ges ut och kontrolleras av kommersiella aktörer, samtidigt som det dyker upp nya så kallade elektroniska valutor av skiftande slag.
För mig är denna framtidsvision problematisk; betalningsväsenden sägs ofta ha inslag av att vara kollektiva nyttigheter, vilket innebär att den offentliga sektorn har en viktig roll – i det här fallet att betalningar ska kunna göras på ett säkert och effektivt sätt i alla lägen. Andra exempel på kollektiva nyttigheter är försvar, domstolsväsende och offentlig statistik. De flesta medborgare skulle känna sig obekväma med att helt lämna över dessa samhällsfunktioner till privata företag.
Det finns de som menar att vi inte har något att frukta i en värld där offentliga betalningsmedel helt ersatts av privata alternativ. Jag tror att de har fel. I tider av kris har allmänheten alltid sökt sig till riskfria tillgångar, likt kontanter, som garanterats av den egna staten. Att kommersiella aktörer i alla lägen skulle axla manteln att tillgodose allmänhetens efterfrågan på säkra betalningar är inte troligt.
För att det ska gå att betala säkert och effektivt med svenska kronor även i framtiden behöver betalningsväsendet stärkas på två områden:
1
Riksbankens erbjudande av betalningstjänster behöver moderniseras. Det så kallade Rix-systemet fungerar visserligen väl, men behöver anpassas till en framtid där betalningsflödena går allt snabbare och under dygnets alla timmar. I dag stänger vi Rix kl 17:00 men i en snar framtid behöver vi förbättra öppettiderna och de tjänster som Riksbanken erbjuder banker och andra Rix-medlemmar. Med längre öppettider kan till exempel fler företag slippa att vänta tills nästa dag på sina betalningar. När tekniken finns tycker jag för min egen del att det är rimligt att man skall kunna utföra både stora och små betalningar med riksbankskronor i realtid dygnet runt och året runt.
2
Stärk lagskyddet av svenska kronor utgivna av Riksbanken. Det glapp mellan riksbankslagen och annan lagstiftning, som den snabba teknikutvecklingen har skapat, håller snabbt på att bli alltmer problematiskt. På kort sikt kan glappet delvis täppas till genom ett lagkrav på banker att hantera kontanter. Men frågan är större än så. Om det betalningsmedel som Riksbanken ger ut, svenska kronor, inte är allmänt accepterat blir det svårt för Riksbanken att klara sitt uppdrag att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende.
Frågan om lagligt betalningsmedel måste också ställas i ljuset av totalförsvarets behov. Det torde vara självklart att Sveriges beredskap försvagas om vi vid en allvarlig kris eller krig inte i förväg har bestämt oss för hur hushåll och företag ska betala för drivmedel, proviant och andra nödvändigheter.
För närvarande pågår det en parlamentarisk utredning om en ny riksbankslag. Riksbanken hoppas att utredningen lägger fram förslag som långsiktigt skyddar användbarheten av svenska kronor utgivna av Riksbanken. Riksbanken utreder för närvarande behovet av att ge allmänheten tillgång till elektroniska e-kronor. Ny lagstiftning, som stärker skyddet för svenska kronor, bör därför vara teknikneutral för att ta höjd för en framtid där elektroniska pengar helt dominerar. Annars riskerar Sverige i framtiden att hamna i ett läge där offentlig styrning över betalningsväsendet inte längre är möjlig.
Under 350 år har vi rört oss från kopparmynt mot e-pengar. När den tekniska utvecklingen går snabbt behöver vi återigen ta ställning till de fundamentala frågorna om hur vi definierar pengar och säkerställer att alla i Sverige har tillgång till säkra och effektiva betalningar.
