För att knyta an lite till mitt tidigare inlägg:
Vad beträffar folk som glirar över vilken distro som används är det något man får vänja sig vid när det finns många valmöjligheter.
Ofta är deras värld en aning mindre än vad som är bra för dem själva. Det finns inte ett perfket GUI som löser allt.
Lite som med bilanalogin och alla dess märken och "krig" som förs. Grundfunktionen är ofta densamma: Att ta dig från punkt A till B, Hur du gör den resan i form av, färg, inredning, körupplevelse, mm. kan skilja i mångt och mycket och tur är väl det. Villa Volvo Vovve är en stil som inte passar alla helt enkelt.
Fördelen med Linux-distros kontra bilinredning är dock att det är lite enklare att byta eller ändra, om man så skulle vilja.
En av de absolut största styrkorna som jag ser är just skillnaderna mellan olika distros och att inte ALLA följer samma mönster.
Det är ganska tråkigt faktiskt när exakt alla distros kommer med enbart Gnome eller KDE som DE (Desktop Environment).
Kommer man från Windows och Mac territoriet tycker man nog att det liknar en oreda, ingen gör ju valet åt dig, du har ingen som bestämmer vad du skall köra, det är upp till dig, här tror jag det brister för många i ett tidigt skede.
-"Jag har testat Linux en gång!" säger någon. -"Jaha, men i vilken smak form och färg?" Den frågan är det färre som kan svara på.
Säger jag att jag kör Ubuntu så säger det inte så mycket mer egentligen, jag kan fortfarande ändra om den distron så att den inte liknar något man tidigare skådat i (G)UI-väg.
Det är ofta det som några påstår: "Linux är en enda oreda, någon (-oftast ett företag nämns det här-) måste komma in och styra upp så alla jobbar åt ett och samma håll, så allt följer en riktning".
-Helt fel, anser jag.
Linux och Open Source är inget företag, det drivs av människor med idéer. Du kan inte säga till dem att de skall sluta med vad de brinner för och har som hobby för det är inte företagspengar som tas från en pott för att finansiera något. Det är det som "frihet" står för och inte nödvändigtvis "gratis", tyvärr mynnar de begreppen ofta ut i samma ord på engelska, nämligen "free".
Finns m.a.o. heller inget som hindrar ett företag att göra en egen DE, sitt eget ekosystem (men ändå använda Linux-kärnan) Android, Chrome OS är exempel på det.
Men anledningen till att det finns så många olika varianter är för att vi alla är olika, FOSS-världen är perfekt för just detta, för det är som sagt inget företag.
När det gäller Windows hade många säkert velat ha lite av den möjligheten till fritt val där också med tanke på hur bra Windows 10's Start-meny verkar ha blivit mottaget till skillnad från de äldre varianterna.
Finns det i Linux-världen inget behov av ännu en DE kan det ändå dyka upp flera nya initiativ inom loppet av ett år. Ingen kan hindra det. Men du måste hller inte använda någon av dem, valet är ditt.
Om Linux-distros hade varit tvingade att följas åt hade valfriheten minskat och därmed utbudet, mångfalden, intresset.
Hur skall en användare kunna prova på en DE som inte finns?
Hur skall den bli varse om att det går att jobba på ett annorlunda sätt när det inte finns några alternativ?
Jag använder en DE idag som inte existerade för 10 år sedan, valet är mitt för att jag gillar den och den funkar bra för det jag använder den till.
Hur kom jag fram till det efter att ha använt andra under 8 år dessförinnan? -Jag provade något nytt och gillade det.
På en annan burk kör jag en standardiserad DE som funnits under mer än 2 decennier nu, utan några konster, för just den maskinen används till något annat.
På mina laptops kör jag ännu ett annat DE då jag inte normalt använder flera skärmar på dem.
En annan sak som ständigt hänger med när folk från Windows-världen testar på någon Linux-distro är: Samba-shares.
Varför?
SMB är helt onödigt att brottas med på ett Linux-system när så många alternativ existerar.
Nu för tiden kanske t.o.m. Windows som ev. sista desktop-OS han hantera SFTP och mappa upp dem precis som vanliga SMB sökvägar? -Vet faktiskt inte om det är möjligt att göra via GUI ännu men det kanske bara är en tidsfråga. SFTP NetDrive har erbjudit den funktionaliteten under flera år på Windows.
SSH/SFTP är krypterat, lider i princip ingenting av den extra overheaden då nutidens CPU:er klarar det fint.
Du kan koppla dig mot en SFTP-server vart du än befinner dig, sålänge du har nät, och det sker krypterat end-to-end, likväl är det ändå Samba och SMB som det läggs fokus på att få in och konfa på ett Linux-system.
Det är ett klockrent exempel på hur man kommer från ett ekosystem och absolut måste ha det man använde på det förra istället för att bara använda det enklare, säkrare och strömlinjeformade funktionen i ett annat.
En historia från förr som knyter an till ovan, mötte en s.k. "Linux-guru" på tiden då det begav sig, han hade många fler års erfarenhet under bältet än mig, han såg några "bokmärken" (shares) ligga i ett av filhanterar-fönstren på min ubuntu-laptop på den tiden.
Då sa han direkt:
"Jaha, så du har mappat upp samba-shares direkt i filhanteraren."
"Nej det är SFTP-shares" svarade jag.
Det visade sig att han inte hade en aning om att det gick att göra lika enkelt.
Snubben har alltså SSH:at hela sitt liv till Linux-maskiner men aldrig provat att skriva sftp:// istället för smb:// i adressfältet på sin ubuntu-maskin... -Dock skall tilläggas, alla filhanterare har inte den resolve-funktionen, men de flesta jag använt har det.
Är man bara öppen för alternativ och ämnar ta reda på möjligheterna är steget inte så enormt längre, det är när man hela tiden insisterar på att stå kvar med ena foten i träsket som man inte kommer någon vart.