Tråden om mäns hälsa.

Har själv haft liknande tankar så jag vet hur du känner dig. Det jag är mest rädd för det är vad som händer om man misslyckas har redan legat på psyket en gång och det är ingenting jag vill göra om, det som va bra med den tiden va att jag fick mina diagnoser som jag egentligen skulle haft redan som ung men ingen brydde sig. Är det riktigt jobbiga tankar bör du direkt åka in till psykakuten.

Skitbra tråd, väldigt synd att höra att du har såna tankar om dig själv. Jag håller med @anon246659 och tror du lägger för mycket tyngd på dig själv. Att du är kobent är absolut inget fel, att du har en "omaskulin" haka, det har jag också

Vad är det med dem som just du stör dig över?
Vad har andra sagt om dem?

Har själv massor med ärr från en större olycka jag var med om, har själv komplex med mig själv som konsekvens av denna, men(!!) man får komma ihåg att vad andra tycker kan de också köra upp någonstans

Du missade att han har en skelett sjukdom antar jag, tror det kan vara rätt svårt att få till hållning och sådant om skelettet inte vill.

annars håller jag med dig till viss del. mycket sitter just i huvudet men det är svårt att bara tänka så och så är det borta. känslor skulle vara sjukt skönt att bara kunna "stänga av" ibland.

man kan behöva professionell hjälp eller bara någon att tala med och försöka våga lite mer. för mig kom det med åldern, nuförtiden skiter jag i det mesta. jag är en fet, flintig "gubbe" på 35år men jag klarar mig rätt bra endå mkt på grund av hur jag är.

Jag har haft lite tunga perioder av mitt liv, den första var när min bror dog för nästan exakt 10 år sedan nu, kan inte tänka på honom ute då jag skulle gå runt och böla. för 4 år sedan dog farmor, farfar, morsan och farsan och det var inte så roligt.

mår man dåligt utan direkt anledning så kan det tyda på en depression och det kan vara eller bli allvarligt om man skiter i det och bara "kör på".

att hitta ett intresse man brinner för kan fungera väldigt bra också.

Strongt att berätta om det. Är det möjligen xlh du lider av? Min lillebror har det och har typ exakt likadana symtom.

Jag har själv mått dåligt stora delar av mitt liv, med missbruk av narkotika som följd. Var sekunder ifrån att lyckas ta mitt liv när min dåvarande flickvän kom hem för tidigt och hindrade mig.

Senaste 5 åren har jag dock mått bra. Vet inte riktigt vad som hände men att jag träffade min, soon to be, fru var helt klart en bidragande faktor.

Skäms aldrig över hur ni mår! Lätt att känna att man haft det förspänt hela livet och inte "förtjänar" att må dåligt. Fuck that! Alla kan må dåligt, berättar man inte för någon om det kan man aldrig få någon hjälp heller. Första steget är att acceptera att man har problem

En sak som hjälpt mig är att jag slutat jämföra mig med andra och i stället fokusera på saker som inte är så dåliga i mitt liv.

För egen del lider jag av IBS (kass mage) och diverse ångestrelaterade problem. Har periodvis isolerat mig på grund av det. För att jag inte vill behöva vara rädd att skita ner mig på tåget eller få en ångestattack på restaurangen. Ganska naturligt också, alla djur (människan inkluderad) strävar efter minimalt obehag. Och att isolera sig minimerar obehaget - i varje fall på kort sikt.

Gick under sommaren KBT för att försöka bryta mönstret. Det fungerade förvånansvärt bra. Framförallt lärde jag mig att även dåliga dagar är dagar, om du förstår vad jag menar. Att även om det känns som att magen vill göra kaos med mig går det faktiskt att ta en promenad. Det är kanske inte skönt alls gånger, men det går. Och samma sak gäller ångesten. Även om det kan kännas som att jag ska svimma när jag kliver in på en stimmig restaurang vet jag att jag kan göra det. Worst case så svimmar jag, men hittills har det aldrig hänt. Några goda (och några jobbiga) middagar har det emellertid blivit.

Och någonstans har jag kommit till insikt med att allt inte behöver vara behagligt. Vissa saker kommer kanske alltid att vara jobbiga. Men jag tvingar mig att göra dem ändå. Om inte för min skull så för mina närståendes. Tänker att min dotter förtjänar en fungerande pappa.

Har också skaffat hund nu i vinter. Även det har bidragit till välmående på så sätt att han verkligen tvingar mig att gå ut. Och få saker gjorda. Och tänka på någon annan än mig själv. Och så är han förbaskat mysig också (även om jag har insett att valpar inte är att rekommendera om man lider av stressproblem. Nästa gång blir det en vuxen rackare direkt). 🙂

Var i landet är du? Om du bor i någorlunda tätbefolkade områden bör det finnas nån cykelklubb i närheten. Har du tur kanske nån kan låna ut en cykel till dig tillfälligt.

Nu börjar ju den bästa tiden på året, våren, när cyklingen är som bäst!

Väldigt intressant/ välbehövlig tråd!

Utan att gå in på djupet så för mig har jag alltid haft mild ångest och lite annat, men det var först när farsan gick bort hastigt utan förvarning som det triggade mig fullt ut så att säga.
Har inte kommit över det än idag, och nu har jag istället panikångest samt generell ångest (diagnoserat alltså) Utöver det så separerade jag och mitt ex kort efter detta, så blev en tung period.

Panikattacker hade jag aldrig haft förrens farsan gick bort men efter det hände något, och första gången det hände var otroligt overkligt/läskigt.
Nu mer har jag nästan lärt mig att hantera det då jag känner att det är på väg. Men ibland kommer det från ingenstans och vips så tror man att man ska få hjärtattack. Man bara vill fly från sin egna kropp sjukt svårt att förklara men otäckt är det. Hjärtat slår bara fortare och fortare och hårdare och hårdare trots att man gör allt för att hålla sig lugn.

Detta medförde sig senare att jag fick mild hypokondri om allt och inget.
Så ni kan ju gissa hur det känns nu under dessa corona tider... Försöker undvika att läsa om det så mycket det går. Men är ju smått omöjligt då alla diskuterar det oavsett plattform.

Åkte in på akuten en sväng, där kunde de då inte se något utöver högt blodtryck, men det dom inte tänkte på var att jag fick ju nitro sprej av VC innan jag åkte in.
Så efter det har jag väntat på en ordentlig hjärtundersökning, så när den är klar hoppas jag verkligen att det är ångest/stress och inget annat, då vi har problem i släkten med hjärtat.

Utöver det så har jag varit sjukskriven med diagnosen deprimerad vilket jag dock inte håller med om. Snarare att jag är passiv och inte riktigt orka bry mig om något. Svårt att förklara känslan.
Men ena dagen från att vara super hype för att spela mitt favoritspel (till exempel) till att dagen efter känna eh, varför ska jag spela för? va är vitsen med det? osv. Men om jag väl börja spela så har jag ju kul när jag spelar. Bara det att jag inte riktigt kommer dit. Vilket gäller det mesta.

Sedan iom extrem dödsångest tack vare farsans bortgång, så tänker jag ju verkligen inte mörka tankar. Snarare tvärtom. jag vill leva och det är där min stress / ångest kommer in.

Blev lite längre än jag tänkte så avbryter här innan jag skriver ut halva mitt liv.

Detta hade kunnat beskrivit mig. Har dock inte IBS men övriga.
Kommer aldrig glömma när jag fyllde år och vi drog iväg på restaurang, mitt från ingenstans kom världens panikattack och jag gjorde allt för att dölja det.
Men de andra märkte ju att det var något. Ena skämtade lite med mig (som inte kände till mitt mående) Och frågade "Vill du fly härifrån? Hehehe."
Då jag uppenbarligen var märkbart orolig men försökte att inte visa det.
Allt jag fick ur mig va typ "erehh mhmh.. nje ehh.. uhm.. .ehe nää." Sjukt obehagligt.
Dagen efter så fick jag förklara va som hände. Svimma gjorde jag ju inte men det kändes som jag var 0.1 sekund ifrån att göra det.

Håller med till 100% Förr fanns jobb till i princip alla. Man kunde gå in på random ställe och få ett jobb nästan direkt.
Sedan fanns ju inte internet så folk levde som sagt glada i sin egna lilla bubbla.
Men man får nog lov att säga mycket var nog bättre förr.
Nu med alla sociala medier och allt därtill så blir det information från alla håll och kanter, dagligen. Sedan vill folk jämföra sig med varandra osv.
Känner sj till ett super bra exempel.
I korthet så utåt / sociala medier mår personen prima, nästan rik t.o.m, har råd med alla möjliga resor osv. Men allt är bara en show för att de ska se bra ut.
När vi sedan pratar med varandra så kommer sanningen ut hur det egentligen är. Då jag är dennes bollplank om man kan kalla det så. Lyssnar gärna och kommer med input osv, vi är nästan som psykologer åt varandra.
Men skulle någon som inte känner denne, t.ex utgå ifrån facebook så får man helt fel bild utav vem denne är. Vilket jag också påpekat men det är vad som håller denne ovanför ytan så att säga.

Själv är jag tvärtom när det gäller sådant. Håller mig för mig själv istället. Är rätt flexibel när det gäller det.
Var väldigt översocial i min ungdom och är väl till viss det fortfarande fast via nätet. Men i övrigt så trivs jag bra själv med.
Så nu när alla vänner har barn / flyttat osv så blir det ju väldigt mycket tid själv.
Men de är klart det har sina för och nackdelar med. Tänker ofta tillbaka hur det var förr när man kände halva stan. Alltid vare något på G osv.
Nu är händer det aldrig något och har tappat kontakt med de flesta. Vilket delvis är mitt fel med iom att jag varit så passiv senaste åren. Men återigen så trivs jag på något sett med det med.

Phew allt jag skrivit nu blev lite längre än jag tänkte mig.
Reserverar mig för ev stavfel, skrev allt rakt ifrån mina tankar utan korrekturläsning.