Sur, Ledsen, Galen?! Skriv av er här!

Njut av tystnaden och att kunna göra vad du vill när du vill

Om du bara vill ha sällskap så kan du skaffa dig en katt. Du känner dig aldrig ensam och du kan prata med denne när du vill. Visst du får tömma låda och ge mat; but it's a small price to pay!

Men som någon som vart i förhållande och sambo en längre period så är följande riktigt underskattat

Om du programmerar så kan du göra det i timmar och ibland dagar om du är i ett flow utan att du måste socialisera med din partner - Check
Sitta och bara spela datorspel om du så vill? - Check
Gå på promenad / springa mitt i natten utan att någon nojjar - Check
Äta precis det du är sugen på JUST DEN DAGEN!!!!! <------------- BIG CHECK
Spendera dina egna pengar på precis det du önskar - Check

Det är många saker du förlorar om du hamnar i ett förhållande och flyttar in tillsammans; men också saker du vinner.. lite tradeoffs såklart. Min poäng är att du kan njuta av att vara ensam också. "Gräset är alltid grönare på andra sidan"

Om du hela tiden "jagar" så spelar du på den andres villkor och då har du automatiskt förlorat i det långa loppet. Ponera att du spenderar 40 minuter om dagen framför tinder och skriver till folk som inte skriver tillbaka. Under denna tiden hade du kunnat träna, planera en roadtrip med en polare eller vad som helst.

Spendera tid på dig själv; du är man och har ingen biologisk klocka! Nu vet jag inte i vilken ålder du är i, men kvinnorna flockas och blir rätt desperata vid 28-33 om det är en åldersgrupp du är ute efter.

@coae: Mig veterligen finns inget bättre sätt att diagnosticera depression än just frågeformulär. Min uppfattning är att sådana är relativt standardiserade och det finns ett gäng av dem att titta på på webben. Har du svarat på just sådana frågor? Hur som helst bör du vid nästa tillfälle fråga rätt ut om AT-läkaren tror att du är deprimerad eller om personen har någon annan diagnos på gång. Var tydlig med att om du inte fått någon diagnos och en handlingsplan efter tre möten så är det en för dålig framdrift i förhållande till hur du mår - du vill du träffa en specialist, en psykiater.

Psykologer, menar jag, är inte den yrkesgrupp du vill träffa först, du vill ha kontakt med en psykiater - under förutsättning att det faktiskt är en depression du har. Med psykologer är det 50% chans att de över huvud taget arbetar med evidensbaserade metoder och de är dessutom sällsynta inom sjukvården. Du får vara beredd att pröva dig fram och till slut kanske du ändå hamnar hos en psykolog eller psykoterapeut som kan hjälpa dig. Bekanta dig med de olika yrkesgrupperna och vad de gör. Se till att ha en dialog med dem du har att göra med hur snabbt de tror att de kan hjälpa dig och vilken evidens som finns för behandlingen, den diskussionen kommer antagligen ge en del.

Jag har svårt att tyda om den "ohyggliga" väntetiden har varit ohyggligt inneffektiv eller om du har mått ohyggligt dåligt under tiden. Oavsett så är det läge att lungt och sansat tala om vad du tycker.

Psykisk ohälsa.

Det känns som att en allt större del av min tid hamnar under den termen.
Jag är rädd för att det är en slänt och att jag aldrig kommer ta mig ur/upp ifrån.

Eftersom det är ett aktuellt ämne hur svårt det är att få hjälp för psykisk ohälsa, så kan jag nämna att det är svårt att hitta en bra psykolog. Innan jag hittade den senaste hade jag kontaktat drygt 20 stycken och fått veta att alla har fullt. Den jag till slut hittade satt i princip bara helt tyst hela tiden, även efter att jag själv pratat massor, så var den enda responsen i princip "Det låter jättejobbigt." Det gör mig ganska arg och känns som man hade lika gärna kunnat prata med en vägg.

Även jag var hos psykiatrin i fjol. Hamnade på S:t Görans psykiatriska akutmottagning iom mina långvariga självmordstankar som övergått till beslut. Läkaren i fråga var det väl inget fel på utan gjorde ett gediget försök att hitta gemensamma nämnare och ställde många i mitt tycke vettiga frågor. Dock drog hon en lite väl långsökt slutsats att det skulle föreligga någon form av autism, vilket gjorde att jag hamnade på en mottagning för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Väl där hittade de verkligen noll på mig, inte ens depression, men väl var suicidrisken fortfarande mycket hög och den nya läkaren ifrågasatte varför jag ens hade kontaktat psykiatrin från första början vilket fick mig att känna så mycket avsmak för att ens sätta mig fot där igen. Någon timme senare ringer de mig och vill ha ett uppföljningsmöte om några månader. Tackade först ja men insåg snart att det var fullkomligt bortkastad tid att vänta på att träffa någon dyr specialistläkare som ändå inte kan hjälpa mig med något då själva mottagningen i fråga är helt fel för mig.

Efter någon månad ringde jag upp dem och förklarade att jag verkligen inte ville tillbaka, varpå de avbokade det bestämda mötet och bad mig kontakta akutmottagningen på S:t Görans igen om jag behövde mer hjälp. När jag gjorde det kunde de inte hjälpa mig eftersom jag tydligen fortfarande var inskriven på den andra mottagningen. Efter många telefonsamtal och försök att få mig remitterad bort därifrån hamnade jag till sist hos deras enhetschef som var psykiatriker. Han försökte förklara vikten av att göra om basutredningar, säkerställa om man missat något etc. och jag pekade återigen på resultaten som visade att de var inne på helt fel spår. Till sist bad han mig komma förbi på ett förutsättningslöst möte för försöka börja om på nytt. Han visade sig vara mycket mer intresserad av att hitta vilka faktorer som orsakar mitt tillstånd och var väldigt lyhörd. Kändes klart bättre att bolla tankarna med honom än förra läkaren.

Vi träffades i snitt en gång i veckan i några månader och även om jag tycker att han var en väldigt skicklig psykiatriker så kändes det väldigt oklart vad jag skulle kunna få ut av att gå till psykiatrin. Uppföljning på uppföljning på uppföljning, utan att något egentligen händer. Skrev måenderapporter, fyllde i formulär, försökte hitta nya saker att spendera sin fritid på etc men det kändes som att mycket stod stilla. Han pratade ett tag om KBT men det gick tydligen inte att ordna då det inte fanns underlag för några diagnoser. Fortsatte gå, försökte känna motivation men det kändes så svårt.

Efter att jag hade gjort ett suicidförsök under semestern så blev jag kallad till att träffa psykiatrikern igen tillsammans med en överläkare, samt hade jag med mig en nära vän. Överläkaren var nog den värsta av dess sort i min bok. Fullkomligt ointresserad av att fråga mig där och då om mitt tillstånd hade han endast läst första anteckningen från mitt första besök och sa "Det måste ju vara depression, ta SSRI" varpå jag försöker förklara att problemet snarare ligger i hur jag tänker hellre än hur jag mår, men det var han inte intresserad av att ta in alls. För jag kan försäkra er att jag har mått fruktansvärt dåligt under tidigare perioder, men sedan andra halvan av 2017 har mitt liv absolut inte bestått av sådana epoker. Jag försöker om och om igen se om det finns något nytt man kan kolla efter, men responsen blir bara "Du kanske har asperger, du gillar ju film... Kanske dataspel också?" och så var vi återigen på ruta ett. Även om jag klargör att jag är fullt medveten att psykiatrin har en begränsad möjlighet att hjälpa patienter men att det borde finnas något annat att åtminstone undersöka står allt helt stilla från hans sida. Fullkomligt omöjligt att få kommunikation. Blir så fruktansvärt trött att jag till sist väljer att få pillren utskrivna och går därifrån. Jag och min vän gick en lång promenad efteråt och det första han sa när vi gick ut från Apoteket med medicinen var "Jag tyckte inte att den där läkaren var något vidare bra...".

Gällande SSRI så tog jag dem i en månad. Biverkningarna i form av ångest och oroskänslor i magen gjorde det bara solklart för mig att mitt problem återigen inte är måendet, för det här var så långt ifrån hur jag har mått de senaste åren. Träffade psykiatrikern ytterligare fem eller sex gånger och till sist var det i princip helt blankt. Han hade ingen aning om vad för behandling eller utredning skulle kunna passa och LPT hade varit uppe till tals tidigare. Kände mig bara provocerad över att gå dit och valde då att avsluta kontakten. Har dock träffat en läkare på samma mottagning sedan dess som hjälpt mig med sömnmedicinering och har fått pillren som funkar någotsånär så det är ju något bra åtminstone.

Jag förstår att psykiatrin inte kan lösa allt och det är fel att gå till psykiatrin med förväntningar att man ska få en viss typ av diagnos eller en viss typ av behandling bara för att man har googlat fram det. Men samtidigt blir jag väldigt beklämd när en överläkare trycker allt vad han kan på att första iakttagelsen, som enligt min uppfattning av vad som skrevs i journalen la oproportionerlig vikt i vissa parametrar, också skall vara den definitiva för hela behandlingen. Har tidigare gått hos privat terapeut för behandling av trauma (våldtäkt) och efter fem sessioner kan jag säga att det hade fantastisk effekt då jag idag praktiskt taget inte påverkas av "erfarenheten" i fråga alls.

Jag vet inte vad som kommer hända härnäst. Känns rätt slut på något sätt. Löjligt långt inlägg från min sida, varför har jag skrivit så här mycket? Oavsett vilket vill jag komma bort från min tillvaro och omgivning lite. Avskyr egentligen att resa men planerar att dra till LA i år för mig själv. Bara för att se vad som finns på andra sidan av Atlanten. Det kanske är kul? Ingen aning.

Om man får svära i kyrkan så vill jag ändå rekommendera David Eberhards sommarprat från 2018. Vi står helt olika i många frågor men hans inblick i hur synen på psykiatrin och dess funktion har förändrats sedan 90-talet är väldigt intressant. Det är så mycket som har ändrats sedan dess.

EDIT: Oavsett vad så vill jag bara vara väldigt tydlig med att de som mår dåligt, har destruktiva tankemönstren, själveskadebeteende etc. absolut bör prata om det när behovet finns. Man gör lätt grava underskattningar hur pass benägna ens vänner är att ställa upp när man behöver dem som mest.