En allmän sjukvård, men inte för alla?

Permalänk
Medlem
Skrivet av lappen81:

Jo jag förstår men samtidigt åker människor till USA och andra länder för att få hjälp, för oss är skräckexemplet Sverige (jag har två bekanta som har åkt till USA en blev frisk den andra mycket bättre, jag har kört privat sverige/delvis tyskland för provtagning mycket bättre, 3bekanta som förlitade sig på svensk vård alla 3 har gått bort i två fall var det grova vårdfel med långt lidande som hade kunnat behandlas/pajasdiagnoser i det tredje oklart om det upptäcktes försent/personen hade sökt eller inte) . Det finns risker med att bedriva företag och staten lär inte ta dom riskerna . Jag kan tycka att det borde vara billigare att besöka en allmänläkare på en vårdcentral än en specialist privat men det är det inte, en vårdcentralsläkare är dubbelt så dyr som sina motparter privat i region Östergötland detta gäller både med och utan avtal med landstinget. När jag planerade att åka utomlands (tyskland och USA) så var även timkostnaden 30-50% lägre än en statlig allmänläkare i Sverige.

Att dra upp USA som ett exempel går ju inte eftersom deras sjukvård är både dyrare och sämre än Sveriges. Många av skräckexemplen kommer just från USA. Framförallt när tråden är fylld med fall där man anses sig blivit behandlad orättvist.

Dessutom slänger USA mest pengar av alla länder i världen på sin vård men har samtidigt en fruktansvärt ineffektiv vård. Bland de sämsta bland alla I-länder. https://time.com/2888403/u-s-health-care-ranked-worst-in-the-... Faktum är att USA har legat i botten av listan över effektiva vårdsystem bland i-länderna under stora delar av 2000-talet. Deras vård är extremt dyr och hyfsat ineffektiv. Även om man jämför med den ojämna svenska vården.

Det finns en orsak varför den bästa vården i världen oftast har en blandning av skattefinansiering och privata försäkringar.

Visa signatur

Fractal Design Meshify 2 Compact w/ Dark Tint | Intel i5 12600K | Asus ROG Strix B660-F | 32 GB Corsair DDR5 5600 MHz CL36 | MSI Geforce RTX 3060 TI Ventus 2X OCV1 | 512 GB Samsung Pro 850 SSD + 2TB WD Black SN850 NVME PCI-E 4.0 | Corsair RM750X |

Permalänk
Medlem
Skrivet av Mordekai:

Även detta visar på okunskap, du verkar tro att psykosomatisk betyder psykiska problem som upplevs som somatiska men botas bäst med KBT. Psykosomatisk kan lika gärna vara tvärtom, somatiska problem som skapar psykiska problem, det stora problemet är just detta antagande vilket utesluter många med psykiska problem från den somatiska vård de i själva verket ofta behöver.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Psykosomatisk

Ja jag reagerar starkt för just detta är så ingrott i den svenska folksjälen, ingen vet innebörden av psykosomatisk och alla tror att folk med psykosomatiska problem inte bör få somatisk vård utan hjälps bäst med att lära sig andas, blind suga på ett russin och prata om sin smärta.

Jag är legitimerad psykolog och har själv arbetat med frågorna, du borde lugna dig med dina anklagelser gällande okunskap.

Har du själv ens läst wikiartikeln du länkade till? Den är extremt kort men ändå hyggligt lättillgänglig.

Det största problemet i den här frågan är att så många vägrar att ens försöka psykologisk behandling för de är så säkra på att det här är något fysiskt eller medicinskt som kräver en läkare á la House att äntligen förstå deras symptom när de egentligen behöver göra rätt omvälvande förändringar i sitt leverne. Det är inte gissningar, det är beforskat.

Visa signatur

7800X3D - 7900XTX - QD-OLED 34" AW3423DW

Permalänk

Hela min erfarenhet som vuxen är från Storbritannien där vården är helt gratis, akuttider på motsvarande till vårdcentral går att få, men sjukhusen är ganska gamla och slitna. Att vara inlagd på sjukhuset är definitivt inte kul - salarna har upp till sex personer av samma kön, per sal (hörde att i Sverige kan kvinnor hamna i samma sal som män - halloj, hur tänker de? Övergrepp mot oss kvinnor i någon slags perverterad extremfeminisms namn....) Maten på sjukhusen är otroligt oaptitlig. Det är köer till vissa behandlingar och operationer, men aldrig mer än 3 månader.

Utöver en statliga sjukvården är det ganska vanligt att folk har privata sjukvårdsförsäkringar för specialistvård, via jobbet. De som jobbar i ett kvalificerat jobb på ett större företag har som komplettering en sjukvårdsförsäklring som täcker allt förutom första besöket på vårdcentralen och akutvård (men det är ju gratis ändå, i statens regi.) Fördelen är i princip att om man behöver specialistvård, eller behöver läggas in, så kan man göra det privat, vilket går snabbare och är trevligare och fräschare. Det finns även privata vårdcentraler för välbeställda människor som anser sig för fina eller för upptagna för att sitta i en vanlig mottagnings väntsal. Där får man betala fullt pris - i gengäld har de bättre öppettider som passar hårt arbetande personer, en lyxigare miljö och längre än standard 20 minuter med läkaren, om det behövs. Om man är missnöjd med sin vårdcentral så kan man enkelt byta. Jag bytte en gång, pga den tidigare vårdcentralen tog in en pakistansk läkare som jag fick dåliga vibbar av.

Gratissjukvården NHS anses som något i det närmsta heligt av nästan alla britter, men privatiseringar har naggat det i kanten. Skräckscenariet är en öppning för en "amerikanisering" av vården och tittar man över en tjugoårsperiod så är det många perifera tjänster inom vården som har privatiserats. Jag själv tycket att NHS är fantastiskt och det är en skön känsla att veta att sjukvården alltid finns där helt gratis, om man behöver. I Sverige betalar man ju kraftigt subventionerade priser i stället - förmodligen kostar det nästan lika mycket att administrera hela betalningsapparaten, som de får in! Enda fördelen med att ta en mindre summa betalt är att folk kanske inte struntar i att komma på sina läkartider i samma utsträckning som sker i England. Att folk inte dyker upp är ett stort problem i engelska sjukvården - ett fruktansvärt slöseri med resurser. Lata arroganta människor struntar i att avboka om de kvicknar till eller får förhinder eftersom de inte betalar i vilket fall.

När det gäller Sverige kan jag egentligen inte yttra mig. Var nyligen på den omskrivna Heddakliniken (betala fullt pris) i Stockholm av den enkla anledningen att jag inte var folkbokförd i Sverige och därför inte kunde gå till en vanlig vårdcentral. Detta var effektivt men det var inte lyxigt - bara helt enkelt ett ställe där man får tid samma dag, träffar doktorn som är tillmötesgående och vänlig.

Permalänk
Medlem
Skrivet av Xinpei:

Att dra upp USA som ett exempel går ju inte eftersom deras sjukvård är både dyrare och sämre än Sveriges. Många av skräckexemplen kommer just från USA. Framförallt när tråden är fylld med fall där man anses sig blivit behandlad orättvist.

Dessutom slänger USA mest pengar av alla länder i världen på sin vård men har samtidigt en fruktansvärt ineffektiv vård. Bland de sämsta bland alla I-länder. https://time.com/2888403/u-s-health-care-ranked-worst-in-the-... Faktum är att USA har legat i botten av listan över effektiva vårdsystem bland i-länderna under stora delar av 2000-talet. Deras vård är extremt dyr och hyfsat ineffektiv. Även om man jämför med den ojämna svenska vården.

Det finns en orsak varför den bästa vården i världen oftast har en blandning av skattefinansiering och privata försäkringar.

Hej

Gällande USA, jag tror att du ville citera personen jag citerade, i övrigt japp håller med det finns länder där skattefinansiering /privata försäkringar och en fungerande privat vård samexisterar och fungerar.

Permalänk
Medlem
Skrivet av Yorg:

Jag är legitimerad psykolog och har själv arbetat med frågorna, du borde lugna dig med dina anklagelser gällande okunskap.

Har du själv ens läst wikiartikeln du länkade till? Den är extremt kort men ändå hyggligt lättillgänglig.

Det största problemet i den här frågan är att så många vägrar att ens försöka psykologisk behandling för de är så säkra på att det här är något fysiskt eller medicinskt som kräver en läkare á la House att äntligen förstå deras symptom när de egentligen behöver göra rätt omvälvande förändringar i sitt leverne. Det är inte gissningar, det är beforskat.

Nu citerade du inte mig men det jag tror att han ville komma fram till var en förståelse från båda sidorna, alltså

På andra sidan har du patienter som har gått vidare och blivit hänvisade tillbaka från psykiatrin, eller har en diagnos och sjukvården klarar inte av att hantera dom patienterna då läkarna är så övertygade att allting är psykiskt trots att dom egentligen skulle behöva en läkare , vården klarar inte av att göra dom förändringarna/eller acceptera patienten faller då mellan stolarna (i vissa fall kan till och med provsvar finnas med för att styrka tidigare felaktigheter). Det är också rimligt att anta att sjuka personer som har farit illa under lång tid i slutändan accepterar/felaktigt, ger upp eller börjar senare uppvisa vissa personlighetsstörningar och det klassas då felaktigt som psykiskt.

Hur hanterar ni den gruppen personer och hur vet du att det verkligen är psykiskt, eller att patienten antingen har en fysisk åkomma där man man påverkas psykiskt, eller att man är så nedbruten från tidigare vård att man har gett upp och tillslut bara accepterar och upprepar det läkaren har sagt trots att det är orealistiskt?

Permalänk
Medlem
Skrivet av Yorg:

Jag är legitimerad psykolog och har själv arbetat med frågorna, du borde lugna dig med dina anklagelser gällande okunskap.

Har du själv ens läst wikiartikeln du länkade till? Den är extremt kort men ändå hyggligt lättillgänglig.

Det största problemet i den här frågan är att så många vägrar att ens försöka psykologisk behandling för de är så säkra på att det här är något fysiskt eller medicinskt som kräver en läkare á la House att äntligen förstå deras symptom när de egentligen behöver göra rätt omvälvande förändringar i sitt leverne. Det är inte gissningar, det är beforskat.

Ja, det är ju tråkigt att jag har så dålig erfarenhet av vården i Sverige. Man kan vara antingen psykiskt sjuk eller fysiskt, beroendesjuka får varken eller, de hänvisas till socionomer för hjälp med sin sjukdom och fakta är att Sverige är ett av de farligaste landet i EU att leva om man är beroendesjuk. Att du är psykolog ändrar ju inte saken, snarare tvärtom bevisar det jag menar är problemet, samhällets normer och moral återspeglas även i vården. En fyrkantig vårdapparat som inte ger personanpassad vård utan vård efter en budgetmodell där x personer förväntas behöva psykvård etc, en person kan inte överlappa. Att avfärda människors behov av att bli tagna på allvar med att hänvisa de till KBT är en vår tids största vårdskandaler. Så klart att du tycker att KBT är lösningen men individer är inte så okomplicerat binära som det framställs.

Permalänk
Medlem
Skrivet av lappen81:

Nu citerade du inte mig men det jag tror att han ville komma fram till var en förståelse från båda sidorna, alltså

På andra sidan har du patienter som har gått vidare och blivit hänvisade tillbaka från psykiatrin, eller har en diagnos och sjukvården klarar inte av att hantera dom patienterna då läkarna är så övertygade att allting är psykiskt trots att dom egentligen skulle behöva en läkare , vården klarar inte av att göra dom förändringarna/eller acceptera patienten faller då mellan stolarna (i vissa fall kan till och med provsvar finnas med för att styrka tidigare felaktigheter). Det är också rimligt att anta att sjuka personer som har farit illa under lång tid i slutändan accepterar/felaktigt, ger upp eller börjar senare uppvisa vissa personlighetsstörningar och det klassas då felaktigt som psykiskt.

Hur hanterar ni den gruppen personer och hur vet du att det verkligen är psykiskt, eller att patienten antingen har en fysisk åkomma där man man påverkas psykiskt, eller att man är så nedbruten från tidigare vård att man har gett upp och tillslut bara accepterar och upprepar det läkaren har sagt trots att det är orealistiskt?

Tack, du satte huvet på spiken.

Permalänk
Medlem
Skrivet av lappen81:

Nu citerade du inte mig men det jag tror att han ville komma fram till var en förståelse från båda sidorna, alltså

På andra sidan har du patienter som har gått vidare och blivit hänvisade tillbaka från psykiatrin, eller har en diagnos och sjukvården klarar inte av att hantera dom patienterna då läkarna är så övertygade att allting är psykiskt trots att dom egentligen skulle behöva en läkare , vården klarar inte av att göra dom förändringarna/eller acceptera patienten faller då mellan stolarna (i vissa fall kan till och med provsvar finnas med för att styrka tidigare felaktigheter). Det är också rimligt att anta att sjuka personer som har farit illa under lång tid i slutändan accepterar/felaktigt, ger upp eller börjar senare uppvisa vissa personlighetsstörningar och det klassas då felaktigt som psykiskt.

Hur hanterar ni den gruppen personer och hur vet du att det verkligen är psykiskt, eller att patienten antingen har en fysisk åkomma där man man påverkas psykiskt, eller att man är så nedbruten från tidigare vård att man har gett upp och tillslut bara accepterar och upprepar det läkaren har sagt trots att det är orealistiskt?

Erfarenheten jag har säger att det är få läkare som är; "övertygade om att allt är psykiskt", tvärt om upplever jag att man ganska lättvindligt skriver ut starka smärtlindrande, antidepressiva eller till och med starka psykofarmaka utan att ordentlig utredning är gjord och behandling genomförd. Det är svårt att få psykologisk behandling idag och den är tyvärr förhållandevis verkningslös om patienten inte tror på konceptet och inte genomför alla delar av behandlingen.

Att du har ett exempel eller tror dig veta hur vårdpersonal tänker eller resonerar gör det inte till någon sanning, framför allt ingen rådande generell sådan. Vad forskningen på området faktiskt visar är just att människor går för länge med smärt- eller stressproblematik som skulle kunna behandlas med god effekt via psykologisk behandling utan att få just denna. Det är inte ett tyckande eller någon gissning, det är vad vi sett när vi undersökt frågan. Att hålla på och tycka eller gissa har man självklart rätt till, men det hjälper varken en själv eller någon annan i behov av vård, snarare så stjälper det. Man tror sig behöva dyra undersökningar eller behandlingar som vården inte vill ge eftersom de varken tror att det hjälper eller är den bästa behandlingen för patienten, då hamnar man lätt i ett skyttegravskrig.

Gällande ditt sista stycke; man försöker bygga allians och förtroende hos patienten för att den ska genomföra en regelrätt behandling eftersom vi vet att i allra värsta fall så ökar det bara livskvaliteten, i bästa fall blir man näst intill symptomfri. Men jag kommer aldrig nå fram till alla, tyvärr har vi en stark övertro till vår egen förmåga att diagnosticera oss själva idag och en stark undertro till vården.

Skrivet av Mordekai:

Ja, det är ju tråkigt att jag har så dålig erfarenhet av vården i Sverige. Man kan vara antingen psykiskt sjuk eller fysiskt, beroendesjuka får varken eller, de hänvisas till socionomer för hjälp med sin sjukdom och fakta är att Sverige är ett av de farligaste landet i EU att leva om man är beroendesjuk. Att du är psykolog ändrar ju inte saken, snarare tvärtom bevisar det jag menar är problemet, samhällets normer och moral återspeglas även i vården. En fyrkantig vårdapparat som inte ger personanpassad vård utan vård efter en budgetmodell där x personer förväntas behöva psykvård etc, en person kan inte överlappa. Att avfärda människors behov av att bli tagna på allvar med att hänvisa de till KBT är en vår tids största vårdskandaler. Så klart att du tycker att KBT är lösningen men individer är inte så okomplicerat binära som det framställs.

Att beroendesjuka bara hänvisas till socionomer stämmer inte, jag har flertalet kollegor som jobbar inom beroendevården med både utredningar och behandlingar. Men självklart finns det också duktiga socionomer/legitimerade psykoterapeuter som jobbar inom beroendevård. Jag kan inte svara för alla delar av landet så möjligen kan det fungera så på vissa mottagningar, men det stämmer absolut inte som någon generell sanning.

Gällande resten av din post är det svårt att argumentera mot subjektiva upplevelser och rena gissningar. Det är självklart fel att patienter inte känner sig hörda eller tagna på allvar, det bör alla få känna. Samtidigt bör man som patient också lyssna på det som föreslås och genomföra de behandlingar man får, om man inte gör det har man ingen aning om hur de skulle påverka en.

Gällande din sista mening så har du bara fel, om patienterna skulle vara mottagliga för behandling och genomföra alla delar enligt manualen så skulle alla (bortsett från där andra variabler stör behandling eller livet i stort, dödsfall, separation etc) uppleva någon form av förbättring.

Med det sagt arbetar jag själv inte med KBT och har inte gjort på länge, det är inte min specialitet och det är inte där jag känner att jag gör mest nytta. Trots det så kan jag hålla mig uppdaterad på forskning och se till så att jag inte ger kassa råd.

Med allt detta sagt menar jag på intet sätt att psykiatrin eller vården i stort fungerar bra i Sverige, privatiseringarna blöder systemet och tar massvis med resurser från vården. Prioriteringar är gamla och skapar egna hinder, vi använder läkare till allt i onödan vilket skapar köer till läkare i onödan och vi har ett system där olika enheter inom vården försöker bolla patienter till andra. Det jag vänder mig starkast emot i den här tråden är att så många väljer att angripa individer i systemet och beskylla dem för att inte göra sitt jobb bara för att man som patient inte har fått de svar eller undersökningar man önskat, ni har inte den kompetensen och ni är inte rätt personer att avgöra det. Kanske träffade ni en människa som inte heller var rustad att göra det och ibland känns det rätt hopplöst, men jag tror inte att det här är representativt eller generellt sant, det finns tyvärr bara rötägg inom alla fält.

TL;DR

Lägg problemet där det hör hemma, hos systemet snarare än den enskilda vårdgivaren. Lita på de diagnoser och behandlingar ni får, om ni inte testar kommer ingen kunna bedöma huruvida ni behöver något annat eller inte.

Visa signatur

7800X3D - 7900XTX - QD-OLED 34" AW3423DW

Permalänk
Medlem
Skrivet av Yorg:

Erfarenheten jag har säger att det är få läkare som är; "övertygade om att allt är psykiskt", tvärt om upplever jag att man ganska lättvindligt skriver ut starka smärtlindrande, antidepressiva eller till och med starka psykofarmaka utan att ordentlig utredning är gjord och behandling genomförd. Det är svårt att få psykologisk behandling idag och den är tyvärr förhållandevis verkningslös om patienten inte tror på konceptet och inte genomför alla delar av behandlingen.

Att du har ett exempel eller tror dig veta hur vårdpersonal tänker eller resonerar gör det inte till någon sanning, framför allt ingen rådande generell sådan. Vad forskningen på området faktiskt visar är just att människor går för länge med smärt- eller stressproblematik som skulle kunna behandlas med god effekt via psykologisk behandling utan att få just denna. Det är inte ett tyckande eller någon gissning, det är vad vi sett när vi undersökt frågan. Att hålla på och tycka eller gissa har man självklart rätt till, men det hjälper varken en själv eller någon annan i behov av vård, snarare så stjälper det. Man tror sig behöva dyra undersökningar eller behandlingar som vården inte vill ge eftersom de varken tror att det hjälper eller är den bästa behandlingen för patienten, då hamnar man lätt i ett skyttegravskrig.

Gällande ditt sista stycke; man försöker bygga allians och förtroende hos patienten för att den ska genomföra en regelrätt behandling eftersom vi vet att i allra värsta fall så ökar det bara livskvaliteten, i bästa fall blir man näst intill symptomfri. Men jag kommer aldrig nå fram till alla, tyvärr har vi en stark övertro till vår egen förmåga att diagnosticera oss själva idag och en stark undertro till vården.

Jag skriver att det finns två sidor, frågar respektfullt hur patienter som från läkare får höra att det är psykiskt, har blivit friskförklarade hos psykiatrin men fortfarande hänvisas tillbaka dit , eller som har utsatts för grova vårdfel "och börjar visa på personlighetsstörningar" som fortfarande inte är friska som har provsvar som styrker detta och rimligtvis inte bör hemma hos psykiatrin den gruppen kan antagligen inte kommunicera på ett bra sätt, hur dom utreds och handläggs där jag skriver lite om mina erfarenheter . Sen svarar du lite nedsättande att jag har "ett" exempel, tror mig veta/tycka, gissa etc eller tror hur vårdpersonal tänker gör det inte till en sanning, självdiagnosticering, etc, sen skriver du om dina egna upplevelser och erfarenheter. /
Gällande mina upplevelser och erfarenheter så har jag bekanta inom vården, även en del av den vårdpersonal jag har träffat har uttalat sig liknande (alldeles för många) , har även träffat vårdpersonal som har drabbats utav detta som anser att vården inte fungerar, går man så långt att man utrycker detta och snackar skit om sin arbgivare till en patient som ligger inne så är det något ruttet inom vårdsystemet, mina upplevelser är alltså inte unika ur ett patient eller anhörigperspektiv.

I alla fall , det enda svaret du gav nu som leg psykolog är det andra har skrivit vården ser bara en sida sen var grundproblemet ligger , okunskap, förtroende eller övertro på sina egna kunskaper/erfarenheter, rutiner, annat ? för den patientgruppen överhängande risk att feldiagnostieras och felbehandlas även hos psykiatrin med långtgående konsekvenser för individen och i vissa fall anhöriga, du styrker mer eller mindre det många säger man måste vara frisk nog, orka kriga/stå på sig som patient annars är det kört samtidigt hänvisar du till skyttegravskrig så även om man gör det kommer man ha svårt att nå fram / den typ av argumentering du för är inte ovanligt och extremt jobbigt/svårt att bemöta när man är sjuk och inte orkar eller klarar av att kommunicera på ett bra sätt vilket skapar stress och ångest hos patienten. Det är ju generellt styrkt att feldiagnoser inte är ovanliga ca 10-20% och det finns säkert ett mörkertal, och antagligen inte rutiner för att följa upp detta samtidigt saknas acceptans från sjukvården

Permalänk
Medlem
Skrivet av Yorg:

Lägg problemet där det hör hemma, hos systemet snarare än den enskilda vårdgivaren. Lita på de diagnoser och behandlingar ni får, om ni inte testar kommer ingen kunna bedöma huruvida ni behöver något annat eller inte.

Exakt vad jag menar, det är ett systemfel i sverige, det är inte en gissning att Sverige har EUs näst högsta dödlighet i missbruk. Klart att jag vet att det finns beroendevård inom landstinget men den är få förunnad och det är lätt att bli utslängd om man beter sig som en missbrukare. Hela problemets lösning låter ju skumt att komma från en psykolog, "om patienterna gjorde som de blev tillsagda" vilket många patienter med psykiska problem är oförmögna till.

Behandlingshem för narkomaner är fullbelagda, drivs i vinstsyfte, är aldrig drogfria, har inga läkare på plats, ytterst liten eller ingen tid med psykoterapeut, noll aktivering/aktivitet.

Hur många gånger som helst har jag varit med min syster till landstingsvården och blivit nekad vård pga hennes missbruk. Det finns hur många anhöriga som helst som kan vittna om samma sak, det är inte ett enskilt fall.

Även om det inte är KBT så är det någon fluga inom vården som alla med diagnos x ska få så blir allt bra, individanpassning finns inte och kombinationsproblematik kan ingen hantera, har man svår diabetes, hepatit-c, trauma, svår ångest, heroinmissbruk så får du likförbannat vård på boende för narkomaner utan regelbunden läkarkontakt. Missbruket trumfar alltid ut övrig vård och man får snacka droger hela dagarna med andra missbrukare, dela avdelning med män även om man är ett våldtäktsoffer med skyddad identitet. Mindfulness eller KBT hjälper ingen med dessa problem.

Permalänk
Medlem
Skrivet av Yorg:

Jag är legitimerad psykolog och har själv arbetat med frågorna, du borde lugna dig med dina anklagelser gällande okunskap.

Har du själv ens läst wikiartikeln du länkade till? Den är extremt kort men ändå hyggligt lättillgänglig.

Det största problemet i den här frågan är att så många vägrar att ens försöka psykologisk behandling för de är så säkra på att det här är något fysiskt eller medicinskt som kräver en läkare á la House att äntligen förstå deras symptom när de egentligen behöver göra rätt omvälvande förändringar i sitt leverne. Det är inte gissningar, det är beforskat.

Jag blev som sagt upprörd över det klart förnedrande i "en kategori människor" om du arbetar på det sättet är det ytterligare ett bevis för att samhällets moral och nedlåtande syn på människor med psykiska problem. Det var det inlägget från mig du initialt kritiserade, min upprördhet över att dessa fördomar genomsyrar det svenska samhället och självklart även vården. Jag får inte lägga ord i munnen på dig men du påstår att det är vanligt att människor söker vård kräver en läkare a la House men det enda som behövs är en beteendeförändring. Något som knappt ens leverskadade alkoholister behöver höra. Det är beforskat.

Det finns en lång historik i svensk vård av nedlåtande syn på framförallt kvinnors smärta som psykiska problem, allt från inbillningssjuk, SVBK till det tydligen mer populära utrycket hälsoångest, kärt barn har många namn.

Permalänk
Medlem
Skrivet av Mordekai:

Jag blev som sagt upprörd över det klart förnedrande i "en kategori människor" om du arbetar på det sättet är det ytterligare ett bevis för att samhällets moral och nedlåtande syn på människor med psykiska problem. Det var det inlägget från mig du initialt kritiserade, min upprördhet över att dessa fördomar genomsyrar det svenska samhället och självklart även vården. Jag får inte lägga ord i munnen på dig men du påstår att det är vanligt att människor söker vård kräver en läkare a la House men det enda som behövs är en beteendeförändring. Något som knappt ens leverskadade alkoholister behöver höra. Det är beforskat.

Det finns en lång historik i svensk vård av nedlåtande syn på framförallt kvinnors smärta som psykiska problem, allt från inbillningssjuk, SVBK till det tydligen mer populära utrycket hälsoångest, kärt barn har många namn.

Du är arg och har starka åsikter som inte "får" ifrågasättas. Du har ingen tro på att de personer (såsom Yorg) som är tränade för en uppgift ofta är de som är bäst lämpade att dels utföra uppgiften och dels kommentera initierat kring den?

Visa signatur

-Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.

Ett liv, ett lag

Permalänk
Avstängd

Jag tror att svaret är såpass enkelt som att om upplever att man man blir hjälpt av Psykologbesök så stämmer det, blir man det inte så stämmer det inte. Simple as that.

Visa signatur

Daisy, Daisy...
Three is a magic number
Yes it is, it's a magic number

Permalänk
Avstängd

Det ÄR de facto *mycket* vanligare att kvinnor över 50 lider av psykiskt grundade åkommor som går att hjälpa med psykologbesök (jag syftar här alltså på saker som inte kräver mer avancerad medicinsk behandling eller andra psykiska åkommor av mer allvarlig karaktär), än att män gör det.
Dock finns här även en fallgrop i det att om man enbart applicerar statistik från män (tex från kronans läkare, läkare som behandlar idrottsmän, statistik baserad på äldre män, etc) så missar man ibland tidiga symptom på allvarliga åkommor, såsom tex mycket tidiga symptom på vissa typer av hjärtfel och liknande, hos äldre kvinnor.

Visa signatur

Daisy, Daisy...
Three is a magic number
Yes it is, it's a magic number

Permalänk
Medlem
Skrivet av Xinpei:

Att dra upp USA som ett exempel går ju inte eftersom deras sjukvård är både dyrare och sämre än Sveriges. Många av skräckexemplen kommer just från USA. Framförallt när tråden är fylld med fall där man anses sig blivit behandlad orättvist.

Dessutom slänger USA mest pengar av alla länder i världen på sin vård men har samtidigt en fruktansvärt ineffektiv vård. Bland de sämsta bland alla I-länder. https://time.com/2888403/u-s-health-care-ranked-worst-in-the-... Faktum är att USA har legat i botten av listan över effektiva vårdsystem bland i-länderna under stora delar av 2000-talet. Deras vård är extremt dyr och hyfsat ineffektiv. Även om man jämför med den ojämna svenska vården.

Det finns en orsak varför den bästa vården i världen oftast har en blandning av skattefinansiering och privata försäkringar.

Nej, det stämmer faktiskt inte alls det där. USA har den bästa vården i världen, på flera sätt bättre än Sverige. Att den anses dyr är dels ett resultat av att den finansieras av försäkringar istället för skattemedel (vilket gör sjukhusen mer benägna att överfakturera, men det är inget patienten märker) och att man helt enkelt förväntar sig en bättre vård. Min upplevelse av USAs sjukvårdssystem är en i princip avsaknad av väntetider, utan man får hjälp direkt. Sen så finansierar ju USAs sjukvårdssystem vårat sjukvårdssystem indirekt, då vi drar nytta av den FOU som läkemedelsföretag i USA gör.

Men i grund och botten är det totalt meningslöst att jämföra USA och skattefinansierade sjukvårdssystem, eftersom man jämför äpplen och päron. USA är också ett "sjukare" land än andra västerländska länder (samt har en stor mängd utförsäkrade/oregistrerade invandrare) och finansierar mängder av sjukhus runtomkring i USA. I Sverige kan vi skicka folk med helikopter från Göteborg till karolinska om vi behöver, men det går inte i USA. Det sista kan man tycka slätas över när man mäter per invånare, men så är inte fallet.

Permalänk
Medlem
Skrivet av lappen81:

Jag skriver att det finns två sidor, frågar respektfullt hur patienter som från läkare får höra att det är psykiskt, har blivit friskförklarade hos psykiatrin men fortfarande hänvisas tillbaka dit , eller som har utsatts för grova vårdfel "och börjar visa på personlighetsstörningar" som fortfarande inte är friska som har provsvar som styrker detta och rimligtvis inte bör hemma hos psykiatrin den gruppen kan antagligen inte kommunicera på ett bra sätt, hur dom utreds och handläggs där jag skriver lite om mina erfarenheter . Sen svarar du lite nedsättande att jag har "ett" exempel, tror mig veta/tycka, gissa etc eller tror hur vårdpersonal tänker gör det inte till en sanning, självdiagnosticering, etc, sen skriver du om dina egna upplevelser och erfarenheter. /
Gällande mina upplevelser och erfarenheter så har jag bekanta inom vården, även en del av den vårdpersonal jag har träffat har uttalat sig liknande (alldeles för många) , har även träffat vårdpersonal som har drabbats utav detta som anser att vården inte fungerar, går man så långt att man utrycker detta och snackar skit om sin arbgivare till en patient som ligger inne så är det något ruttet inom vårdsystemet, mina upplevelser är alltså inte unika ur ett patient eller anhörigperspektiv.

I alla fall , det enda svaret du gav nu som leg psykolog är det andra har skrivit vården ser bara en sida sen var grundproblemet ligger , okunskap, förtroende eller övertro på sina egna kunskaper/erfarenheter, rutiner, annat ? för den patientgruppen överhängande risk att feldiagnostieras och felbehandlas även hos psykiatrin med långtgående konsekvenser för individen och i vissa fall anhöriga, du styrker mer eller mindre det många säger man måste vara frisk nog, orka kriga/stå på sig som patient annars är det kört samtidigt hänvisar du till skyttegravskrig så även om man gör det kommer man ha svårt att nå fram / den typ av argumentering du för är inte ovanligt och extremt jobbigt/svårt att bemöta när man är sjuk och inte orkar eller klarar av att kommunicera på ett bra sätt vilket skapar stress och ångest hos patienten. Det är ju generellt styrkt att feldiagnoser inte är ovanliga ca 10-20% och det finns säkert ett mörkertal, och antagligen inte rutiner för att följa upp detta samtidigt saknas acceptans från sjukvården

Först och främst vill jag be om ursäkt om jag uttryckte mig klumpigt, jag menade inte att peka ut dig utan försökte fånga tonen i tråden och svara på den.

Gällande det fetmarkerade så finns det flera delar av ett svar på det i min tidigare post. Det är delvis för att enheter bollar patienter med varandra, en läkare på en vårdcentral kan anse att en patient behöver psykologisk behandling men är osäker på vilken typ och remitterar därför patienten till den specialiserade psykiatrin som i sin tur endast bedömer huruvida patienten behöver specialiserad vård. Om svaret där är nej så kanske patienten rekommenderas att söka via vårdcentral till en samtalsmottagning som då är "första linjens" psykiatri, alltså inte specialiserad. Det kan upplevas som att man blir "friskförklarad" men det handlar om nivåbedömning.

Jag håller med om att det ofta kan upplevas som att; "man måste vara frisk för att kunna få rätt vård när man är sjuk". Jag ser återigen stora problem med dagens vårdsystem, men inte nödvändigtvis med de enskilda vårdgivarna.

När det gäller ditt andra stycke gällande felbehandling så lyfte jag problemet med förskrivning av läkemedel och att för få får psykologisk behandling, jag ser ingen risk alls faktiskt med att någon skulle bli felbehandlad gällande t.ex samtalsterapi, jag vet inte om några bevisade iatrogena effekter av det även om jag så klart kan ha missat det. Som jag skrev tidigare upplever jag att vi har en övertro till läkare och att det där kan ske feldiagnosticering, men kommer man till en specialiserad psykiatrisk enhet så tror jag inte att risken är stor att man far illa genom att få fel diagnoser. Det är oftast (bortsett från privata utredningsaktörer, de kan vara horribla) gedigna utredningar med detaljerade ställningstaganden. Du får gärna beskriva hur du vet att det finns en "överhängande risk" att bli feldiagnosticerad?

Skrivet av Mordekai:

Exakt vad jag menar, det är ett systemfel i sverige, det är inte en gissning att Sverige har EUs näst högsta dödlighet i missbruk. Klart att jag vet att det finns beroendevård inom landstinget men den är få förunnad och det är lätt att bli utslängd om man beter sig som en missbrukare. Hela problemets lösning låter ju skumt att komma från en psykolog, "om patienterna gjorde som de blev tillsagda" vilket många patienter med psykiska problem är oförmögna till.

Behandlingshem för narkomaner är fullbelagda, drivs i vinstsyfte, är aldrig drogfria, har inga läkare på plats, ytterst liten eller ingen tid med psykoterapeut, noll aktivering/aktivitet.

Hur många gånger som helst har jag varit med min syster till landstingsvården och blivit nekad vård pga hennes missbruk. Det finns hur många anhöriga som helst som kan vittna om samma sak, det är inte ett enskilt fall.

Även om det inte är KBT så är det någon fluga inom vården som alla med diagnos x ska få så blir allt bra, individanpassning finns inte och kombinationsproblematik kan ingen hantera, har man svår diabetes, hepatit-c, trauma, svår ångest, heroinmissbruk så får du likförbannat vård på boende för narkomaner utan regelbunden läkarkontakt. Missbruket trumfar alltid ut övrig vård och man får snacka droger hela dagarna med andra missbrukare, dela avdelning med män även om man är ett våldtäktsoffer med skyddad identitet. Mindfulness eller KBT hjälper ingen med dessa problem.

Det du beskriver är ju problematiken med att en person som inte vill ha behandling aldrig kommer att bli frisk. Missbruk är överjävligt och väldigt många kommer aldrig hitta en behandling som passar dem vid ett tillfälle som råkar passa, de når aldrig motivationen som behövs för att kunna ta emot vård och hitta vägen till ett nyktert liv. Det här är grundproblematik för missbruk och inget som på något sätt är unikt för Sverige. Vi har dock kriminaliserat missbruk och missbrukare på ett sätt som gör att de löper större risker än i andra länder och vi har en kultur där familj inte fångar upp de här människorna och tar hand om dem som görs i många andra länder, därför tror jag att fler dör.

Skrivet av Mordekai:

Jag blev som sagt upprörd över det klart förnedrande i "en kategori människor" om du arbetar på det sättet är det ytterligare ett bevis för att samhällets moral och nedlåtande syn på människor med psykiska problem. Det var det inlägget från mig du initialt kritiserade, min upprördhet över att dessa fördomar genomsyrar det svenska samhället och självklart även vården. Jag får inte lägga ord i munnen på dig men du påstår att det är vanligt att människor söker vård kräver en läkare a la House men det enda som behövs är en beteendeförändring. Något som knappt ens leverskadade alkoholister behöver höra. Det är beforskat.

Det finns en lång historik i svensk vård av nedlåtande syn på framförallt kvinnors smärta som psykiska problem, allt från inbillningssjuk, SVBK till det tydligen mer populära utrycket hälsoångest, kärt barn har många namn.

Första stycket;
Vad är det för fördomar du faktiskt menar? Att det finns människor som misstror vården trots att de fått rimliga svar eller ett rimligt bemötande? Att många av de här människorna tror sig kunna strida tills de får ta någon typ av test eller röntgen som ska visa på något alla andra missat men att de egentligen har en ganska vanlig problematik orsakad av smärta, stress, undvikande och/eller inaktivt leverne med dåliga vanor?

Andra stycket;
Den mesta tidigare forskningen har skett på män vilket är ett enormt problem då det inte går att automatiskt översätta detta till kvinnor, det gör att vi har klart svårare att bedöma vad kvinnor lider av, ja. Ett minst lika stort problem är samhällets normer där kvinnor förväntas vara på ett visst sätt och bedöms utifrån andra mallar än män, det gör att de kan maskera svårigheter/bedömas felaktigt och inte få rätt diagnoser eller behandlingar. Det här gör att min tolkning är att många kvinnor inte klarar av att leva upp till förväntningarna att vara sociala nav eller motorer, hålla alla familjens relationer närda och levande, ta hand om hemmet och barnen samtidigt som de ska arbeta och därför blir utbrända. Men istället för att se att det faktiskt är orimliga krav och förväntningar de försöker leva upp till så letar man en fysisk förklaring, för det är lättare. "Jag klarar inte av mitt liv för jag har XXX" blir en okej förklaring jämfört med "jag fixar inte att sköta hemmet, barnen och alla relationer själv".

Sen kastar du ut barnet med badvattnet här, bara för att du vänder dig mot vissa beskrivningar så finns det ingen anledning till att ifrågasätta själva begreppet hälsoångest. Det är viktigt och användbart, ta som exempel att många som får lite ont i magen börjar googla och snart oroar sig för att de har cancer i tarmarna eller liknande. Det är hälsoångest. För många av dem släpper de här tankarna snabbt, för andra så eskalerar dem vilket gör att man spänner sig i magmuskulaturen och därigenom får ännu mer ont vilket ökar ångesten... etc etc.

Skrivet av Mizzarrogh:

Det ÄR de facto *mycket* vanligare att kvinnor över 50 lider av psykiskt grundade åkommor som går att hjälpa med psykologbesök (jag syftar här alltså på saker som inte kräver mer avancerad medicinsk behandling eller andra psykiska åkommor av mer allvarlig karaktär), än att män gör det.
Dock finns här även en fallgrop i det att om man enbart applicerar statistik från män (tex från kronans läkare, läkare som behandlar idrottsmän, statistik baserad på äldre män, etc) så missar man ibland tidiga symptom på allvarliga åkommor, såsom tex mycket tidiga symptom på vissa typer av hjärtfel och liknande, hos äldre kvinnor.

Kvinnor är enormt underdiagnosticerade gällande t.ex autism och ADHD jämfört med män, för de sticker inte ut lika mycket.

Visa signatur

7800X3D - 7900XTX - QD-OLED 34" AW3423DW

Permalänk
Avstängd
Skrivet av Yorg:

Först och främst vill jag be om ursäkt om jag uttryckte mig klumpigt, jag menade inte att peka ut dig utan försökte fånga tonen i tråden och svara på den.

Gällande det fetmarkerade så finns det flera delar av ett svar på det i min tidigare post. Det är delvis för att enheter bollar patienter med varandra, en läkare på en vårdcentral kan anse att en patient behöver psykologisk behandling men är osäker på vilken typ och remitterar därför patienten till den specialiserade psykiatrin som i sin tur endast bedömer huruvida patienten behöver specialiserad vård. Om svaret där är nej så kanske patienten rekommenderas att söka via vårdcentral till en samtalsmottagning som då är "första linjens" psykiatri, alltså inte specialiserad. Det kan upplevas som att man blir "friskförklarad" men det handlar om nivåbedömning.

Jag håller med om att det ofta kan upplevas som att; "man måste vara frisk för att kunna få rätt vård när man är sjuk". Jag ser återigen stora problem med dagens vårdsystem, men inte nödvändigtvis med de enskilda vårdgivarna.

När det gäller ditt andra stycke gällande felbehandling så lyfte jag problemet med förskrivning av läkemedel och att för få får psykologisk behandling, jag ser ingen risk alls faktiskt med att någon skulle bli felbehandlad gällande t.ex samtalsterapi, jag vet inte om några bevisade iatrogena effekter av det även om jag så klart kan ha missat det. Som jag skrev tidigare upplever jag att vi har en övertro till läkare och att det där kan ske feldiagnosticering, men kommer man till en specialiserad psykiatrisk enhet så tror jag inte att risken är stor att man far illa genom att få fel diagnoser. Det är oftast (bortsett från privata utredningsaktörer, de kan vara horribla) gedigna utredningar med detaljerade ställningstaganden. Du får gärna beskriva hur du vet att det finns en "överhängande risk" att bli feldiagnosticerad?

Det du beskriver är ju problematiken med att en person som inte vill ha behandling aldrig kommer att bli frisk. Missbruk är överjävligt och väldigt många kommer aldrig hitta en behandling som passar dem vid ett tillfälle som råkar passa, de når aldrig motivationen som behövs för att kunna ta emot vård och hitta vägen till ett nyktert liv. Det här är grundproblematik för missbruk och inget som på något sätt är unikt för Sverige. Vi har dock kriminaliserat missbruk och missbrukare på ett sätt som gör att de löper större risker än i andra länder och vi har en kultur där familj inte fångar upp de här människorna och tar hand om dem som görs i många andra länder, därför tror jag att fler dör.

Första stycket;
Vad är det för fördomar du faktiskt menar? Att det finns människor som misstror vården trots att de fått rimliga svar eller ett rimligt bemötande? Att många av de här människorna tror sig kunna strida tills de får ta någon typ av test eller röntgen som ska visa på något alla andra missat men att de egentligen har en ganska vanlig problematik orsakad av smärta, stress, undvikande och/eller inaktivt leverne med dåliga vanor?

Andra stycket;
Den mesta tidigare forskningen har skett på män vilket är ett enormt problem då det inte går att automatiskt översätta detta till kvinnor, det gör att vi har klart svårare att bedöma vad kvinnor lider av, ja. Ett minst lika stort problem är samhällets normer där kvinnor förväntas vara på ett visst sätt och bedöms utifrån andra mallar än män, det gör att de kan maskera svårigheter/bedömas felaktigt och inte få rätt diagnoser eller behandlingar. Det här gör att min tolkning är att många kvinnor inte klarar av att leva upp till förväntningarna att vara sociala nav eller motorer, hålla alla familjens relationer närda och levande, ta hand om hemmet och barnen samtidigt som de ska arbeta och därför blir utbrända. Men istället för att se att det faktiskt är orimliga krav och förväntningar de försöker leva upp till så letar man en fysisk förklaring, för det är lättare. "Jag klarar inte av mitt liv för jag har XXX" blir en okej förklaring jämfört med "jag fixar inte att sköta hemmet, barnen och alla relationer själv".

Sen kastar du ut barnet med badvattnet här, bara för att du vänder dig mot vissa beskrivningar så finns det ingen anledning till att ifrågasätta själva begreppet hälsoångest. Det är viktigt och användbart, ta som exempel att många som får lite ont i magen börjar googla och snart oroar sig för att de har cancer i tarmarna eller liknande. Det är hälsoångest. För många av dem släpper de här tankarna snabbt, för andra så eskalerar dem vilket gör att man spänner sig i magmuskulaturen och därigenom får ännu mer ont vilket ökar ångesten... etc etc.

Kvinnor är enormt underdiagnosticerade gällande t.ex autism och ADHD jämfört med män, för de sticker inte ut lika mycket.

Stämmer, jag känner personligen ett par kvinnor med den typen av diagnoser, dock är det inte den kategorin jag syftade på här, men, om det är aktuellt med kontakt med personer inom psykiatrin, en sak som är viktig att känna till, oavsett kön, är att, som en bekant sade, "vi är nästan men inte exakt som alla andra" har man en sådan autismspektrum diagnos, eller starkt misstänker det, så behöver psykologen i fråga vara korrekt utbildad för detta, annars har det ingen som helst effekt att tala med en vanlig psykolog (jag vet då jag har förstapersons uppgifter från både män och kvinnor, jag har själv ADHD, jag blev INTE hjälpt av en vanlig psykolog när de skulle utreda det i skolan, det måste vara någon som vet hur det fungerar, idag är det dock betydligt mer kunskaper om detta jämfört med på 80 talet.) Om man sållar hårt så finns det faktiskt en heldel bra videos om just detta tex på Youtube, gjorda av både män och kvinnor med denna typ av diagnoser där man beskriver just dessa (generella) skillnader du nämner. Det är också bra att känna till att män också kan drabbas av saker man ofta associerar till kvinnor, som tex Anorexia, samt att tex transpersoner kanske inte stämmer in på det mönster man utgår från att personen är född i, osv.
Jag tycker det har varit en positiv utveckling de senaste åren vad gäller att dela kunskap om sådanthär när man av någon anledning inte passar in i den oerhört stereotypa mallen för "en normalstörd person" vad det nu innebär...

Visa signatur

Daisy, Daisy...
Three is a magic number
Yes it is, it's a magic number

Permalänk
Medlem
Skrivet av Yorg:

Sen kastar du ut barnet med badvattnet här, bara för att du vänder dig mot vissa beskrivningar så finns det ingen anledning till att ifrågasätta själva begreppet hälsoångest. Det är viktigt och användbart, ta som exempel att många som får lite ont i magen börjar googla och snart oroar sig för att de har cancer i tarmarna eller liknande. Det är hälsoångest. För många av dem släpper de här tankarna snabbt, för andra så eskalerar dem vilket gör att man spänner sig i magmuskulaturen och därigenom får ännu mer ont vilket ökar ångesten... etc etc.

Just den här förklaringen har jag hört till leda, magmuskulaturen spänner sig pga ångest...

Lustigt att du tog upp det där med magen, har haft ont i magen till och från hela livet,Första gången jag sökte hjälp fick min mor förklarat för sig att hennes son hade ångest. Jag minns undersökningen som lite klämmande på magen. Jag sökte aldrig mer för krånglande mage. En dag ute på en ö utan landsförbindelse så ville inte det inte ge med sig och ökade i intensitet, till slut fick jag feber och så ont att jag hade svårt att gå, väl på fastlandet kom jag till en vanlig liten akutmottagning i en småstad, helt tom, lugn, trodde ingen var där, en stund efter jag lämnat blod blev det en väldans stoj. Ambulans till närmsta större stad, nu svimmar jag av och till av smärta. Det visar sig att jag har tarmfickor och att en sådan höll på att brista och läkarna bedömde det som till timmar till total sepsis och en relativt snabb död. Jag låg 21 dagar på dropp, total tarmvila, det gav mig diabetes... ja den var ett sidospår. Jag har alltid utgått ifrån tvärtom om vad du säger, det vill säga att jag trott att allt varit psykosomatisk i den bemärkelsen att min dåliga mentala hälsa spelade min kropp spratt. Jag tror det finns ett betydligt större mörkertal människor som drar sig för vården för att slippa bli dömda som lipsillar eller att de har "hälsoångest".

Idag är jag tveksam till om all den psykiatriska vård jag fått varit till någon egentlig hjälp, däremot vet jag att jag kan fasta och köra tarmvila på egen hand om jag får "ångest".

Jag emotsätter mig generaliseringar ("många som får lite ont i magen") och fördomar som du återigen visar och förespråkar att varje individ är unik. Om man tror att man inte kan hjälpa beroendesjuka för ett de inte "vill" bli friska så har man nog aldrig lärt känna någon med den problematiken. En livsfarlig förenkling som kostar massor med människoliv i Sverige varje år.

En sak till, det är definitivt i huvudsak ett systemfel, men det det finns också individer inom beroendevården bär på ett starkt förakt för missbrukare (och sinnesvaga, personer med hälsoångest och SVBK för den delen), precis som resten av samhället. Idag är fibromyalgi och endometrios allvarliga sjukdomar som sällan diagnisticeras rätt, för bara några år sedan hamnade de i slaskdiagnosen IBS eller SVBK (hälsoångest).

Permalänk
Medlem
Skrivet av Yorg:

Först och främst vill jag be om ursäkt om jag uttryckte mig klumpigt, jag menade inte att peka ut dig utan försökte fånga tonen i tråden och svara på den.

Gällande det fetmarkerade så finns det flera delar av ett svar på det i min tidigare post. Det är delvis för att enheter bollar patienter med varandra, en läkare på en vårdcentral kan anse att en patient behöver psykologisk behandling men är osäker på vilken typ och remitterar därför patienten till den specialiserade psykiatrin som i sin tur endast bedömer huruvida patienten behöver specialiserad vård. Om svaret där är nej så kanske patienten rekommenderas att söka via vårdcentral till en samtalsmottagning som då är "första linjens" psykiatri, alltså inte specialiserad. Det kan upplevas som att man blir "friskförklarad" men det handlar om nivåbedömning.

Jag håller med om att det ofta kan upplevas som att; "man måste vara frisk för att kunna få rätt vård när man är sjuk". Jag ser återigen stora problem med dagens vårdsystem, men inte nödvändigtvis med de enskilda vårdgivarna.

När det gäller ditt andra stycke gällande felbehandling så lyfte jag problemet med förskrivning av läkemedel och att för få får psykologisk behandling, jag ser ingen risk alls faktiskt med att någon skulle bli felbehandlad gällande t.ex samtalsterapi, jag vet inte om några bevisade iatrogena effekter av det även om jag så klart kan ha missat det. Som jag skrev tidigare upplever jag att vi har en övertro till läkare och att det där kan ske feldiagnosticering, men kommer man till en specialiserad psykiatrisk enhet så tror jag inte att risken är stor att man far illa genom att få fel diagnoser. Det är oftast (bortsett från privata utredningsaktörer, de kan vara horribla) gedigna utredningar med detaljerade ställningstaganden. Du får gärna beskriva hur du vet att det finns en "överhängande risk" att bli feldiagnosticerad?

Ja ett exempel är ju ME/CFS där patienter ofta hänvisas till psykiatrin/KBT eller träning vilket har visat sig vara negativt för patienten, skapar både fysisk och psykisk ohälsa.

Andra fall är personer som har en färgad journal med vårdfel eller felaktiga utredningar som ses som utredd/men kanske felaktigt , där psykiatrin ska gå in och gräva 5-10-15-20 års sjukdoms historia och lyckas få ut något av detta, det kräver 100tals timmar att nå fram till grundproblemet i det fallet (vi förutsätter att det är fysiskt) och är inte något som kan hanteras på några möten och lite behandling sannolikt har paitenten utsatts för jag vill säga psykisk misshandel inom vården och svaren behöver nödvändigtvis inte stämma med verkligheten, snarare vad patienten förväntas att säga/psykiskt. Att då sätta en sån patient på samtalsterapi och tabletter är inte nödvändigtvis speciellt bra för patienten (som sannolikt redan har provat det). Det finns inte heller några uppföljningar på detta

Då pratar vi inte om dom 95% varav 5% kanske går in i ett skyttegravskrig utan dom resterande 5% som antingen har en gravt psykisk störning som är extremt ovanligt (0-2%?) då återstår 3% där det är orimligt efter så lång tid att hänvisa till hypokondri eller placebo, etc man får då antingen en felaktig diagnos/accepterar, blir övertalad eller inte känner att det finns något val då ekonomin kan falla / eller så har man pg av hälsan och tidigare vårdfel tillfälligt bör få en psykisk diagnos men då kommer det andra problemet, en stor risk att läkarna bakar ihop allting i den diagnosen och man kommer inte vidare.
I slutändan så måste man som patient gå tillbaka och rätta upp eller förstöra sin journalföring vilket man har gjort väldigt svårt, , allt detta är hade tungt att driva även för en frisk människa. / den här patientgruppen driver antagligen inte skyttegravskrig pg av hälsa men söker säkert sporadiskt

Permalänk
Medlem
Skrivet av Mordekai:

Just den här förklaringen har jag hört till leda, magmuskulaturen spänner sig pga ångest...

Lustigt att du tog upp det där med magen, har haft ont i magen till och från hela livet,Första gången jag sökte hjälp fick min mor förklarat för sig att hennes son hade ångest. Jag minns undersökningen som lite klämmande på magen. Jag sökte aldrig mer för krånglande mage. En dag ute på en ö utan landsförbindelse så ville inte det inte ge med sig och ökade i intensitet, till slut fick jag feber och så ont att jag hade svårt att gå, väl på fastlandet kom jag till en vanlig liten akutmottagning i en småstad, helt tom, lugn, trodde ingen var där, en stund efter jag lämnat blod blev det en väldans stoj. Ambulans till närmsta större stad, nu svimmar jag av och till av smärta. Det visar sig att jag har tarmfickor och att en sådan höll på att brista och läkarna bedömde det som till timmar till total sepsis och en relativt snabb död. Jag låg 21 dagar på dropp, total tarmvila, det gav mig diabetes... ja den var ett sidospår. Jag har alltid utgått ifrån tvärtom om vad du säger, det vill säga att jag trott att allt varit psykosomatisk i den bemärkelsen att min dåliga mentala hälsa spelade min kropp spratt. Jag tror det finns ett betydligt större mörkertal människor som drar sig för vården för att slippa bli dömda som lipsillar eller att de har "hälsoångest".

Idag är jag tveksam till om all den psykiatriska vård jag fått varit till någon egentlig hjälp, däremot vet jag att jag kan fasta och köra tarmvila på egen hand om jag får "ångest".

Jag emotsätter mig generaliseringar ("många som får lite ont i magen") och fördomar som du återigen visar och förespråkar att varje individ är unik. Om man tror att man inte kan hjälpa beroendesjuka för ett de inte "vill" bli friska så har man nog aldrig lärt känna någon med den problematiken. En livsfarlig förenkling som kostar massor med människoliv i Sverige varje år.

En sak till, det är definitivt i huvudsak ett systemfel, men det det finns också individer inom beroendevården bär på ett starkt förakt för missbrukare (och sinnesvaga, personer med hälsoångest och SVBK för den delen), precis som resten av samhället. Idag är fibromyalgi och endometrios allvarliga sjukdomar som sällan diagnisticeras rätt, för bara några år sedan hamnade de i slaskdiagnosen IBS eller SVBK (hälsoångest).

Det känns som att du inte läser hela mina poster utan snarare väljer ut delar du retar upp dig på och ignorerar resten. Det blir svårt att föra en diskussion då om den ska baseras på egna enskilda händelser som på något sätt ska representera svensk vård istället för att försöka se den stora bilden.

Socialstyrelsens rekommendationer och studier är det som ska styra vården, vad den bästa behandlingen eller utredningen för olika tillstånd är, hur ska den genomföras och när. Det är viktigt att ha dessa generella råd för att se till att vården är så likvärdig den kan vara och att alla människor har rätt till behandling för sitt tillstånd. Detta är generella råd, generaliseringar om du så vill. Om varje läkare skulle utgå från allsköns obskyra möjliga förklaringar till patienters tillstånd istället för den mest rimliga så skulle många patienter få lida i onödan av onödiga tester och behandlingar utöver det faktum att budgeten för vården skulle ta slut i februari. Det är varken rimligt eller etiskt.

Du får tycka vad du vill om förklaringen att magmuskulaturen spänner sig vid stress- eller ångestpåslag vilket kan skapa smärta, det gör den inte mindre sann.

Skrivet av lappen81:

Ja ett exempel är ju ME/CFS där patienter ofta hänvisas till psykiatrin/KBT eller träning vilket har visat sig vara negativt för patienten, skapar både fysisk och psykisk ohälsa.

Andra fall är personer som har en färgad journal med vårdfel eller felaktiga utredningar som ses som utredd/men kanske felaktigt , där psykiatrin ska gå in och gräva 5-10-15-20 års sjukdoms historia och lyckas få ut något av detta, det kräver 100tals timmar att nå fram till grundproblemet i det fallet (vi förutsätter att det är fysiskt) och är inte något som kan hanteras på några möten och lite behandling sannolikt har paitenten utsatts för jag vill säga psykisk misshandel inom vården och svaren behöver nödvändigtvis inte stämma med verkligheten, snarare vad patienten förväntas att säga/psykiskt. Att då sätta en sån patient på samtalsterapi och tabletter är inte nödvändigtvis speciellt bra för patienten (som sannolikt redan har provat det). Det finns inte heller några uppföljningar på detta

Då pratar vi inte om dom 95% varav 5% kanske går in i ett skyttegravskrig utan dom resterande 5% som antingen har en gravt psykisk störning som är extremt ovanligt (0-2%?) då återstår 3% där det är orimligt efter så lång tid att hänvisa till hypokondri eller placebo, etc man får då antingen en felaktig diagnos/accepterar, blir övertalad eller inte känner att det finns något val då ekonomin kan falla / eller så har man pg av hälsan och tidigare vårdfel tillfälligt bör få en psykisk diagnos men då kommer det andra problemet, en stor risk att läkarna bakar ihop allting i den diagnosen och man kommer inte vidare.
I slutändan så måste man som patient gå tillbaka och rätta upp eller förstöra sin journalföring vilket man har gjort väldigt svårt, , allt detta är hade tungt att driva även för en frisk människa. / den här patientgruppen driver antagligen inte skyttegravskrig pg av hälsa men söker säkert sporadiskt

Jag är ingen expert på ME/CFS, men jag skulle inte våga hävda att det är tydligt negativt. Jag vet att det kommit kritik mot att det ansetts som bästa behandlingen för det och jag misstänker att det inte finns någon god behandlingsmanual med forskning på resultatet. Eftersom tillståndet i sig är så svårfångat och patientgruppen förhållandevis heterogen är det svårt att behandla dem som grupp.

Min erfarenhet av att bedriva utredningar är att man först och främst ser personen i rummet och lyssnar till den, att läsa in sig på tidigare journal är en del av utredningen men den är ett stöd, inte grunden för ens diagnostiska överväganden. Om man redan visste vad patienten behövde hade de aldrig kommit till mig för att utredas.

Med det sagt så kommer vi nog inte längre, jag hoppas att ni får möta bättre representanter från vården och att ni känner er både bemötta och hörda.

God fortsättning!

Visa signatur

7800X3D - 7900XTX - QD-OLED 34" AW3423DW

Permalänk

Jag har läst några inlägg och mina kommentarer är:

Ens kropp går inte jämföra emot en produkt som föräldrarna har köpt av staten och de kräver livstidsgaranti. Med detta menar jag att det kommer alltid finnas mängder av defekter på ens kropp och staten kan inte i allafall just nu t.ex. inte byta ut en defekt ben emot en helt ny och det är löst.
Likaså är diagnosverktygen som sjukvården har sämre än de diagnosverktyg som ens bil/datorhandlare har. Man som kund påstår sig ha ett fel, sjukvården hittar ej orsaken eller inte ens kan se att felet finns. Folk gnäller då ofta på att vår sjukvård suger, men om den ej är bättre någon annanstans i världen på att lösa ens problem. Så kanske det är ens verklighetsuppfattning som problemet är?

När det gäller mer flummiga sjukdomar så bottnar nog folks skepsism med att vår sjukvård tillhör socialismen. Hade alla från egna pengar betalat sjukvården och ens läkarintyg absolut inte hade haft något med bidrag att göra så hade sjukvården fått den respekt den förtjänar.
Som det är idag ser man personer som är utbrända, deprimerade etc som tack vare deras sociala förmågor klarar av att bli sjukskriva när det finns så många som är betydligt mer av de båda som tvingas jobba.
Alltså är man utbränd så det första man skippar är socialt umgänge på fritiden, all typ av resor, ansträngande nöjen osv. Där jag vet flera som är utbrända som har gjort saker som vi andra halvutbrända inte ens skulle fantisera om att klara.
Det är lite som att någon sjukskriver sig på jobbet från brevbärare för den är orkeslös, samtidigt samma dag som den är sjukskriven tar personen och åker Vasaloppet.

Observera att jag inte på något sätt påstår att man inte kan vara utbränd, deprimerad etc, det jag ifrågasätter är om urvalet av de som får chans att återhämta sig är det bästa. Eller om det mycket handlar om personers sociala förmåga att övertyga byråkrater.

Min slutsats är att folk alltid kommer gnälla på att sjukvården ej löser ens problem och att folk alltid kommer se ner på sjukvården som en myndighet som ger vissa utvalda rätt till att slippa plågas mindre än andra med att jobba när de mår mycket dåligt.

*edit*
Angående utbrändhet och sjukskrivning så är min känsla att det är lite som bingolotto. Alltså utbrändhet är vår tids folksjukdom och många mår riktigt dåligt och skulle behöva uthämta sig.
Men att få ersättning är lite som att spela bingo, bara söka på utbrändhet nekad ersättning på google:
Ett exempel: https://www.svd.se/34-ar-och-utbrand--men-ingen-sjukpeng

Permalänk
Medlem

@Yorg: God fortsättning