En allmän sjukvård, men inte för alla?

Vet inte var du fantiserade fram "bara lite" ifrån. Klart hon har skitont, annars vill man inte vänta timmar på akuten.

Skickades från m.sweclockers.com

Det finns mig veterligen ingen gräns för hur många gånger man kan vända sig till sjukvården för hjälp, och ju sämre man tror att systemet fungerar desto fler försök borde det rimligen krävas innan man prickar rätt. En viss påstridighet blir då ofrånkomligt en förutsättning för att få rätt hjälp, i synnerhet om man upplever att man har blivit felaktigt bemött.

Att på förhand ge upp och döma ut vården, även om det skulle vara på goda grunder, gör att det blir svårare att kunna tillgodogöra sig den vård man behöver.

Om man inte är nöjd med vården kan man också komma i kontakt med en vårdombudsman för en opartisk bedömning. Det kan du läsa om på 1177, "Om du inte är nöjd med vården". Det finns instanser med syfte att säkerställa vårdens kvalitet men likt ovan är de direkt beroende av att kontakt initieras av patient eller närstående.

Det är också orimligt att förvänta sig att sjukvården ska kunna upptäcka alla fel varje gång, eller för den delen att anta att sjukvården har fel i varje led. Tyvärr hamnar dock ofta diskussionen i fel forum. För det finns säkerligen människor som fått det hela om bakfoten bland såväl patienter som vårdpersonal, och det behövs större kompetens och insikt för att komma till klarhet i saken än vad vi rimligen kan åstadkomma här.

För det första så hade jag inte litat på något "råd" i den här tråden, bara som generell tumregel (nej, inte ens mitt, du har ingen aning om huruvida jag bara utger mig för att vara legitimerad eller faktiskt är det). Internet är fullt av tvärsäkra experter på allt mellan himmel och jord, men kanske särskilt gällande politik och vård. Det är därför antivaxxers växer i antal.

Med det sagt, om din fästmö äter både centralstimulantia och starkare psykofarmaka så måste det finnas någon form av medicinsk uppföljning från psykiatrin, om ni vill in till psykiatrin igen borde det vara ett gyllene tillfälle?

Jag har själv lidit av och behandlat för IBS vilket kan ge besvär liknande de du beskriver, det effektivaste jag upplevt och hittat forskningstöd för är KBT med fokus just på IBS. Kanske värt att ta med lokala psykiatrin? Kosten och kosthållningen är också en stor faktor, kan vara värt att läsa på lite om FODMAPS och testa sig fram genom att utesluta saker.

Om inget av detta fungerar går det såklart att göra en egen vårdbegäran för att få komma till psykiatrin.

Lycka till!

Det gör det inte, som legitimerad vårdpersonal riskerar man att bli av med sin legitimation om man inte gör det.

Om det du beskriver stämmer kan du få den delen av journalen förstörd genom att kontakta IVO.

https://www.1177.se/sa-fungerar-varden/sa-skyddas-och-hantera...

Journaler är inte lika tidskrävande. Är man kraftigt överarbetad så blir det lätt så att man tar till journaler. Vilket självfallet är fel.

För det kan inte vara så att du hade tur och fick "rätt" läkare kontra "fel" läkare?

Har ett liknande exempel fast enkom med svenska läkare. Morsan hade dålig ämnesomsättning och fick huvudvärk samt andra smärtor pga. det. I flera år gick hon till samma sjukhus och samma läkare. Varenda gång skickades hon ut nästan direkt. Inget fel stod det. Hon bytte tillsist läkare och sjukhus. Ett par besök och sedan hittade de "felet". Allt handlar om rätt person vid rätt tidpunkt.

Finns en orsak för det också. Dels för att kunna följa en patients utveckling MEN FRAMFÖRALLT för att följa den vård som patienten får samt vilka eventuella problem som kan finnas med en viss vård. Tänk er t.ex. om någon är allergisk mot en viss antibiotika eller smärtstillande? Det kan bli katastrofala följder och i värsta fall leda till ens död.

Vi har fått den vård vi förtjänar genom våra val och nu är det för sent.

Min samlade bedömning är att svensk sjukvård är bra på vissa saker, där det finns en bredd i kompetens och erfarenhet. Men sedan finns det tyvärr områden där det är ett lotteri om man får bra vård eller ens vård överhuvudtaget.

Har nära anhöriga som har fått vård för hjärtat, diabetes och brutna nackkotor (olika personer, gudskelov). Detta har vården hanterat under omständigheterna väl. Även njurtransplantation har varit lyckad för en nära vän.

Däremot tycks det vara snudd på omöjligt för svensk sjukvård att komma till bukt med mag- och buksmärtor, som oftast buntas ihop under "IBS"-stämpeln. Exempelvis är problem med sköldkörteln ganska vanligt förekommande, vilket påverkar ämnesomsättning och allt möjligt, men är ändå svårt att diagnostisera eftersom man saknar erfarenheten annat än hos vissa specialistavdelningar.

En väninna höll på att dö efter att ha blivit klämd mellan en häst och dennes stallbox. Det hög till i mellangärdet, men hon bet ihop och kontaktade sedan vårdcentralen efter stallpasset. De skickade hem henne med värktabletter. Mitt i natten fick hon åka i ilfart med ambulans till sjukhuset, där hon sövdes och de opererade direkt. Visade sig att ena äggledaren hade trasats samman och de fick pumpa ut 1½ liter blod från buken. Sedan låg hon sövd över natten. I slutändan räddade svensk sjukvård hennes liv, men bristen på tid och kompetens hos våra allmänläkare på vårdcentralerna innebär färre diagnoser och fler misstag som i värsta fall kan sluta riktigt illa. De förväntas kunna allt, men har sällan mer än max ett par minuter på sig med varje patient.

Jag har förmånen av att ha många läkare i bekantskapskretsen. Har pratat med dem om de frågor som TS skriver, t.ex. hur man skall hantera Google-diagnostiserade patienter. Alla vittnar om att trycket mot läkarna har ökat och att det är svårt att bedöma vilka som är sjuka på riktigt och vilka som inbillar sig utifrån den korta tid de har tillsammans med sina patienter. Det råder ingen tvekan om att ett tungt lass att arbeta i vården under rådande förutsättningar (inte minst för "empatipersonal" som t.ex. undersköterskor).

Jag klandrar inte människorna som arbetar i vården utan ser det snarare som ett systemfel, där för mycket av resurserna äts upp av byråkrati, mellanchefer och pappersexercerande tjänster som inte deltar i det "operativa" arbetet. Om varje läkare fick mer tid både till sina patienter och sin egen fortbildning är jag övertygad om att vi skulle kunna få en betydligt bättre sjukvård för samma kostnad som vi redan betalar idag.

Sedan skall vi inte ens gå in på hur urbota dumt det är att ha 21 olika landsting där alla kan sätta sina egna regler för vilken vård de skall ge sina medborgare.

Inte bara ett av de dyraste utan hela världens dyraste, faktiskt. Nya Karolinska kvalar in på plats 14 i topplistan över världens dyraste byggnader genom tiderna - alla kategorier.

Just Nya Karolinska är ett klart exempel på vad som händer när det saknas konkurrens. Allt från själva byggnaden till maskiner till anställda kommer från företag som varit ensamma att ställa upp. Därför blev det ockerpriser. Det kombinerat med dålig upphandling samt förseningar.

Det byggs ett nytt sjukhus i Malmö. Får se om man gör samma misstag där eller om det faktiskt blir som man tänkt sig.

@Crazy Ferret: Jag tänker inte berätta min historia här, för precis som med dig är den inte min. Det jag kan säga är att min syster hela livet lidit av svår ångest, psykiska problem etc. Det finns orsaker men de vill jag inte heller redovisa här. Hon började använda psykofarmaka som är beroendeframkallande, först på order av läkare men sedan ville hon ha mer... Min syster gick bort får några månader sedan efter att samma vecka sökt hjälp upprepade gånger på sjukhus för smärtor i buk och bröst. Hon dog inte av en överdos enlig tox-prover men dödsorsak är inte klarlagd. Bara någon dag innan hennes hjärta slutade slå blev hon hemskickad från sjukhus utan utredning. Jag har påbörjat en process med patientnämden som bekräftar att personer med sämre mental hälsa (beroendesjuka, deprimerade etc) får betydligt sämre vård och avvisas ofta utan åtgärd med hänvisning till ångest/droger.

Jag håller med detta är inget politiskt men politikerna som helhet är ansvariga får att vi har så dålig vård när man delar in patienter i fack, mentalt sjuka, beroendesjuka och fysiskt sjuka. Det är olika budgetar för de olika områdena och hittar en läkare att det går att skeppa patienten till någon annan och avsäga sig ansvar gör de så omedelbart. Det är också ett ganska svensk problem, vi moraliserar extra hårt och ca tusen psykiskt sjuka som tagit drogerna till hjälp dör varje år i Sverige, unikt för EU.

Såklart är det ett komplext ämne och det finn inte ett rätt svar men att vara psykiskt funktionshindrad är idag något vi ser med förakt istället för empati på. Bara för att mår psykiskt dåligt betyder inte det att man inte kan vara fysiskt sjuk, tvärtom är det mer sannolikt.

Problemet är ju om man inte orkar, man är för sjuk, lider av psykiska problem etc. Heller inte alla som har den ekonomiska möjligheten till privat sjukförsäkring, förtjänar de sämre vård än du?

Vanligtvis skriver de inte fel. Att det finns läkare som dömer en enbart efter journaler är inget argument för att avskaffa dem.