Sur, Ledsen, Galen?! Skriv av er här!

@Guggen64: Kan hända att det fågelmatningen är problemet om man bor i stan, men på landsbygden får alla problem med möss på senhösten och vintern när kylan kommer. Det börjar egentligen i augusti/september när trösksäsongen drar igång, sakta men säkert försvinner all spannmål från fälten och mössen söker sig till husen för att hitta mat. Gammal spånskiva är säkert inte lika gott som vete, men de har inte mycket att välja på.

Musfällor laddade med rökt korv funkar bra enligt min erfarenhet, katt med jaktinstinkt är dock det mest effektiva. Enda problemet är att man måste hålla de två åtskilda om man inte vill att katten ska gå i fällan.

On topic: Lite sur över att min dator är för kass för RDR2 och jag är för snål för att köpa ny, har istället spenderat eftermiddagen med att försöka klå Nightmare King Grimm i Hollow Knight på Nintendo Switch som en riktig konsolspelare.

@Mizzarrogh: Frågan är ju om du har egen katt? Låter man katten springa runt och sprida sin lukt i huset brukar mössen inte vilja bo där. Men finns katterna bara utanför blir ditt hus en fristad istället.

@Mizzarrogh: Nej klart, de tar ju inte möss inuti väggar osv som en hermelin ev. kan. Katterna brukar dock vara smartare än mössen och vänta ut dem.

Enda gången jag haft helt fritt från ohyra i bostaden var när jag bodde i betonglägenhet på 5e våningen i en större stad, den var så tät att man fick smälla igen ytterdörren och inte ens en spindel letade sig in. Trevligt tycker vissa, men jag skulle inte vilja bo så igen. Illa nog att bo i lägenhet i mindre stad som jag gör nu.

Helvetes. Jävla. Skit!

Vilken usel helg det har varit!

Jag och frugan hade blivit inbjudna till Sweclockers Live och jag var superpepp på det. Vi hade köpt Storfirarbiljetter, hotell, allt var fixat... Så på Fredagsmorgonen beter sig vår bruna belgiska jättekanin Oliver konstigt. Något neurologiskt. Han håller huvudet snett, haltar, har svårt med balansen, andas tungt och vekar ha ont... Vi åker till djursjukhuset med honom. Då beter han sig normalt igen men när vi kommer hem så är det samma sak och det blir värre. Ny runda till sjukhuset och resultatet blir att veterinären (som inte är expert på kaniner) säger att det kan vara virus eller en parasit, så vi får avmaskning, antibiotika och smärtstillande och vi skickas hem igen. Han får i sig medicinen men när kvällen och natten förlöper så blir det värre och värre. Vi inser att det kommer sluta med att han avlider och försöker febrilt få tag på någon som kan komma ut till oss och avsluta lidandet men det finns ingen som erbjuder sådanna tjänster, så han fick somna in hemma hos oss och lida helt i onödan. Buss och hotell avbokades under natten då det inte skulle gått. Så både vår älskade kanin och vår chans att gå på Sweclockers 20-årsjubileum är borta för alltid, och allt är bara svart.

Han skulle fyllt 4 i december så han skulle haft några år kvar. Och det känns så svårt och snopet att han gick från frisk till död på mindre än 24 timmar. Han var frigående i lägenheten och var verkligen en del av familjen, och hans vita kompis Lucy saknar honom verkligen. Det skär i hjärtat.

Sedan är jag en person som normalt trivs med en rätt inrutat förutsägbar tillvaro och det är sällan jag blir pepp på att gå på saker, men såg verkligen fram emot Sweclockers 20-årsjubileum. En dubbelsmäll utan motstycke. Man är helt tom.

https://i.ibb.co/gMv1kRn/20191110-182353.jpg

Finns inget som heter "bara ett husdjur" för mig. De är familjemedlemmar och det är oerhört svårt och tungt när de blir sjuka och inte mår bra.

Vi har i alla fall skickat efter en obdution hos SVA så vi får veta vad det rör sig om. Kan ju vara stroke, hjärnhinneinflammation eller något annat. Men är det så att det är något han fått i sig här hemma eller något som smittar så behöver vi veta det så att vi kan ndvika liknande missöden i framtiden, och tror det kommer kännas bättre i längden att få veta orsaken, även om det är tungt just nu att det kommer dröja innan vi får hem urnan.

Tack Ja det blir långsamt bättre. I fredags och lördags var det mest panik och förtvivlan men nu börjar väl det hela sjunka in på ett annat sätt så man kan börja bearbeta det hela utan att det är totalt kaos i huvudet.

Så är det. Jag har haft perioder i mitt liv då jag trott att det är bättre att trycka unden jobbiga känslor och låtsas som att allt är bra, att man är stark och så vidare. Men det resulterar oftast bara i att man istället får hantera det senare för det försvinner inte. Samt att det går ut över omgivningen i form av att man blir introvert och snarstucken av sig. Det är bara acceptera att det ibland händer saker som gör att man går sönder och läkningen måste få ta den tid det tar.

Tack för omtanken <3

Det är precis så jag funkar tyvärr och det är svårt att ändra på. Vår yngsta barn fick nyligen diagnos autism och även om det inte är en överaskning, då utredningen har pågått ett tag, så blir man ändå knäckt inombords. Jag försöker vara stark för hela familjen, då min sambo är förkrossad, men vet att det kommer att hinna ikapp mig förr eller senare. Just nu är det "survival mode".

Så är det. Jag tycker varken man skall skambelägga de som vill visa känslor eller försöka dra det ur folk som vill hålla det för sig själv. Det viktiga är att man får hantera det på sitt sätt så att man kommer frammåt i processen så det inte ligger och pyr och skaver i flera år.

Så är det för mig med. Jag tror det är vanligt att det blir så när man lever tillsammans med någon. När den ena är svag och orolig blir den andra lugn och en klippa att luta sig emot. Det har hänt flera gånger för mig och min fru när vi gått igenom tragiska händelser tillsammans.

Sen tror jag det är helt naturligt att bli sänkt även när det är väntat. Blir ju gärna så att man är orealistiskt optimistisk, förnekar och hoppas på mirakel. Hoppas det går bra med barnet. Vet själv hur jävligt det kan vara när vården är otillräcklig och oförstående och det är allt för ofta man möts av "gå hem och ta en Alvedon"-attityden vad det än gäller.

Norrland? Ja det skiljer ju lite i landet på hur det är. Men tror inte det skiljer så mycket hur vi är funtade. En del kan anpassa sig till "seder och bruk". Men är man en person som mår direkt dåligt av att inte få ha sina känslor externt så blir det ju jobbigt.

För mig så känns det lättare om jag får prata (såvida det kommer från mig själv och ingen så att säga drar det ur mig) för då blir det "hanterat" och utagerat. Håller jag jobbiga saker inom mig så blir det aldrig processat riktigt och det blir mer att jag fastnar i tankeloopar och negativa spiraler, och sådanna människor finns ju även i Norrland så det måste vara otroligt kämpigt för dem.

Jävla idioter som slår på helljuset 10m innan mötet!!! Hur bråttom kan man ha egentligen?

Det måste vara ett gammalt körkort du har. Det är "i mötesögonblicket" som gäller nu, och iaf sedan jag tog körkort.