Hej!
Så du väljer mellan D och I? Grattis – båda är bra val. Samtidigt tror jag inte att du hittar svaret på vad du ska välja här – däremot så kanske vi kan hjälpa dig med att ställa rätt frågor.
I valet mellan D och I bör du exempelvis fråga dig vad som intresserar dig mest – datautveckling eller företagsledning? De som jag känner som läst D (ett fåtal) arbetar i huvudsak med olika former av systemutveckling, antingen på ett större företag eller som konsult – hur skulle det passa dig? De som jag känner som läst I (några fler) jobbar ofta som företagskonsulter (några managmentkonsulter och några inom IT), VD:ar (inte sällan på någon tekniskt avancerad start-up), projektledare eller som försäljare av tekniskt avancerade produkter/system – vad skulle du säga om något sådant?
För egen del läste jag I-linjen i Linköping. Jag började visserligen med F (teknisk fysik) i Lund – men mina studier där gick åt fanders. Dels för att jag inte var förberedd på hur krävande studierna skulle vara och dels för att det var alldeles för kul med nationslivet. Så efter första året flyttade jag till Linköping och började på I-linjen – det var lagom ”tråkigt” och passade mig därför utmärkt. Låt vara att det inte alls var lika kul som i Lund (oj, vad jag saknade Lunds aktiva nationsliv och rockkonserterna på mejeriet) men studieresultaten blev mycket mycket bättre. Dessutom är campusområdet i Linköping ganska begränsat, så det är relativt lätt att läsa extrakurser inom områden som intresserar. Själv läste jag exempelvis kurser i design, dramapedagogik, entreprenörskap, etik, ledarskap, pedagogik och presentationsteknik.
En annan faktor som var viktig när jag valde Linköping var att I-linjen var stor där – så att det fanns många olika inriktningar och kurser att välja mellan. Exempelvis kunde jag välja mellan 3 olika (data, maskin och elektronik) som teknisk inriktning (jag valde data) och mellan 7 st olika – ex organisation/ledarskap, marknadsföring, logistik, finansiering, produktionsekonomi och informationssystem – som ekonomisk inriktning. Nu var ju detta ganska länge sedan – så det ser säkert annorlunda ut idag.
När det gäller det sociala livet upplevde jag att detta skilde sig ganska mycket mellan de olika studieorterna. I Lund (och säkert även i Uppsala) är nationslivet den dominerande sociala arenan, där man möter många olika människor från helt olika utbildningar. I Linköping fanns visserligen också nationer – men inte alls på samma sätt som i Lund. Istället kretsade det sociala livet för många på det fester som teknologkåren ordnade, där man förväntades att gå i overall för att visa vilken utbildning man gick på (och hur många fina märken man hade sytt på den). Liknande tillställningar fanns visserligen även i Lund, men där fanns också så mycket annat att välja på…
Vilka människor som du träffar beror också tills stor del på hur du väljer att bo. I en korridor blir ju det sociala samspelet helt annorlunda jämfört med om du bor du själv i en lägenhet. Själv bodde jag i en kaotisk men rolig studentkorridor i Lund för att sedan flytta till en 1:a i ett lugnt och fint område i Linköping, för att kunna fokusera på studierna. Detta gav bra studieresultat, men socialt var det något av en öken. Jag flyttade därför till en relativt lugn studentkorridor och bodde där ett drygt år innan jag fick tag på en superfin och central 1:a, där jag bodde till dess att jag flyttade ihop med min dåvarande flickvän.
Samspel med arbetsgivare… Jag skulle tro att alla högskolor anordnar olika arbetsmarknadsdagar. Själv upplevde jag dessa som alldeles för ytliga för att ge mig något utbyte – men det finns ju dem som det passar jättebra. För egen del fick jag snarare mer kontakter i samband med att jag skulle skriva examensarbete. Exempelvis blev jag en dag uppringd av en amerikansk managmentkonsultfirma, Bain, som sa:
”Vi har aldrig varit involverade i ett examensarbete tidigare, men om vi ska vara det så är det ditt som vi vill vara med på. Vad är upplägget?”
Nu blev det inte något av detta, men jag hittade ett annat intressant projekt när ett svenskt IT-företag skulle etablera sig i London. Därefter arbetade jag som marknadsanalytiker i sthlm, innan jag var med om att starta en ny managementkonsultfirma. Därefter började jag arbeta ett tag som frilans (gjorde ex ett kortare uppdrag i Tokyo) innan jag i samband med föräldraledighet valde att läsa universitetskurser och program på distans – jag har ex. tagit 2 magisterexamina och läst ungefär 100 internationella universitetskurser vid ex Harvard, Stanford, Yale, MIT, IMF och Världsbanken. På denna typ av program/kurser är det av naturliga skäl svårt att skapa kontakter men utbildningskvaliteten är oftast helt överlägsen den som ges vid svenska universitet. Så om du menar allvar med att du vill prova och komma på nya grejer och vara i framkant av teknisk utveckling så kan jag inte nog understryka vikten av att söka kunskap utanför den svenska universitetsvärlden.
I Sverige är vi duktiga på att borra oss djupare i kunskapshålet som vi redan står i, men har ofta förlorat perspektivet hur detta kunskapshål förhåller sig till andra angränsade områden. På mina magisterprogram har jag ex fått argumentera för att hjärnan visst är en central mekanism vid beslutsfattande (på ett program inom beslutsteori) samt att AI-tekniken visst har gjort betydande utvecklingssprång på senare år och man därför inte alls kan bedöma tekniken idag med utgångspunkt i en kurs man tidigare höll baserad på en bok från 1993 (som dessutom visat sig vara helt felaktig). Inom mitt område, AI, har jag ju betydande fördel av att jag både läst datateknik vid I-linjen i Linköping, flera kurser/program i neurovetenskap (ex. på Harvard), maskininlärning på MIT samt ekonomi både i Lund, Linköping, BTH och på Yale, IMF och Världsbanken. Denna nivå hade jag aldrig kunnat nå av att bara gå ett färdigt program utan idag krävs det mer för att ligga i framkant.
Lycka till!
/M