Hur fick ni tag på er lägenhet?

Och på vilket sätt skulle det paret ha problem vid en ränta vid 5%? Det motsvarar bara 15 papp i månaden även innan ränteavdrag, och för så länge sedan att de gav ut sådana lån var amorteringstakten som krävdes allt annat än hög. De kommer överleva och betala sin ränta men det blir ju inte fett. Bankerna har som sagt i många år räknat på att de som får låna klarar högre räntor, däremot är det inget fett leverne man får på bankens kalkyler men det är gångbart (ibland räknar dock banken med lyx som lunchkostnader ute på restaurang istället för matlåda).

Sen finns det ju alltid de som blivit sjuka, bytt arbete till lägre lön, sitter med massa kreditkortsskulder eller liknande sedan de köpte men dessa är ju ingen stor del.

Om det är 20% som säger att de inte har råd kan man dra slutsatsen att det är klart färre än så som faktiskt inte har råd när vi räknar bort lyxkonsumtionen.

Kronofogden kommer ju sälja fastigheterna även om bankerna gör förlust, så länge det inte finns för mycket bostäder får bankerna i sin tur nya kunder... Att det är en risk att köpa en lägenhet för 5 miljoner som har en standard som i en annan stad skulle kosta 500000 kan nog vem som helst räkna ut. Extrembelånade hus/lägenheter ser du inte i hela landet.

Du har rätt det är ingenting själv vart man placerad 94 och först nu har jag fått en lägenhet via den kön.

De är "bara" 100k dyrare än jag senast hörde med en... (som inte längre gör sånt)
Otillåtet njao, kösystemen finns väl och så kommer någon och köper in sig osv, cash is king som man säger och svenska staten gillar inte det alls.
Surt om priserna är så höga nu :/

Jag köpte den, la alla mina besparingar på en kontantinsats och hoppas på att räntorna inte ska skjuta i höjden...

Är man fattig är det ju väldigt dumt att köpa en lägenhet som har hög sanolikhet att öka i avgift och minska i värde...

Skickades från m.sweclockers.com

Fick tag i min hyreslägenhet p.g.a ren tur egentligen.

Tackade ja till första bästa lägenhet som jag fick visning på. Men sedan gick det några veckor och jag hörde ingenting ifrån dom.
När jag väl fick tag på dessa igen så förklarade dom att det har blivit ett misstag, att någon annan fick lägenheten trots att jag hade tackat ja till det första erbjudandet.
Så som plåster på såren så garanterade dom mig nästa lägenhet jag ville ha, av de som fanns tillgängligt då.
Så i slutändan fick jag en bättre lägenhet än den jag först hade tackat ja till.

Hyran var också riktigt nice på 2600. Men nu för tiden ligger den närmare 3800. Detta är för en etta på 40kvm.
Trivs bra här och det är ett fint område, så har blivit kvar här rätt länge.

När grannen skulle flytta så var det drygt 600 pers före honom i kön och då hade han även bott här i området drygt 10 år som ger ett visst försprång.

Dock så har detta bolag numer en deal med migrationsverket, så varje ledig lägenhet går till dessa först. Så området har sakta men säkert byts ut om man säger så.
Inte lika illa som t.ex rinkeby men är på god väg.
Sedan vettefasen hur länge dom får hyra dock, då familjerna byts ut typ var 3-6e månad. Eller så vill dom helt enkelt flytta vidare söderöver.

Däremot så är köpeslägenheterna inte så sjukt överprisade som i t.ex stockholm. Så vill man bo i västernorrland så kan man göra det relativt "billigt". Men priserna är rätt sjuka jämfört med vad de en gång var. Likaså med husen, de som köpte hus här för 20-30 år sedan gör en rejält saftig vinst idag.

Studentlägenhet Telefonplan, köade i 5,5 år. Får behålla köpoängen.

För mig tog det 11 år i bostadskö för att få en hyresrätt som jag ville ha, och då är det inte ens inne i centrala Stockholm, samt att hyran ligger någon tusenlapp eller två över vad jag egentligen vill betala. Jag hade dock lite kriterier så som diskmaskin, tvättmaskin, tillgång till bra och relativt billigt internet samt någon minuts gångavstånd till pendeltåg, mataffär etc.

Jag flyttade faktiskt ifrån en bostadsrätt till hyresrätt, men vet inte hur länge jag blir kvar i Sverige så det vägde in en del i det beslutet. Bostadsrätten hade gått upp med nästan 100% i pris när jag flyttade också (ett rejält stambyte, total renovering av badrum, nya fönster och balkongdörr samt att min BRF anslöt sig till fibernätet hjälpte såklart till). Planerar du på längre sikt är en bostadsrätt förmodligen att föredra, men en hyresrätt kan vara en temporär lösning under något/några år..

Även om han bor kvar i familjehemmet är det väl normalt att man betalar en slant, dvs inget "pappa betalar"-boende.

Sedan beror det ju sjukt mycket var man bor. Dina 7000-8000 efter skatt skulle räcka till min hyra och en rulle dasspapper ungefär. Och när elräkning, mobilräkning och försäkring skulle betalas hade du varit över de 8000 kronorna. Ditt resonemang förutsätter att du delar hyran med någon vilket inte alla vill göra tidigt i livet (eller sent för den delen).

inga problem alls, jag och min sambo har en gemensam kassa varje månad på 18k där en hyra på 9k (6k bostadsrättavgift 3k amortering) ingår + ny bil som kostar ungefär 5k i månaden med avbetalning, bensin, försäkring, skatt och service och det brukar vara ett par hundralappar kvar när månaden är slut ändå har de senaste månaderna lagt mellan 10-12k i månaden rakt in i fonder.

min lön brukar ligga på mellan 23-27k efter skatt varje månad.

innan när jag bodde ensam hade jag en hyra på 2.4k + diverse räkningar på 1k och käkade för runt 3k i månaden och hade en äldre bil som jag la max 2000kr på i månaden och hade cirka 17k efter skatt så även då kunde jag spara rejält och lägga undan, beror väl lite på hur man prioriterar? måste man bo i en storstad där hyrorna är åt helvete?

Mitt förra boende hade en hyra på 3000 i månaden. 200 i elkostnader. Stockholm, Vårberg. Hade 2200 i Fruängen som alternativ. Så nej, jag behöver inte dela med någon för att klara mig på den summan. Men frågan var om det är möjligt eller inte, inte om du och alla andra kan det oberoende av livsval och förutsättningar.

Och varför är det självklart att betala hemma? Det är en sån sak man som förälder gör för att ens unge inte bara ska drälla kvar hemma och tro att man kan bränna hur mycket stålar som helst på just lyxvaror. Om ditt barn istället sparar och är ansvarsfull med pengarna, varför skulle du då komma och hindra de från att så tidigt som möjligt få en bra start i livet genom vettiga val? En sak om familjen har det knapert och alla får hjälpa till, men det här är SweClockers, övre medelklassens domän, så det är nog undantaget här.

Skickades från m.sweclockers.com

7000kr utöver hyra är ju nästan en dröm, i dagsläget.

Har själv som sjukskriven ca 3k i månaden att leva på. Dvs lite och inget egentligen.
Men visst även när jag hade ett förhållande och delade kostnader så skulle det landa på ca 4.5-5k i månaden. Dvs inget lyx liv.
Men i jobb så var det ca 25k efter skatt, som sommarjobb. I övrigt 16k.
Alla lever inte lyxliv eller har det helt lätt här i livet.
Det är nästan lite provocerande när du anser leva lyx på ca 7k. För det är långt över vad existensminimum är. Och är även en realitet för många utav oss som utav en eller annan anledning har blivit sjukskrivna eller värre.

Dock så hoppas jag på att komma in på någon programmerings-utbildning så att man kan leva lite bättre framöver och inte vara förhindrad.
Men även där så blir det käppar i hjulet. Då jag måste betala av mina resterande ca 60k i CSN innan jag kan ansöka på nytt inför en utbildning. Vilket som du kanske förstår inte är helt enkelt med lite och inget varje månad.

Edit: Såg nu att jag missförstod lite initialt. Du hade alltså 8k men delade kostnaden med din sambo.
Så min poäng kvarstår.

Min första delade jag med två polare vars syster hade haft den innan; lägenheten efter det fick jag genom en kombination av kötid (5 år), område med (oförtjänt) dåligt rykte samt att den som hade hand om uthyrningen kände igen mitt efternamn.
Det var en etta på 42 kvm där jag efter bara några månader lät en polare flytta in efter att han blivit utslängd från sin morsa vid 19 års ålder. Vi bodde tillsammans i strax över 4 år, och under tiden hade vi båda flera förhållanden. Det var... en intressant tid

Efter det var det ren tur + ytterligare 5 års ködagar + sambo.
Sen sket det sig så jag couchsurfade i något halvår för att det inte gick att vara hemma på grund av shouting matches, sen träffade jag min nuvarande sambo och flyttade in här för nästan exakt ett år sedan, en tvåa på övre 40 något och den första bostadsrätt jag bor i sedan jag flyttade från föräldrarna. Inte för att det spelar någon roll visserligen, jag har noll ekonomisk del i den här.

Så TL:DR; kötid, tur samt vilja att ta vad fan som helst

Jag skrev inte att det är självklart att en skall betala hemma.

Vänd på det och se det som att du förbereder ditt barn för vuxenvärlden och att vara ansvarsfull, vänjer sig att det kostar att leva så att det inte blir som en hink kallt vatten i ansiktet när de väl fått vingar och flyger ur boet. Det är egentligen inte pengarna i sig det handlar om, det är mest att lära rätt vanor. Så jag menar inte på att 50% av ens barns inkomst ska gå till dig som förälder - utansnarare en lägre symbolisk summa så länge familjen inte har det knapert som du säger. Det utesluter ju inte att du låter ditt barn ta ansvar över sin ekonomi och spara ihop pengar.

Pengarna man som förälder får in kan ju i hemlighet gå till ett fondkonto som sedan blir inflyttningspresent när ens barn väl flyttar, som ett exempel. Men det är ju såklart helt upp till en själv och sin filosofi. Jag säger inte att du har fel, men jag tror inte heller att det bara finns ett rätt svar. Jag kan hålla med dig och finna för- och nackdelar på båda sidor av myntet. Nu har jag inga barn själv, men den dagen så kanske jag kommer till någon annan insikt.

Sedan vet jag inte varför den övre medelklassen skulle vara i majoritet här - tycker jag ser åtskilliga trådar om budgetdatorer och uppgraderingar som är borderline dumsnålt här. Men vad vet jag.

Mjo eller som i mitt fall, direkt då jag blev 18 så skulle jag betala här hemma. 3000kr. Vilket kanske låter lite eller mycket beroende på hur man ser det.
För mig var det för mycket och jag trivdes inte heller hemma av olika anledningar, så flyttade så fort jag kunde. 2 år senare.
Fick även då bättre hyra på ca 2600, så det var ju givet att flytta så fort det gick.
Som jag nämnt tidigare i tråden dock, så är denna hyra numer 3800 ca. Så är ju inte lika självklart att bara dra så fort man kan i dagsläget.
Sedan kanske man har päron som låter en bo gratis, vilket ju är helt schysst.
Andra har det inte helt lika lätt, T.ex en polares föräldrar som blev miljonärer p.g.a lottovinst blev genast ovänner och de gjorde slut och splittade 50/50, men ungarna fick även ta del utav detta.
De flyttade ganska omgående till eget boende, men valde sedan att smart investera pengarna och sedan jobba som vanligt, förutom en utav dem. Han festade upp alltihopa. Vet inte vad som blev av honom numer då jag inte har sett honom på typ 10 år.

Sedan så håller jag med om gissningen att alla skulle vara övre medelklass.
Jag må vara påläst inom väldigt mycket inom data då det är mitt intresse, men tack vare sjukskrivning så har jag lite och inget. Just därför så tar det även mig ett par månader att ens spara till en datordel. Men det hindrar inte mitt intresse från att läsa typ 20 olika recensioner angående den pryl jag vill/ska köpa.

Prioriteringar...

För mig är det faktiskt helt obegripligt varför man ska ha ett så pass dyrt boende bara för man tjänar mycket?

Våra boendekostnader har minskat samtidigt som vi ökat våra inkomster. Sedan så spenderar vi inga pengar på resor eller så mycket andra onödiga saker som de flesta brukar. Dessutom har vi nyligen bytt ifrån en hiskeligt dyr Volvo V90 till en billig Hyundai.

Det är normalt att betala lika mycket som om man vore inneboende hos någon annan. Sen är inte 6 % avkastning normalt. Sen kan man ha pendlingskostnad på ett antal tusenlappar för att ta sig till jobbet. Det går att bo/leva billigt, men att samtidigt ha ett välbetalt jobb inom gång/cykelavstånd (eller lokalbuss) är desto svårare, en ung person (utan eftergymnasial utbildning) kommer inte upp till medellönen till att börja med.

Nu börjar det bli många år sedan och detta handlar om en del av landet där riktnumret inte är 08 eller 031.

Första lägenheten var 2008. Ringde upp kommunens bostadsbolag och fick kolla på ett par lägenheter samma vecka. Totalt fanns ett tiotal att välja på men det slutade med en tvåa på 51 kvadrat. Vindsvåning med en del nackdelar men ganska mysig när jag väl var inflyttad. Hyran låg precis under 3000 när jag flyttade in. Hade 15 min cykelväg till jobbet och med några minuters omväg passerade jag centrum på vägen hem från jobbet.

2011 var det dags igen. Då var det flytt till en ännu mindre ort. Kollade runt lite och fick tag i en trea som dessutom skulle renoveras innan inflytt. 95 kvadrat radhus med lite trädgård och garage. Bäst av allt, 4500 i kallhyra (elen snittade på under 800kr i månaden). 20 min promenad till jobbet och passerade mataffären på vägen. Nackdelen var att allt annat fanns 30 min bort med bil.

2017 bytte jag ner mig till en etta pga veckopendling i väntan på nytt jobb. Även där var det noll månader i kö eftersom det var inom samma bolag och de ville ha loss min trea.

Numera delar jag och flickvännen på drygt 200 kvadratmeter hus. Boende och bil landar på runt 6000kr per person med nuvarande kostnader och planer framåt.

Jobbmässigt har det gått helt okej trots flyttande mellan småorter. Det finns stort behov av folk på många ställen. Har hållit mig i närheten av större orter för att ha möjlighet att hitta nytt jobb på rimligt avstånd om det skulle behövas. Lönerna är kanske lägre men å andra sidan kostar det mindre att bo och leva så på sista raden är det nära plusminus 0.

Skickades från m.sweclockers.com

Ja nu snackade jag om att bo hemma, tyckte det var rätt så tydligt.

Tja, leva på 7000kr är inga större problem, själv lever jag på ca 5000kr/mån efter hyra, el, vatten, sopor och försäkringar(som jag för övrigt delar med sambon), trots att jag kan leva på mer. Konsumerar inte mer än vad jag behöver, åker kollektivt, lagar egen mat, kör minimalt med försäkringar och kapat alla onödiga kostnader, äter frukt och dricker kaffe på jobbet. Jag har 7 mil till jobbet och pendlar 2.5h om dagen, inte speciellt skoj men kunde varit värre. Bilkörande kostar extremt mycket, inte bara i bränsle men även försäkring och reperationer. Jag har bil men kör väldigt sällan, bara några mil per månad när man ska storhandla. Jag lever verkligen inget lyxliv (kolla min dator i sign...) men jag trivs bra. Man behöver mindre än vad man tror. Jag jobbade både innan och under tiden jag pluggade så jag behövde inte ta något CSN lån heller vilket var ganska gött. Ångrar dock lite att jag inte tog det och köpte fonder så hade jag haft lite billigare bolån idag. xD

Att få 6% på lite Globala indexfonder är inga problem, de senaste 10 åren har marknade gått upp väldigt mycket.
https://rikatillsammans.se/fondportfolj/

Nybörjarportföljen har gått väldigt bra: https://www.shareville.se/medlemmar/rikatillsammans/portfolio...

Efter att ha avslutat studier hade jag och sambon inget annat väl än att köpa lägenhet då vi ville bo i Göteborg och inte hade särskilt bra kötid. Vi hade mycket hellre velat hyra då jag tyckte att vi belånade oss för mycket. Med facit i hand gick det bra ändå, och vi fick bra betalt när vi sålde.
Nästa gång vi behövde lägenhet hade vi tillräckligt bra kötid, ca 8 år, och kunde få en lägenhet i Bagaregården med låg hyra, tycker det är riktigt bra område.

25-30 minuter bort kommer man nästan till Trollhättan, vilket knappast räknas som Göteborg, men där är priserna ca en tredjedel eller mindre jämfört med Göteborg. Vill man däremot bo 25-30 minuter från centralen med ändå bo i Göteborg blir det inte särskilt mycket billigare.

Vilken stad hamnar det första stycket om? Jag har kommit topp 10 på många lägenheten från ca 7 års kötid i Göteborg, när det närmade sig 8 år kände man att det började brännas.

Historisk avkastning är ingen garanti för framtida avkastning.
Man kan inte basera sina beslut på hur det har gått för andra förr. Världen förändras. Ibland följer det tidigare mönster, ibland inte, men jag tror inte att de som köpt lägenheter som sedan ombildades till hyresrätter var särskilt nöjda i mitten på 90-talet. Det finns många nya föreningar idag som är högt belånade och inte skulle klara sig vid räntehöjningar, och då har alla boende också privata lån.

En sak som är viktig att tänka på:
Jag köper en lägenhet för 2,5 miljoner, 500k är kontantinsats. Jag säljer för 3 miljoner och har då dubblat min insats (före skatt), trots att lägenhetens värde bara har stigit med 20%.
Jag köper samma lägenhet men säljer istället för 2 miljoner. Banken får tillbaka sina pengar, men hela min kontantinsats är borta!
Det faktum att lån fungerar som hävstång kommer sätta många i klistret. När handpenningen är borta spelar det ingen roll om alla boenden har blivit billigare att köpa, man kan ändå inte få lån utan kontantinsats.

Nacksta eller Granloholm?