Fram till för 10-15 år sedan fanns nästan inte amorteringsfria lån, varje månad betalade man tillbaka en del av sin skuld och så var det med det. Det var helt naturligt att försöka minska sina kostnader genom att amortera när räntan var 10-15%. Det gick dessutom att bli skuldfri under ett vanligt arbetsliv genom att amortera, något som knappast händer i storstäderna idag.
Jag var med på 90-talets 500-enprocentiga räntekaos. Visst kan jag se logiken i att amortera när dina räntekostnader för bolånet överskrider din förväntade avkastning på sparat kapital. Men idag är det påtagligt förändrade förhållanden, inte minst för att vi numera lever i en global ekonomi. När svenska kronan påverkades negativt på 1970-talet och även 1980-talet kunde politikerna och Riksbanken trixa med deflation och inflation och plötsligt var växelkursen mer gynnsam igen. Det skulle aldrig accepteras av omvärlden idag, ens om det hade varit möjligt.
Det gick dessutom att bli skuldfri under ett vanligt arbetsliv genom att amortera, något som knappast händer i storstäderna idag.
Dock blev väldigt få skuldfria via amortering. Det var snarare hög inflation i kombination med en skenande bostadsmarknad som åt upp lånen för tidigare generationer. Även medräknat kraschen på 1990-talet har du kunnat bli rik enbart genom att äga en bostad, vilket i någon mån inte kommer vara möjligt på samma sätt för kommande generationer.
Sen började bankerna erbjuda amorteringsfritt och lät kunderna rulla fram återbetalningen av sin skuld till den dag de sålt fastigheten, under tiden kunde banken håva in ränta på hela lånebeloppet. Bankerna tjänar storkovan och kunderna "bor billigt" som hyresgäster hos banken eftersom räntorna är så låga. Så länge priserna stiger är det ju inga problem men vad händer den dag det går ner på allvar?
Och om bunden ränta är i paritet med rörlig? Jag har fått 1,17 på 3 mån av SBAB och 1,19 på 2 år av DB. Även om bolåneräntorna inte är direkt kopplade till reporäntan känns det inte som om de kommer att sjunka när Riksbanken börjar höja...
Det blev fel långt innan man skrotade amorteringskraven. Fram till 1990-talet var hela räntebeloppet avdragsgillt, så då var det ju staten som kollektivt gödde bankerna. Man får inte glömma bort att ränta inte bör normaliseras, det är trots allt ett slags ocker när den inte står i paritet till risken långivaren tar i ersättning mot lånet. I en uppåtgående marknad blir bolånetagarna som boskap på en köttmarknad och när bostadsmarknaden svalnar kan bankerna begära utmätning om de bedömer att betalningsförmågan sviktar. Vill det sig riktigt illa går banken bara till skattebetalarna för att bli av med sina skulder, och sedan börjar karusellen om igen. Det Riksbanken gjorde med Carnegie och H2 borde egentligen ha skett med Nordea - istället blev Nordea den enda banken i Sverige som av EU bedöms som "systemkritisk".
Amorteringskrav är ett väldigt trubbigt verktyg för att styra belåningsgraden i allmänhet och det månatliga sparandet i synnerhet hos hushållen. Om man menade allvar med att sänka belåningsgraden borde man snarare titta på andra alternativ än enbart räntan, eftersom den påverkar så oerhört mycket mer än bara bostadsmarknaden. Reavinstskatten borde t.ex. ha skrotats för länge sedan som ett första steg. Men jag förstår din poäng.