Under år 1970 samlades en grupp ingenjörer, kemister, fysiker och matematiker för att förvandla en lovande forskning till en kommersiellt gångbar teknik. Forskningen i fråga gällde bruket av flytande kristall som metod för att låta mikroskopiska punkter växla från ett tillstånd till ett annat. Tekniken fick namnet Liquid Crystal Display, eller LCD som det kort och gott kom att kallas.
LCD-tekniken bygger på uppsättningar av mikroskopiska punkter där varje punkt utgörs av en liten mängd flytande kristall. Denna vätska, som inte är en renodlad vätska eller fast material, gör det möjligt för LCD-panelens punkter att växla fysisk orientering många gånger per sekund, och den fysiska orienteringen styr hur polariserat ljus från en separat bakgrundsbelysning släpps igenom.
Miniräknare var ett tidigt tillämpningsområde för LCD-teknik.
LCD-tekniken slog snabbt igenom i allt från digitala klockor till miniräknare och längre fram även datorskärmar, men tekniken har faktiskt sitt ursprung i ett amerikanskt bolags misslyckande. Under tidigt 1960-tal arbetade forskare och ingenjörer hos det amerikanska bolaget RCA på en då nydanande lösning med flytande kristaller.
Dessa hade upptäckts under år 1888 av en botanist som förvånansvärt nog hittade materialet i morötter. År 1962 upptäckte RCA-forskaren Richard Williams att substansen kan visa ljusmönster om den appliceras mellan lager av glas och ström tillförs. En av hans kollegor, George Heilmeier, såg potentialen i tekniken och började efterforska praktiska tillämpningar.
RCA-ingenjören Robert Lohman poserar med en traditionell handledsklocka och en digital klocka med LCD-panel.
RCA avtäckte den första LCD-baserade skärmen under ett pressevenemang i New York år 1968. Det var dock inte denna implementation som skulle komma att dominera skärmar under kommande årtionden. En medlem i RCA-gruppen, Wolfgang Helfrich, föreslog en alternativ tillämpning som kallas TN LCD, en förkortning av twisted nematic, vilken kunde uppvisa bättre kontrast, var tåligare och var också mer energieffektiv.
RCA-gruppen förkastade dock TN LCD, och Wolfgang Helfrich tog därför avsked och flyttade till Schweiz där han tillsammans med kollegan Martin Schadt patenterade tekniken. Duon gav därmed upphov till LCD-teknikens officiella födelse, även om RCA skulle tillämpa den egna LCD-tekniken i bland annat elektroniska miniräknare.
Under år 1974 letade sig TN LCD-tekniken in i ett flertal olika produkttyper, och började därmed etableras som den dominerande lösningen. Sharp använde detta år också för första gången TN LCD i TV-apparater, ett område där det skulle dröja åtskilliga årtionden innan paneltypen utmanövrerade tekniker som bildrör, CRT och plasma.
Med start under 90-talet började LCD ta plats i datorskärmar med hjälp av mer kraftfull bakgrundsbelysning i form av lysrörsteknik, CCFL. Detta expanderades under 2000-talet till bakgrundsbelysning med lysdioder vilket kallades LED, något som än idag förväxlas med en egen paneltyp. Under 2010-talet fortsatte denna förvirring med QLED-begreppet, som återigen främst handlar om belysning av LCD-teknik.
Idag används LCD i allt från TV till mobiltelefoner och klockor, men har hård konkurrens från OLED. Företag som bland andra Samsung håller tekniken vid liv i TV-apparater med hjälp av evolutioner som QLED, och sett till datorskärmar kommer LCD-varianter som VA och IPS vara fortsatt aktuella många år framöver.
Läser du denna artikel på en LCD-skärm? Minns du din första teknikprodukt med LCD-panel? Dela med dig i kommentarerna!
