När jag för tio år sedan först började skriva om datorer och testa hårdvara var den underbara världen av processorer från AMD och Intel mitt driv. Det gäller än idag, varför de senaste två åren varit så oerhört upplyftande. Spelplanen har förändrats i grunden och är numera spännande, från att tidigare ha varit skittrist.
AMD Bulldozer och Intels envälde
Jag anklagas ofta för att skriva målande och att berätta historier, något jag så klart inte bryter när det är dags för en ovanlig krönika. Året var 2011. Intel hade dragit ifrån rejält med sin då nya arkitektur Sandy Bridge (Core i7-2600K, någon?) som både skruvade upp prestandan och drog ned effektuttaget rejält, utan att för den sakens skull vara allt för dyr.
Kvar stod AMD med processorfamiljen Phenom II. Fortfarande hyfsat prisvärd, men så här i efterhand kan ingen förneka att de behövde något nytt. Samma år var det äntligen dags för den helt nya arkitekturen Bulldozer, länge efterlängtad och förväntningarna på topp. Med facit i hand blev det ett fiasko och senare beskrevs Bulldozer av AMD:s före detta VD Rory Read som ett misslyckande.
Everyone knows that Bulldozer was not the game changing part when it was introduced three years ago. We have to live with that for four years. – Rory Read, VD på AMD år 2011–2014
Jag minns månaderna innan Bulldozer lanserades. Alla förväntningar och hopp om ett AMD som skulle ge Intel på nöten. Intel skickade till och med ut ett internt memo som läckte ut. Där beskrevs tydligt att de höll ett vakande öga och var redo att lansera Sandy Bridge-E med upp till åtta kärnor för entusiaster om så skulle behövas. Det behövdes inte, fyra räckte mer än väl.
Den berömda "kakburken" var i alla fall snygg.
Toppmodellen FX-8150 med "åtta kärnor" var strömtörstig, presterade uselt och var dessutom inte särskilt prisvärd, så till den grad att föregångaren tillverkad på en äldre tillverkningsteknik var det bättre valet för entusiaster. År 2012 lyckades AMD mildra bristerna med uppföljaren FX-8350 och Piledriver, en polerad version av Bulldozer. Det finns ett talesätt om att polera en bajskorv. Jag stannar där.
Internt insåg AMD att de var körda – Bulldozer skulle aldrig leverera och det skulle ta åratal innan en ny arkitektur var redo. Vägen till Zen blev lång och tuff, då tänker jag kanske inte så mycket på AMD vars dåliga beslut försatte dem där. För alla oss entusiaster blev Bulldozer ett dråpslag. Intel som ensam aktör blev helt utan riktig konkurrens. Ja, ja, vi kan ju låtsas som om tokklockade FX-9590 var okej.
Intel slutade dock inte innovera – tvärtom faktiskt. Drygt vartannat år släpptes en mer avancerad och mer transistortät tillverkningsteknik, medan åren däremellan innebar en ny arkitektur. Men utan AMD blev det fyra kärnor och åter fyra kärnor, där prestandan per kärna gick upp med några enstaka procent årligen.
Den som ville ha fler kärnor än så fick köpa Intels HEDT-plattformar, som alltid låg en generation efter arkitektoniskt och där priset per kärna gick upp markant. Här var också sex den magiska siffran under lång tid. Med Haswell-E blev det åtta och Broadwell-E ökade till tio – med rejäl prislapp. Nästa anhalt Skylake-X, innan Refresh Refresh, stannade kvar på tio.
Som entusiast blev det åratal av ökenvandring med inkrementella prestandalyft till samma priser som tidigare. Det gav också upphov till klassikern att Core i7-2600K minsann står sig väl än idag i spel (nej). Tycka vad man vill, men för mig hade Intel ett effektivt monopol och kunde enväldigt bestämma att ingen behövde mer än fyra kärnor. Den som ville ha fler fick vara beredd att pynta för det.
AMD Zen äntrar scen – Ryzen Threadripper väcker Intel
Efter över tio år med fyra kärnor som branschstandard anlände till slut AMD:s nya arkitektur Zen den 2 mars 2017. Att kalla det en käftsmäll mot Intel är att överdriva, men AMD erbjöd tillräcklig prestanda per kärna och skruvade upp antalet till åtta. Intels reaktion uteblev. Partnertillverkare som Asus, Gigabyte och MSI var försiktigt optimistiska och vågade inte riktigt satsa fullt ut från dag ett.
Så här i efterhand tycker jag inte att Ryzen 7 1800X och modellerna under var vändpunkten. Visst fick vi uppemot dubbelt antal kärnor till liknande priser som Intel, men Intel hade fortfarande ett rejält övertag i enkeltrådad prestanda som vägde över för många. Nej, sommaren 2017 var då det började hända saker på riktigt.
Från att ha varit bolaget ingen brydde sig om att träffa satt jag där på Computex 2017 i en fullsatt sal. Här hände det – 16 kärnor, 32 trådar, DDR4-minne i fyra kanaler, 64 PCI Express 3.0-kanaler och en massiv jävla sockel. AMD Ryzen Threadripper var född. Och för första gången på över ett decennium brydde sig till och med Intel om ärkerivalen AMD.
I syfte att föregå Ryzen Threadripper gick Intel dagen innan ut med att Skylake-X skulle gå upp från maximalt 10 till 18 kärnor med 36 trådar. Modellnamn blev officiella, men avgörande specifikationer som klockfrekvenser och TDP hade frågetecken. Inte ens Intel visste exakt vad processorerna skulle landa på, men som sig bör ville Intel naturligtvis inte ge AMD en chans att ta initiativet.
AMD Ryzen Threadripper 1950X blev med facit i hand en riktigt prisvärd processor med 16 kärnor till samma pris som 10 kärnor från Intel. Intel såg nämligen ingen anledning att sänka priserna, utan modellerna med 12, 14, 16 och 18 kärnor klättrade i pris.
Snabbspola till år 2018. Andra generationens Ryzen med Zen+ blev ett behövligt steg fram, men fortfarande var AMD bara det mer prisvärda alternativet och Intel det bättre. Resultatet av Zen+ blev istället hårdare press i HEDT-segmentet när AMD under Computex 2018 dundrade på med att Ryzen Threadripper skulle ta steget upp till 32 kärnor. Intel visade en överklockad 28-kärnig processor på 5 GHz, vattenkyld med en värmeväxlare vars kapacitet låg på 1 770 W.
Bristfällig kommunikation väckte ramaskri och förstärkte bara AMD:s stjärnglans. För mig är det idag inget snack om att det var här någonting hände på riktigt. Entusiaster började i allt större utsträckning få upp ögonen för AMD igen och allt fler började ifrågasätta huruvida Intel var det självklara valet i en dator. AMD tog ett stadigt grepp om initiativet och behöll det.
Minnesåtkomst på flera omvägar gjorde prestandan inkonsekvent.
För att vara helt ärlig blev Ryzen Threadripper med 24 och 32 kärnor inte så värst bra, då de designmässigt var kompromissernas kompromisser. I vissa laster kunde de skina, men i många andra presterade de uselt. Inkonsekventa till trots; AMD började på allvar nagga på Intels prestandatron.
Samtidigt var Intel inne på fjärde året med samma 14-nanometersteknik. Efter att ha satsat för högt och flugit för nära solen med 10 nanometer hade de ännu inte fått tekniken tillräckligt mogen för storskalig produktion. Samtidigt låg alla ägg där – i 10-nanometerskorgen. Därför är arkitekturen Skylake en så utdragen historia. Det fanns aldrig någon "Plan B" och oavsett hur Intel försöker spinna dagens situation misslyckades "Plan A" så kapitalt att det inte ens är roligt.
Intel satt, och sitter än idag, på massvis av färdiga designer av processorer på 10 nanometer för alltifrån bärbara till stationära datorer och servrar. Problemet är att de inte kan tillverka dessa och att prestandan inte alls är där den borde. Intel Ice Lake för bärbara datorer i all ära, 10-nanometerstekniken avgår effektivitetsmässigt runt 4 GHz och kan inte mäta sig mot den polerade diamanten 14 nanometer. I branschen talas det fortfarande om att Intels 10 nanometer är en "trasig" teknik.
Intels problem att sjösätta produkter tillverkade på 10 nanometer, som redan år 2016 skulle blivit världens mest avancerade teknik, har lett oss fram till idag.
Zen 2 får Intel att tappa greppet
Under 2019 lanserade AMD arkitekturen Zen 2 på 7 nanometer med en ny chiplet-design. Arkitektoniskt har AMD börjat kunna mäta sig mot Intels över fyra år gamla arkitektur Skylake, som vid det här laget borde varit historia för länge sen, men av ovan nämnda skäl inte är det. Nu kan AMD till slut mäta sig mot Intel kärna-mot-kärna, där Intel tack vare sin vältrimmade 14-nanometersteknik med möjlighet till riktigt höga klockfrekvenser generellt har ett litet övertag.
Utan att gå in på detaljer om Zen 2 innebar arkitekturen vid lansering att vanliga konsumenter fick 12 kärnor med Ryzen 9 3900X, vilket i november skruvades upp till 16 kärnor med Ryzen 9 3950X. Drygt två år tidigare hade Intel fortfarande bestämt att du inte behövde mer än 4 kärnor. Mjukvarorna och spelen som kommit ut sedan första Ryzen säger annat.
Återigen blev det dock Ryzen Threadripper som fick Intel att agera. När AMD till slut var på gång med Ryzen Threadripper 3000-serien skulle Intel släppa ännu en uppfräschning av Skylake-X. Det riktigt stora som hände inför lanseringarna var att Intel halverade priserna per kärna.
Intel Cascade Lake-X, eller Skylake-X Refresh Refresh om man så vill, blev en helt okej produkt men konkurrensen blev inte nya Ryzen Threadripper. Intels toppmodell får numera konkurrera mot det bästa AMD har att erbjuda i mainstream. Senaste Ryzen Threadripper 3000-serien spelar i en helt egen liga, på den nivå att Intel helt enkelt inte har någonting de kan sätta emot i dagsläget.
Intels problem heter Skylake och 14 nanometer, med vilka de tvingats öka storleken på sina kretsar för att möta AMD. Det är i allra högsta grad en orsak till den kapacitetsbrist som råder. Intel får ut färre processorer per kiselplatta (eng. wafer), men de har också fått allt svårare att hålla strömförbrukningen och temperaturer i schack.
Att bygga ännu större går inte hur länge som helst då Intels enda fördel – höga klockfrekvenser – då blir allt för lidande. Långlivade 14 nanometer har passerat bäst före-datum, men är också det enda Intel har. Intel behöver en ny tillverkningsteknik och arkitektur. Innan det inträffar får de fortsatt svårt att kontra AMD, men också att mätta marknadens törst på processorer. Ett unikt guldläge för den signifikant mindre ärkerivalen.
Trots att AMD intagit prestandatronen med 32-kärniga Ryzen Threadripper 3970X planerar de höja ribban ännu en gång under 2020.
Då har jag inte nämnt att AMD under år 2020 dubblerar antalet kärnor ännu en gång – till 64 stycken med Ryzen Threadripper 3990X. Den kommer visserligen bli riktigt dyr, därför att AMD som vinstdrivande företag numera kan ta betalt för sina prylar, men oavsett prislapp är det ett rejält steg upp från maximalt 10 kärnor i HEDT-segmentet år 2017.
Intel kommer tillbaka
Jag har försökt beskriva händelseförloppet och varför vi är där vi är idag, men kan även förstå om det ses som en hyllning till AMD. Då kan jag öppet säga att jag inte skäms för den beskrivningen, då AMD på oerhört kort tid rört om i grytan och förändrat marknaden till det bättre. Inte i min vildaste fantasi trodde jag att man kunde säga "AMD" och "prestandatron" i samma mening, men det går.
Med det sagt gör Intel inte några dåliga processorer. Tvärtom anses de fortfarande vara bästa valet för spel och jag rekommenderar nog Intel ungefär lika ofta som AMD. Avståndet till AMD är dock långtifrån betryggande på samma sätt som tidigare och i vissa speltitlar har AMD rentutav ett övertag. Som gamer vars dator är ett verktyg för spel är AMD inte längre ett dåligt alternativ.
Nästa år kommer också Zen 3 och Intel har ... du gissade rätt, fortfarande Skylake. Ponera att Zen 3 ger 15 procent högre prestanda tack vare bättre IPC och något uppskruvade klockfrekvenser, eller så är jag pessimist och säger 10 procent. Det räcker för att Intel ska tappa greppet även om spelmarknaden.
"Relentless innovation continues" – vilket år som helst
Att AMD ligger så bra till är bara till hälften AMD:s förtjänst, om ens det. Intels misslyckande att sjösätta 10 nanometer och nya arkitekturer i plural tycker jag är den stora anledningen. Jag känner mig därför hyfsat säker om att Intel kommer tillbaka och får revansch, men det lär dröja till bolaget tar klivet över till sin 7-nanometersteknik år 2022.
► Intel spår hundår i väntan på 7 nanometer
Den stora frågan är hur väl AMD förvaltar det fria spelrum de fått och tiden fram till dess. Det ska också bli intressant att se prisutvecklingen framöver. Blir det priskrig mellan Intel och AMD, eller kommer AMD att skruva upp priserna nu när de har prestanda att motivera detta med? Purfärska Ryzen Threadripper 3000-serien talar för att det senare mycket väl kan bli fallet.
AMD vann kärnornas krig och besegrade det avsevärt resursstarkare Intel – för bara ett par år sedan trodde jag det var "omöjligt". Ett drömscenario vore att Intel och AMD slutar turas om att göra kapitala misslyckanden, och istället turas om att inneha prestandatronen. Det skulle gynna oss alla.
