Fläktens uppbyggnad
I navet på en traditionell chassifläkt huserar en motor av borstlös typ, som drivs med likström och som bland annat är utformad för en längre livslängd än äldre likströmsmotorer. Den ena av motorns två huvudsakliga beståndsdelar är en stationär mitt utrustad med spolar, som i fläktsammanhang ofta är fyra till antalet.
Den stationära mittdelen sällskapas av ett kretskort och de båda är fast monterade i fläktens ram. Runt mittpartiet finns permanentmagneter med varierad polaritet, och många fläktar har denna del i form av en ring. Permanentmagneterna är fästa på insidan av plastkåpan i fläktens mitt och tar således med sig fläktbladen vid rotation.
När spolarna i motorn strömsätts blir de elektromagneter som attraherar och repellerar de permanenta magneterna. Genom att variera elektromagneternas polaritet i följd fortsätter magneterna och fläkten att snurra. För att se till att elektromagneterna har rätt polaritet vid rätt tillfälle är en så kallad hall effect-sensor vanlig, vilket därtill är den sensor som kan rapportera fläktens varvtal till datorn.
För att hålla fläktblad, navet och de permanenta magneterna på plats och på rätt avstånd från elektromagneterna finns också en axel. Det är här fläktlagret kommer in i bilden. Lagrets uppgift är att låta axeln rotera fritt från motorns stationära del och detta med minimal friktion, men samtidigt måste rörelse i andra riktningar förhindras.
De flesta fläktlagren består av en yttre och en inre cylinder, där den yttre fästs i stationärdelen av motorn, medan den inre ansluts till axeln. Genom olika lagerlösningar kan sedan axeln rotera, samtidigt som det inte är möjligt att flytta den. Bakom klistermärket på fläktnavets baksida kan ibland en låsbricka och eventuella gummipackningar skymtas, vilka håller fast axel och smörjmedel.