Specifikationer

1MORE_on_head_close.jpg

Hörlursinformation

Egenskap

Värde

Vikt

293 gram

Frekvensomfång

20–40 000 Hz

Impendans

32 Ohm

Känslighet

104 dB

Elementstorlek

  • Bassreflektor

  • 40 mm Grafenelement

  • Keramisk diskant

Pris

Företaget påstår att detta är en over-ear-modell, vilket det verkligen inte är, i alla fall inte på en skalle som min. De är snarare en slags hybrid mellan on-ear och over-ear. Detta har visat sig ha en viss betydelse både för hur mycket hörlurarna läcker ut ljud i omgivningen samt att komforten inte alltid är den bästa.

Hörlurarna H1707 är ett förhållandevis litet par och med sina 293 gram så är de ganska lätta, även om de väger lika mycket som mina Sony MDR-1000X som till skillnad från testparet är ett par äkta over-ear lurar och betydligt större.

Frekvensomfånget lär fånga en och annans uppmärksamhet. Att detta paret enligt specifikation kan gå så ljust som att klättra ända upp till 40 KHz är ju uppseendeväckande. Tyvärr är det mest marknadsföringsploj. Detta är såklart ett individuellt område, men så länge du inte är en hund eller katt så kommer du inte ens kunna uppfatta frekvenser över 20 KHz. I alla fall inte i normala miljöer.

1MORE_laying_front_both_cups.jpg

En intressant detalj är att, även om detta är ett par trådade hörlurar, så kopplar man in både höger- och vänsterkanal via 2,5 mm-telejack i vardera hörlur. Detta gör att man kan ha lite bättre ordning på kablarna när man packar ner dom samt att det går förbättrar chanserna att undvika glapp i kablarna på grund av att man råkar fastna någonstans. Kopplingarna bara åker ur istället. Med det sagt så sitter de ändå ordentligt fast och har aldrig åkt ur av misstag under min användning av lurarna.

1MORE_left_channel_35mm.jpg

Vänster kanal

1MORE_right_channel_35mm.jpg

Höger kanal

Jag kan ju inte heller missa det faktum att 1More trycker ganska hårt på vad de kallar för Triple driver, vilket rent krasst betyder att de precis som med traditionella stereohögtalare använder sig av tre stycken element för att skapa ljudbilden. Ett element för låga toner även kallat bas, ett element för mellantoner även kallat mellanregister och sedan ett litet element för att styra de ljusa tonerna även kallat diskant.

Jag tycker det är ett intressant koncept och fullständigt logiskt med tanke på att det är så här fristående golv- och bordshögtalare generellt designas. Dock så brottas jag med funderingen över varför inte detta koncept har kommit tidigare. Det som är överlägset vanligast och mest traditionella sättet att designa hörlurar på i dagsläget är med ett element. Även om man tittar på riktigt dyra studiohörlurar som Sennheiser HD 820 så används enbart ett element för att styra hela frekvensomfånget.

Men är ljudet bra så spelar det ingen större roll för min del exakt hur man tekniskt har designat produkten.