IP-adressbristen

Alla datorer som är direktanslutna till internet måste ha en unik IP-adress. Med dagens version av internetprotokollet (IPv4) kan den adressen vara exempelvis 81.230.246.182. Det är åtminstone så den ser ut när den är skriven med det decimala talsystemet. Egentligen är den binär och ser ut så här: 01010001.11100110.11110110.10110110.

Alla IPv4-adresser består av 32 ettor och nollor. Det innebär att det totalt finns 232 möjliga IP-adresser – cirka 4,3 miljarder. Problemet är att det idag finns fler än 4,3 miljarder produkter som behöver vara uppkopplade mot internet.

Den långsiktiga lösningen på problemet är att byta till nästa version av internetprotokollet: IPv6. Med IPv6 är IP-adresserna 128 bitar långa, vilket gör att vi får totalt 2128 olika adresser. Det är 340 282 366 920 938 463 463 374 607 431 768 211 456 IP-adresser!

Alla människor i världen skulle alltså kunna få långt mycket fler IPv6-adresser vardera än vi har IPv4-adresser att dela på.

ipadress.png

Exempel på IPv4- och IPv6-adress

I tekniska sammanhang går framtidssäkerhet sällan att garantera, men när det gäller IPv6 så finns det åtminstone ingen risk att IP-adresserna tar slut. Med IPv6 har vi gjort plats för mycket fler IP-adresser än vi någonsin skulle kunna tänkas behöva.

Vi vill nämligen slippa byta version av internetprotokoll igen. På grund av bakåtkompatibilitetsproblem har den pågående IPv6-övergången tagit mycket längre tid än tänkt och vi är fortfarande långt ifrån färdiga.