G-Sync eller Freesync: synkroniseringen
Nu handlar detta egentligen inte om just enbart Freesync eller G-Sync och den synkroniseringsfunktion det innebär. Uppdelningen blir dock ofta delat på dessa två läger utifrån det utbud av produkter som finns. Detta är en frågeställning som rymmer mer komplexitet än man först kanske tänker sig.
Tearing och ryck försvinner i ett nyck. Adaptiv synk löser ett klassiskt dilemma.
G-Sync och Freesync är dels specifika finesser för adaptiv synkronisering. G-Sync är Nvidias lösning och kräver Nvidia kort, medan Freesync är AMD:s lösning och kräver AMD-kort och samma teknik finns som öppen standard under VESA Adaptive Sync. Kravet på AMD-kort finns dock kvar då Nvidia väljer bort tekniken i sina grafikkort.
Både en finess och en produktegenskap
Förekomsten av G-Sync och Freesync beskriver även karaktären hos produkten på ett större plan. Produktegenskaperna hos skärmen påverkas alltså av detta val och får därför större betydelse än enbart beskrivning av synkroniseringen. Mer om detta i nästa avsnitt.
I korthet kan det förklaras så att om du har problem med att bilden rycker och hackar vid med v-sync eller ger tearing vid utan v-sync är adaptiv synkronisering en lämplig lösning. Du slipper undan valet av pest eller kolera hos de traditionella v-sync-metoderna. Särskilt tydligt blir det när du har svårt att hålla en stadig frekvens över 60 FPS.
Detta är vanligt förekommande med 2 560 × 1 440 och 3 440 × 1 440 pixlar på grafiktunga spel. Problemen blir ännu tydligare om du har ett grafikkort som är mer medelmåttigt. Adaptiv synk kan hjälpa dig som har ett lite enklare eller äldre grafikkort.
Däremot behöver långt ifrån alla använda sig av adaptiv synkronisering. Kör du främst snabba spel som drivs i högsta frekvens finns kanske inte någon större mening med funktionen. Samtidigt kanske du spelar både snabba spel och växlar över till mer tunga, grafiska spel emellanåt?
