Guide till moderkort: Köpråd

Med de tekniska termerna i backspegeln är manegen krattad för del två i testpiloten Simon Allings guide till moderkort, där saker att tänka på inför köp avhandlas.

3. Faktorer att ta hänsyn till

I en förenklad värld skulle en köpguide till moderkort kunna presenteras som en sekventiell process där till exempel sockel väljs först, följt av formfaktor, styrkrets och så vidare i varsitt isolerat moment. Så enkelt är det emellertid inte alltid i praktiken.

prisjakt-moderkort-filter.png

Så många faktorer spelar in i valet av moderkort att det sällan går att få allt, varför åtminstone någon kompromiss brukar behöva göras. Det kan inte generellt slås fast vilka attribut som är mer eller mindre viktiga att filtrera på, eftersom varje önskvärd egenskap kan vara allt från ett trevligt plus till ett orubbligt krav. Således finns ingen inbördes ordning mellan rubrikerna på den här sidan.

Det är också viktigt att se moderkortet som en del i en helhet och inte som något som kan väljas oberoende av övriga komponenter. Jag vill till och med påstå att ingen annan komponent har större inverkan på hur de övriga kan väljas.

Sockel och styrkrets

Säkert är åtminstone att denna egenskap inte kan bortses från. Det är förstås helt nödvändigt att moderkortet har stöd för den processor som ska sitta i det, och som i de flesta fall redan valts ut.

ALNG1047.jpg

Det absoluta grundkravet är fysisk kompatibilitet mellan processorn och moderkortets sockel. Traditionellt har det varit relativt enkelt att försäkra sig om att en processor passar i ett moderkort: Det räckte att se till att sockeln var densamma, och eventuellt uppdatera BIOS/UEFI om moderkortet var äldre än processorn.

Detta har förändrats på senare år, framförallt i samband med lanseringen av åttonde generationens Intel Core, "Coffee Lake", för sockeln LGA 1151 – som finns i två inbördes helt inkompatibla versioner med exakt samma officiella namn. Coffee Lake-processorer fungerar inte med Z170- och Z270-moderkort, och de äldre familjerna Skylake och Kaby Lake fungerar inte med Z370, trots samma sockel.

Undertecknads råd till den osäkre är därför att utgå från moderkortets lista över processorer som stöds och inte försöka dra egna slutsatser om sockelkompatibilitet. En sådan lista bör alltid finnas tillgänglig på tillverkarens produktsida för respektive modell.

Slutligen ska det sägas att en styrkrets och en processor som fungerar tillsammans kan vara olika väl lämpade för varandra, i form av att båda behöver ha stöd för överklockning om sådan ska kunna utföras. Mer om detta längre ner.

form-factors.jpg

Formfaktor

Storleken på moderkortet är kanske det som till störst grad definierar datorns fysiska egenskaper överlag. Längst ner på storleksskalan finns Mini ITX-varianterna med tillhörande Small Form Factor (SFF)-chassin, som möjliggör ytterst smidiga, ibland häpnadsväckande byggen, men ofta också ställer höga krav på storleken hos övriga delar samt konstruktörens tålamod.

Därifrån sträcker sig spannet inkrementellt via Micro ATX och ATX upp till de största Extended ATX-korten och fulltower-chassina, som hamnar i en helt annan kategori med avseende på smidighet och portabilitet men givetvis också flexibilitet och internt utrymme generellt.

ALNG1124.jpg

Lian Li PC-TU100 (Mini ITX) jämte Fractal Design Define C (ATX).

Moderkortet och chassit utgör alltså i praktiken en symbios; att säga något annat vore missvisande. Därför bör de ses som en kombination som väljs tillsammans, snarare än två enskilda delar.

Anslutningar

Denna punkts inverkan kan variera stort från fall till fall. En del datorer har så enkla behov av anslutningar och expansionsplatser att i princip vilken modell som helst duger, medan andra lyder under väldigt strikta krav. Det kanske exempelvis måste finnas ett visst antal SATA-portar i en filserver, dubbla nätverksportar i en router eller plats för tre grafikkort i en riktigt extrem speldator.

ALNG1050.jpg

Trådlösa kommunikationstekniker som Bluetooth och WLAN (Wi‑Fi) kan också vara värdefulla, både då planen faktiskt innefattar att använda dem och annars. Undertecknad har haft god nytta av båda funktionerna i diverse situationer.

PCI Express-kanaler

En vanlig källa till förvirring är PCI Express. En PCI Express-anslutning består av ett antal banor som i version 3.0 var och en har en bandbredd om 1 GB/s i vardera riktning. Dessa utgör kommunikationsmediet mellan grafikkort, SSD-enheter och annat och processorn eller styrkretsen.

Hur många kanaler som finns tillgängliga avgörs av styrkretsen och processorn. Den sistnämnda har en egen uppsättning för anslutning av grafikkort – 16 banor på både AMD Ryzen och Intel Coffee Lake. (Ryzen har dessutom fyra banor PCIe 3.0 för anslutning av snabba SSD-enheter, så totalt 20 stycken.) Styrkretsen har å sin sida ett antal banor för anslutning av mindre prestandakritiska enheter: AMD X370 har 8 kanaler PCI Express 2.0 och Intel Z370 har 24 stycken PCI Express 3.0.

ALNG1055.jpg

Grafikkortet bör alltid anslutas direkt till processorn, inte till styrkretsen. De för ändamålet lämpliga PCIe-platserna brukar vara visuellt framträdande på något sätt; i annat fall går det alltid att läsa i moderkortets manual var grafikkortet ska sitta. SSD-enheter kan anslutas till antingen processorn eller styrkretsen, och manualen brukar specificera rekommenderade konfigurationer.

Det viktiga att ta med sig är att det totala antalet tillgängliga banor är summan av processorns och styrkretsens respektive antal, men att dessa fyller olika roller. Det är även bra att veta att en PCI Express-plats inte nödvändigtvis har alla banor anslutna. Exempelvis är det vanligt med fullstora x16-platser som rent elektriskt bara har 8 eller 4 anslutna banor.

Mer detaljerat än så blir det inte här. En uttömmande förklaring som täcker in alla förekommande konfigurationer skulle ta för mycket plats i anspråk och är relevant endast för relativt extrema system, vars köpare säkerligen redan har bra koll.

Överklockning

Även om faktorer som högre klockade processorer ur kartong kanske gjort denna punkt något mindre relevant med tiden är överklockning fortfarande något som tilltalar många, och som kan ge både extra prestanda och högre andrahandsvärde.

guide-moderkort-uefi-ai-tweaker.png

Det är i första hand styrkretsen som avgör hur väl ett moderkort lämpar sig för att plocka ut extra prestanda. Vissa styrkretsar – mest noterbart Intels diton med andra prefix än Z eller X, men även AMD:s med prefixet A – har inte stöd för att höja processorns multipel alls, vilket i praktiken omöjliggör överklockning.

Dessa styrkretsar brukar kallas låsta och de brukar paras med låsta processorer, som inte heller låter sig överklockas. Upplåsta processorer ges med fördel fritt spelrum på ett moderkort med stöd för fri justering av multipeln. Vissa av dessa har även stöd för automatisk överklockning, vilket möjliggör extra prestanda även för den som inte vill mixtra med multiplar, spänningar och energisparfunktioner.

I praktiken är det bara Z-styrkretsarna som är relevanta för Intel-byggen, ty de som börjar på X finns bara i det segment som kallas High-End Desktop (HEDT). Dessa plattformar är mycket nischade och rentav sämre än de mer konsumentinriktade alternativen i de allra flesta scenarier, samtidigt som de är betydligt dyrare. Om du överhuvudtaget undrar är HEDT inget för dig.

ALNG1053.jpg

När gränserna pressas rejält får parametrar som moderkortets strömförsörjning till processorn, kvaliteten på dess elektriska komponenter och kretskortets konstruktion större betydelse. Den som överklockar på mer extrema nivåer lär dock inte behöva någon hjälp med att välja moderkort.

En vanlig användare bör varken underskatta eller överskatta moderkortets betydelse. För de flesta räcker det i regel gott med en modell med en för överklockning avsedd styrkrets och som ligger någonstans i mitten av prisskalan.

Övriga egenskaper

En egenskap som kanske passerar under radarn vid en första anblick, men som absolut kan vara värd att bry sig om, är en bra ljudkrets med hörlursförstärkare, som kan ge bättre ljudkvalitet än en billig konfiguration. Detta förutsätter dock att du faktiskt har ett par vettiga hörlurar som kan dra nytta av skillnaden, samt att du ansluter dem analogt. USB-anslutna lurar använder inte moderkortets ljudkrets överhuvudtaget.

På senare år har något mer påkostade moderkort även begåvats med avskärmning mellan ljuddelen och resten av kretskortet, vilket reducerar elektroniskt "oväsen" som annars kan upplevas som att det brusar eller surrar i bakgrunden.

Nätverkskretsens kvalitet och hur väl de olika interna anslutningarnas placering lämpar sig för snygg kabeldragning faller också under denna underrubrik. Den integrerade nätverkskretsen är i regel från någon av ett fåtal aktörer, där Intels lösningar länge åtnjutit ett gott anseende.