Anslutningar
Till de viktigaste attributen hos denna datorernas grundsten hör onekligen dess uppsättning anslutningar, som kan skilja sig väsentligt mellan olika modeller. Denna sida syftar till att ge en överblick över anslutningar som brukar finnas och vad de används till.
Processorsockel
I många bärbara datorer och andra mindre system är processorn fastlödd, men för stationära byggen är den fortfarande en fristående komponent som inhandlas separat och monteras i en särskild sockel. De två huvudtyper av socklar som är vanligt förekommande idag är Land Grid Array (LGA) och Pin Grid Array (PGA).
LGA-sockeln Intel 2066.
PGA-sockeln AMD AM4.
Skillnaden ligger i huruvida processorn är försedd med pyttesmå metallytor som matchar lika många uppstickande kontaktstift (eng. pins) i sockeln, eller ett antal stift med en motsvarande hålbild i sockeln. Förutom att de två sockeltyperna gör det enkelt att identifiera märket på en processor, då Intel i dagsläget använder LGA och AMD PGA, kan det vara bra att känna till att stiften är mycket ömtåliga och lätta att råka förstöra vid hantering.
Det allra viktigaste med sockeln är att den avgör vilka processorer som är kompatibla med moderkortet. Ett fåtal socklar erbjuder viss bakåtkompatibilitet, men i de flesta i dagsläget relevanta fall måste processorn och moderkortet ha exakt samma sockel, till exempel AM4 eller LGA 1151. Det finns till och med exempel på när inte ens det är tillräckligt, vilket jag återkommer till i del två av guiden.
Minnesplatser
Alla datorer behöver primärminne (RAM), och i vanliga stationära byggen monteras dessa i särskilda minnesplatser i anslutning till processorsockeln. Därifrån går ett stort antal koppartrådar till sockeln för anslutning till processorns minneskontroller.
Fyra stycken platser för DDR4 DIMM-minnen.
Minnesplatserna är utformade så att de bara passar till en viss typ av minnen, till exempel DDR4 DIMM, och så att dessa bara kan monteras åt ena hållet. Alla vanligt förekommande moderkort har i dagens läge två, fyra eller åtta minnesplatser.
Expansionsplatser
Skrivbordsdatorer har en lång historia av kompatibilitet med allehanda expansionskort. Dessa har numera nästan helt spelat ut sin roll för vanliga användare, då de flesta viktiga funktioner integrerats i antingen processorn eller moderkortet.
Det finns dock förstås en typ av instickskort som fortfarande är väldigt vanliga och som i allra högsta grad fyller ett syfte, nämligen grafikkort, som sitter i alla speldatorer värda namnet. Andra mer nischade exempel är ljudkort, nätverkskort och vissa extrema SSD-baserade lagringsenheter.
Sex stycken PCI Express-platser. De stora kallas x16 och de små x1, vilket är relaterat till den maximala bandbredd de kan ha (men inte nödvändigtvis har) stöd för. Mer om detta i guidens andra del.
Den rådande standarden för instickskort har i flera år varit PCI Express (PCIe), vars portar finns i olika fysiska storlekar. Beroende på moderkortets storlek sitter det i regel mellan en och sju sådana nedanför sockeln. En närmare genomgång av dessa följer i guidens andra del.
Lagring
Det finns i princip två sätt att ansluta lagring till en dator: med en särskild kabel eller direkt i en för ändamålet avsedd port. Det vanligaste är fortfarande att dra en SATA-kabel från lagringsenheten till en SATA-port på moderkortet, men på senare år har den nya formfaktorn M.2 för SSD-enheter tagit marknaden med storm, framförallt i bärbara datorer men även i stationära entusiastriggar.
Åtta SATA-portar för anslutning av hårddiskar, SSD-enheter och kanske en DVD-läsare för nostalgikern.
En M.2-plats. SSD:n monteras parallellt med moderkortet och skruvas fast i ett av de silverfärgade skruvhålen till vänster i bild. Ingen kabel behövs.
M.2 möjliggör även montering av SSD på baksidan av moderkortet, som här på Asus ROG Strix Z370-I Gaming.
Enheter anslutna med en SATA-kabel använder alltid gränssnittet SATA för dataöverföring; inga konstigheter där. M.2 är lite klurigare, då det dels finns M.2-enheter med stöd för PCI Express som överföringsgränssnitt, dels diton som bara stöder SATA. PCI Express är betydligt snabbare än SATA, men skillnaden är närmast akademisk för de flesta vanliga användningsområden.
De flesta moderna moderkort har en eller två M.2-platser och fyra till tio SATA-portar. Extra anslutningar av båda slag kan vid behov även läggas till med hjälp av instickskort, som kan anslutas via ovannämnda PCI Express-platser.
I/O-panelen
En för moderkort väldigt typisk och central egenskap är I/O-panelen, som traditionellt är åtkomlig på datorns baksida, och som bidrar med en stor del av datorns anslutningar för externa enheter. Här återfinns i regel ett gäng USB-portar, anslutningar för analogt ljud och minst en nätverksport. Videoutgångar, PS/2 för äldre tangentbord och digitala ljudutgångar är också vanligt förekommande.
En typisk I/O-panel med sju USB Type‑A, en USB Type‑C, Displayport, HDMI, Ethernet, ljudanslutningar och fästen för Wi‑Fi-antenner.
Frontpanelsanslutningar
Många chassin har USB-portar, ljudanslutningar och liknande på ett mer tillgängligt ställe än baksidan. Dessa behöver förstås anslutas till moderkortet för att fungera, varför det nästan alltid finns så kallade frontpanelsanslutningar för just USB och ljud i form av små stiftlister (eng. pin headers).
Fläktkontakter
Passiv kylning blir snabbt otillräckligt med ökande prestanda. Därför ingår även fläktkontakter i standarduppsättningen av anslutningar. Vanligtvis finns det mellan två och fem stycken, och var och en kan ha stöd för PWM-reglering, spänningsreglering eller både och för styrning av fläkthastighet.
Strömförsörjning
Datorer drivs som bekant på el. Grafikkort och lagringsenheter har ofta egna ingångar för strömförsörjning direkt från nätaggregatet. Resten kommer från moderkortet, huvudsakligen via den klassiska 24-pins ATX-kontakten, som ofta kompletteras av en 4- eller 8-pinskabel för matning till processorn.
24-pins ATX-kontakt för strömmatning till moderkortet. Notera hur hålen är formade för att förhindra att kabeln kopplas in felaktigt.
8-pins EPS12V-kontakt för ström till processorn.
Vissa modeller avsedda för tung överklockning har dessutom ytterligare ingångar för extra kräm till processorn och PCI Express-platserna. Det är dock föga relevant för andra än de mest extrema entusiasterna.
Sammanfattning
Uppsättningen anslutningar är till stor del vad som definierar ett moderkort och vad som avgör en modells lämplighet för olika användningsområden. Vilka specifika anslutningar som är viktiga i vilka sammanhang är dock ett ämne för guidens andra del, där fokus ligger på vägledning inför köp. Näst på tur i den här delen står en genomgång av olika formfaktorer.
