SweClockers guide till bildskärmar

Adaptiv synkronisering används i första hand för spel. Grafikkort och skärmpanel kan dynamiskt anpassa sig så att skärmen uppdateras i samma takt som grafikkortet orkar spotta ur sig bildrutor. Detta leder till ett tydligt flyt i spelen samtidigt som man slipper tearing-effekten med bruten grafik i rörelser. Detta löser ett gammalt gissel för alla som spelar spel, särskilt ifall antalet bildrutor per sekund pendlar kring 60 FPS.

Traditionellt arbetar en skärm med fast frekvens, till exempel 60 Hz, 60 uppdateringar i sekunden. Fast grafikkort och spel ger kanske mellan 40 till 80 bilder i sekunden, frames per second (FPS). En statisk funktion i en dynamisk situation brukar sällan lyckas. Därför har man traditionellt hanterat detta på två olika sätt. Med och utan vertikal synkronisering, V-sync.

V-Sync OFF, avstängt innebär att skärmen och grafikkort inte arbetar i synk. Skärmen uppdateras i fast frekvens, till exempel 60 Hz medan spelet kanske ger mellan 40–80 FPS beroende på spel och grafikkvalitet. Detta leder till ett ojämnare bildflöde med bruten grafik, så kallad tearing där delar av bilden ligger förskjutna i förhållande till varandra. Fördelarna med V-Sync OFF-metoden är lägre fördröjning, latens, vilket ofta är viktigt för den som spelar reaktions- och koordinationskrävande spel.

Tearing och ryck försvinner i ett nyck. Adaptiv sync löser ett klassiskt dilemma.

V-sync ON, aktiverat gör att grafikkort väntar in bildskärmens uppdatering. Grafikkortet väntar helt enkelt på skärmen. Grafiken blir inte bruten. Nackdelen är dels mer fördröjning men också att det inte är säkert att grafikkortet orkar följa skärmens statiska intervall. Skärmen uppdateras 60 gånger i sekunden. Grafikkortet orkar kanske endast 40 gånger i sekunden. Då löser man det med att vänta in nästa uppdatering hos skärmen, vilket i praktiken halverar bildfrekvensen till 30 bilder i sekunden. Detta hopp i uppdateringar skapar tydliga ryck och hack.

Ingen metod är perfekt och de löser olika typer av problem. Därför började tillverkarna med adaptiv synkronisering för ett par år sedan. Grafikkort och skärm står hela tiden i kontakt med varandra och ser till att uppdateringar sker adaptivt, efter varandras förmåga. Skärmen har ett intervall med vilket detta fungerar, till exempel 30 till 60 FPS. Ligger du utanför detta intervall beter sig skärmen som traditionellt.

Ofta blir det förvirring när detta ämne diskuteras. Man bör skilja på skärmens uppdateringsfrekvens i Hertz (Hz) och spelets bildhastighet (FPS) som baseras på hur mycket grafikkort och spel mäktar med. Med V-Sync aktiverat försöker man hålla antalet FPS i spelet på samma nivå som skärmens fasta frekvens, till exempel att alltid ligga på 60 FPS på en 60 Hz-skärm. Detta förutsätter att spel och grafikkort alltid orkar 60 FPS eller mer.

Adaptiv Sync, oavsett om det är Nvidias eller AMD:s teknik, kräver att funktionen aktiveras både i skärm och i drivrutinen. Detta har i en del tester inte fungerat klockrent.

Adaptiv synkronisering åtgärdar detta och låter skärmens frekvens följa spelets antal bildrutor. Skärmens uppdateringsfrekvens (Hz) och spelets frekvens (FPS) följer varandra inom ett visst intervall. Detta kräver specifik teknik i skärmen och ett grafikkort av nyare snitt.

Främst för dig som spelar för upplevelsens skull

Fördelen med adaptiv synkronisering är att spelen flyter tydligare och jämnare trots att den faktiska bildfrekvensen är flytande. En praktisk effekt är man kan spela med högre grafikinställningar utan att det förminskar spelupplevelsen. Det blir inte längre samma drastiska tapp i bildfrekvens med V-Sync aktivt och du slipper den brutna grafiken när V-Sync är avstängt.

En typisk beskrivning är att adaptiv synkronisering inte är uppenbart vid första anblicken. Istället är något man saknar när man väl förlorar det. Framför allt lyfter det spelupplevelsen i det svåra området runt 60 FPS, just 40 till 80 FPS är något av ett riktmärke för när det märks och tar effekt. Låg bildfrekvens är fortfarande låg bildfrekvens och vid hög bildfrekvens har man redan en hög nivå av bildflyt.

Kombinationen av 4K-upplösning och adaptiv synkronisering är därför något som kan fungera extra väl. Få grafikkort och spelkombinationer når höga bildfrekvenser med den pixelmatrisen, utan de flesta kämpar med att få runt 40 till 60 FPS att fungera.

Adaptiv synkronisering är därför också av mindre betydelse ifall du spelar spel där du redan driver skärm och spel i höga frekvenser, över 100 FPS eller mer. Spel som kräver snabba reaktioner och precis koordination öga och hand har också begränsat användning av adaptiv synkronisering. Är det främst den typen av snabba, tävlingsinriktade spel som tar upp din tid kan därför adaptiv synkronisering vara något överflödigt eller rent av mindre önskvärt.

Kör du redan idag din skärm i dess maximala frekvens? Till exempel en 144 Hz-skärm med konstant bildflöde över i 144 FPS och högre i spelen? Då är adaptiv synkronisering helt överflödigt för dina behov. Du vare sig kan eller behöver adaptiv synkronisering.

G-Sync och Freesync

Tyvärr är förstås inte alla tillverkare med samma spår och tekniken är delad i två läger. Nvidia kallar tekniken G-Sync och den fungerar endast med moderna Geforce-grafikkort. AMD har gått sin väg och fått in det som en officiell VESA-standard – Displayport Adaptive Sync. AMD:s varumärke är i sin tur Freesync. Tekniken fungerar i dagsläget med moderna Radeon-kort. AMD har även flyttat tekniken till HDMI, fast där återstår det att se hur stor spridning detta får i praktiken.

Responstider och nivån av eftersläp varierar med uppdateringsfrekvensen. Adaptiv sync innebär varierande uppdateringsfrekvens och därmed en varierande responstid. Detta är något Nvidia säger sig lösa med G-Sync.

Skärmar med G-Sync är i skrivande stund reserverade till att ha en ensam Displayport för G-Sync samt i några fall ytterligare en HDMI-anslutning med begränsad kapacitet. De tester vi genomfört på skärmar G-Sync visar att produkterna är konsekventa i hur de fungerar. Detta kan förstås komma att ändra framöver. Intervallen för adaptiv synkronisering är från 30 Hz upp till skärmens maximala frekvens, hela vägen upp till och med 200 Hz i en del fall.

Freesync-skärmar har inte samma begränsningar kring anslutningar. Däremot har de modeller SweClockers testat haft snävare frekvensintervall för när de synkroniserar adaptivt. Det kan vara två olika begränsade intervall, till exempel 35 till 90 Hz eller 58 till 144 Hz. Produkterna vi testat har också haft mer problem med exempelvis varierande nivå av eftersläpningar. Detta kan givetvis ändras och vi fortsätter testa skärmarna i den takt de kommer.

Du kan använda grafikkort från AMD ihop med G-Sync-skärmar och Nvidia-kort ihop med Freesync-skärmar. Precis som du kan använda äldre grafikkort även med dessa skärmar. Det blir ”som vanligt” så att säga. Du kommer inte att kunna använda den adaptiva synkronisering utan skärmarna fungerar traditionellt med statisk uppdateringsfrekvens.