Framtiden ...

Vad har vi fått genom tiderna? Större driftsäkerhet? Absolut. Högre effektivitet? Nej. I de grafiska systemens början kunde man lagra hela systemet på en diskett om 1,4 megabyte. Då tyckes hårddiskar på 100 megabyte oändligt stora, idag gör vi slut på 100 megabyte med en viftning med lillfingret. Men är vi lyckligare? Tycks prestanda ha ökat? Tyvärr inte.

Vad har framtiden i sitt sköte för windowsanvändaren? Nya sätt att förarga trogna användare? De ständigt ökande resurskraven? De allt segare applikationsprogrammen?

Låt oss jämföra med konkurrenterna. Redan från början, år 1983 hade Novell Netware en tillförlitlighet som ingen annan kunde slå. Det finns exempel på Netware-3-servrar (1990, då Netware var i ropet, alltså) som kunde gå i 13 år utan att någon rört dem, utan att prestanda försämrades. Gärna på 80286-maskiner som gick som raketer, jämfört med Windows på samma maskin. Det är skillnad på programmerare och programspråk. Medan de flesta moderna program skrivs i något högnivåspråk som C++, skrevs NetWare i assembler.

Lenovo-Yoga-3-Pro-8.jpg

Utvecklingen för windowsanvändaren har i stort sätt inneburit nya sätt att starta program, från att ha ett myller av ikoner i ett fönster, till en startmeny, till Metro och tillbaka till startmenyn igen. Men det finns fortfarande förvånansvärt många människor som tycker om att fylla sitt skrivbord med hundratals ikoner. Vad spelar startmetodiken för praktisk roll? Hur lång tid ägnar man sig åt att starta nya program, kontra hur länge de sedan förblir öppna? Sekunder, kontra dagar.

Svårigheten ligger i att göra ordentliga kvantsprång i maskin- och programvara. I superdatorer når man idag exaflop, men till priset av en väldig mängd samverkande processorer, ofta flera tusen. Ändå är det programvaran som håller tillbaka prestanda, eftersom en superdator är beroende av att programmet kan parallelliseras, alltså att många exemplar av programmet kan köras samtidigt och samverka, inte motverka varandra.

almdahl.jpg

Allting begränsas av Amdahls lag, döpt efter Gene Amdahl, superhacker och IBM-byggare, som anger hur snabbt ett program kan gå. Det är begränsat av hur stor del av programmet som inte kan parallelliseras, och alltså i stället måste köras sekventiellt. Om 1 procent av ett givet program är sekventiell kan man inte köra programmet mer än 100 gånger fortare än den där ena procenten kod oavsett hur många processorer man har. Om ett parallellprogram blir hängande på grund av att man i någon punkt inte kan exekvera på tusen processorer samtidigt, utan måste vänta ut resultatet från en enda processor, blir prestanda ohjälpligt lidande.

I exascale blir problemet ännu värre. Individuella beräkningskärnor förväntas inte bli signifikant mycket snabbare före 2018, och så länge ens en miljondel av programmet är sekventiell kan man inte uppnå exascale-prestanda.

vr-kub.jpg

Bild: KTH

Kommer vi att peta i luften, à la Minority Report eller Avatar? Nej, det klargjordes redan på ljuspennans tid att det var ergonomiskt ohållbart att arbeta med händerna lyfta på det sättet. Termen för det man ådrar sig är gorillaarm, att jämföra med musarm och tennisarm.

Det är bara att erkänna att KTH:s VR-kub inte var lösningen. Det är fint att kunna gå in i en (nästan) fysisk 3D-värld, men till priset av ett oändligt komplicerat maskineri. VR-glasögonen löser det elegant. Men vad kommer att hända för den traditionella skrivbordsanvändaren, som måste vara den absolut största andelen av vanliga Windows-användare? Det får framtiden utvisa.