I maj 2006 började Europaparlamentets och rådets direktiv om lagring av trafikdata gälla för EU:s medlemsstater. Det så kallade datalagringsdirektivet innebär att telefoni- och internetoperatörer är skyldiga att spara abonnentinformation i minst sex månader och maximalt två år. Detta inbegriper allt ifrån när och till vem en person ringer till metadata från SMS, e-post och tillhandahållna IP-adresser.

Efter att Irlands högsta domstol och Österrikes författningsdomstol begärt en prövning av direktivets giltighet beslutar nu EU-domstolen att underkänna datalagringsdirektivets utformning. Domstolen anser att direktivet strider mot medborgarnas mänskliga rättigheter.

Domstolen anser att direktivet utgör ett synnerligen allvarligt ingrepp i den grundläggande rätten till respekt för privatlivet och skydd för personuppgifter genom att kräva att dessa uppgifter ska lagras och genom att ge behöriga nationella myndigheter tillgång till dessa uppgifter.

Kritiken riktas dock inte enbart mot intrång i medborgarnas privatliv. Hela föresatsen att direktivet ska vara nödvändigt för att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet ifrågasätts eftersom utformningen anses vara trubbig och godtycklig, vilket strider mot den så kallade proportionalitetsprincipen.

För det första omfattar direktivet allmänt sett alla individer, alla elektroniska kommunikationssätt och alla trafikuppgifter utan att det görs någon skillnad, begränsning eller undantag utifrån syftet att bekämpa grov brottslighet.

Därutöver påpekas att direktivet inte kräver att uppgifterna lagras inom unionens gränser och således inte garanterat att en oberoende myndighet ser till att säkerhetskraven efterlevs, vilket krävs enligt EU:s stadga. Det kan ses mot bakgrund av NSA-skandalen, där det framkom att flera EU-länder delar med sig av trafikdata till amerikansk säkerhetstjänst.

Det är dock oklart om EU-domstolens underkännande kommer att påverka den svenska lagstiftningen. De nationella lagarna baseras visserligen på EU:s direktiv, men det är upp till varje land att individuellt utforma lagstiftningen.