Vad är en färgrymd?
I specifikationer och i diskussioner på forum förekommer det ofta en procentsats om färgrymd. Det kan stå ”98 procent” utan att vara tydligare än så och ibland står det vilken färgrymd som används. Till exempel har jag testat skärmar där broschyren skriver att skärmen har ”56 procent av CIE1931”-färgrymden, det vill säga 56 procent av alla synliga nyanser.
Vad innebär detta? Vilka nyanser ryms inom de 56 procenten och vilka saknas? Ja, det är den öppna frågan och information som sådan är därför tämligen värdelös. Det är som att bostadsmäklarna specificerade sina bostäder som ”56 procent av Sagerska palatset...” eller ”102 procent av en tennisplan...” vilket inte ger någon som helst information, till exempel antal rum och kök, hur högt det är i tak eller vilken typ av planlösning som används.
Arbetar du utifrån sRGB-standard, vilket den förkrossande majoriteten alltså gör, vare sig du är medveten om det eller inte, är rätt färgomfång 100 procent av sRGB och inget annat. Samma sak ifall du arbetar mot grafiska industrin och arbetar mot Adobe RGB. Vad du vill ha är 100 procent Adobe RGB och inget annat. Duger då 98 procent eller 102 procent? Ja, kanske det. Problemet är att du inte vet på vilket sätt de där 2 procenten tar bort eller lägger till nyanser.
Varför väljer man att använda den här typen av specifikation? Därför att det är en abstrakt specifikation som inte säger så mycket vilket är precis vad tillverkarnas marknadsavdelningar älskar! Det grundar sig också på en missuppfattning att större färgrymd automatiskt är ”bättre” – inget kunde vara mer fel.
CIE-diagrammet – färgernas planlösning
Det är här det blir viktigt att veta hur färgrymden faktiskt ser ut, precis som lägenhetens planlösning är viktigt för att veta om den passar dig eller inte.
För att begripa och förstå hur stora eller små felen är måste man presentera en gamut-mätning, en planlösning över färgrymden om man så vill, och där visa hur mycket det skiljer sig. Standarden för detta är CIE1931-diagrammet eller CIE1976-diagrammet. Både visar i grunden samma sak med olika skalor där CIE1931 av tradition är vanligast medan CIE1976 är den som bäst visar skillnader.
Det som gör diagrammen lite kluriga och ibland missvisande är att det är 2D-diagram över en färgrymd. Rymd. En tredje dimension saknas alltså precis som takhöjden saknas i planlösningen för en lägenhet. Denna dimension är färgernas intensitet, deras ljusstyrka.
När du ska köpa en skärm, hur vet du vilket gamut den täcker in? Ja, det vet du inte. Du måste läsa en kvalificerad recension där skärmens egenskaper mäts. I en del fall kan tillverkaren redovisa en riktig tvådimensionell CIE-graf (x- och y-koordinater) över färgrymden men det missas ofta att ange höjden, intensitetsnivån, stora Y, ej att förväxla med Y som i ”Yellow”.
En skärm som har exakt rätt nyans och mättnad hos grönt (x- och y-koordinaterna är rätt) men där grönt också lyser 50 procent för starkt (Y är faktor 1,5 för stor) kommer till exempel att ge växtlighet ett besvärande intryck av pastellfärg. Fast CIE-diagrammet i två dimensioner kanske visar en perfekt matchning. Därför är det viktigt att tester du läser också kan redovisa för hur intensitetsnivåerna skiljer sig hos färgerna. Detta kallas för ”Gamut Luminance”.
Fler färgrymder
För den förkrossande majoriteten är det sRGB som gäller. Adobe RGB används när du som fotograf vill registrera djupare och intensivare nyanser och behålla dem vid utskrift. Ifall du arbetar med videoproduktion arbetar du mot ITU-R Rec.709-standard (HDTV) och troligtvis mot de riktlinjer som EBU ställer, till exempel en rekommenderad gamma om 2,35. Förutom gamma så överlappar sRGB ITU-R Rec.709 i fråga om färgrymd och vitbalans.
Det finns gott om andra färgrymder än sRGB/Rec.709 och Adobe RGB. Vi har den ursprungliga NTSC-färgrymden från 1953 som är stor och specificerades med optimism om att framtida teknik skulle lösa alla problem. Men i praktiken fick färgerna omvärderas vilket blev SMPTE-C-standarden i slutet av 60-talet.
NTSC (1953) är den ursprungliga standarden för nordamerikansk färg-TV som aldrig realiserades eller användes i praktiken. Den förekommer dock lustigt nog som exempel i många specifikationer. Hur givande är det egentligen att veta att en skärm återger 75% av en färgstandard som aldrig används? Hrrmm...
SMPTE-C är färgstandarden för standardupplöst video med sändningar på NTSC-systemet. Kör du DVD-film från USA, Kanada och Japan ska din skärm använda SMPTE-C för att återge rätt färger.
ITU Rec.709 är alltså den internationella standarden för HDTV som sRGB baseras på.
PAL är den europeiska (inom EBU) standarden för färg-TV av standardupplösning baserat på de etablerade tekniska möjligheterna för bildrör på sjuttiotalet. ITU Rec.709 är sånär som en minimal skillnad hos grönt identiskt med PAL. Det sägs att detta beslut skedde mer eller mindre av prestigeskäl. Amerikanerna ville inte plocka exakt från EBU:s beprövade PAL-system. Dock skiljer sig värden för blandningen av referensvitt vilket kan få DVD-film uppskalat till HDTV-signal att få skeva färger.
DCI-P3 är färgrymden för digitala biografer och har jämfört med Rec.709 och Adobe RGB större räckvidd hos nyanser baserade på rött, men inte Adobe RGB:s räckvidd hos grönt. Gamma är 2,6.
xvYCC/x.v.Color är en extra stor färgrymd som sträcker sig långt över vad dagens skärmar kan återge. Togs ursprungligen fram för att kliva runt begränsningarna hos Rec.709 men har begränsad användning. Sony använder det för sina ”Mastered in 4K”-Blu-ray-utgåvor, med en tanke om att filmerna ska kunna återge mer av de ursprungliga färgerna från filmen, som normalt inte går med Rec.709.
ITU Rec.2020 är standarden för UltraHD och täcker in betydligt mer av det synliga ljuset än Adobe RGB och DCI-P3. För att klara den uppgiften är bitdjupet också högre, 10 eller 12 bitar. Ett format vi troligtvis kommer att se mer av i framtiden.
ProPhoto/ROMM RGB utvecklades av Kodak och har en extremt stor färgrymd med D50 som vitpunkt. Användningsområdet är främst utskrifter av foto.
